Jag är 19 år och arbetslös. Det där lät som om jag presenterade mig på ett AA möte…

Tyckte aldrig om att gå i skolan och från det att jag började 7:an var jag bara där ungefär 3 dagar i veckan, och när jag väl var där umgicks jag bara med kompisar. Jag gjorde väl uppgifterna och satt tyst på lektionerna men det kändes alltid som att själva skolarbetet var upprepande och meningslöst.

Skolan jag gick på var väl inte den bästa heller. Det var många lärare som betedde sig som om de var bättre människor än eleverna, så ifrågasatta man dem eller argumenterade emot blev man straffad för att man hade en egen åsikt. Eller så brydde de sig inte om sitt arbete alls.

Ett exempel är en SO/SV lärarare vi hade i högstadiet. Hon hade hörapparater i båda öronen, och blev min klass för högljud stängde hon av dem så hon kunde stå där framme i lugn och ro och hålla föredrag, istället för att se till att de blev tyst i klassrummet så man kunde höra vad hon sa.

Kommer ihåg en annan gång, i lågstadiet. Jag satt och räknade på fingrarna när en lärare kom fram till mig och sa åt mig att jag räknade fel eftersom jag började räkna på pekfingret istället för tummen. Eftersom jag har växt upp i en familj där vi talar teckenspråk har vi har alltid fått lära oss att man ska börja räkna på pekfinget eftersom det betyder 1, håller man en stängd hand med tummen utåt betyder det 6. Men när jag sa till henne att tummen betyder 6 blev hon förbannad på mig och höll mig kvar under rasten eftersom jag vägrade göra det på hennes sätt. Det slutade upp med att jag satt och slog bort hennes händer när hon försökte dra i mina fingrar samtidigt som hon räknade högt.

Nu tyckte inte jag att hennes sätt att räkna var fel, men att hon försökte tvinga mig att göra någonting bara för att jag hade sagt emot gick inte riktigt hem hos mig.

Efter det fick jag ett rykte hos alla lärare att jag var en otrevlig liten besserwisser som bara startade bråk, så varje gång jag fick en ny lärare hade ryktet hunnit före mig och det blev genast gräl eftersom de skulle "sätta mig på plats" utan att lära känna mig först.

Men det fanns bra lärare också, hade en träslöjdslärare och bildlärare som jag kom jätte bra överens med, och allting blev så mycket bättre när jag fick träslöjdsläraren som mentor. Men det hände inte förrän i 9:an, och då var det lite för sent.

Även om jag hade VG och MVG på nästan alla mina ämnen hade jag för hög frånvaro för att betygen skulle vara giltiga, så när det var dags att börja gymnasiet sa de att jag var tvungen att gå minst ett år på IV innan jag kunde söka till någonting annat. Jag hade redan i 9:an tankar på att hoppa av skolan, men bestämde mig för att ge det en större chans.

Så jag började på IV och tyckte med en gång att det var meningslöst. Det var bara samma saker som jag redan kunde och tyckte var tråkiga när jag gick i grundskolan. Och eftersom resten av min klass var personer som hade ännu mer problem med skolan än vad jag hade var jag tvungen att vänta till slutet på lektionen om jag behövde hjälp eller ville ha en ny uppgift, för lärarna var för upptagna med att hålla reda på alla andra.

Jag pratade med mina föräldrar om det och de föreslog att jag skulle börja på folkhögskola samtidigt som jag läste upp mina betyg vid sidan av. Jag började rättså fort efter den konversationen på den nya skola, men det höll bara i 4 dagar då jag var tvungen att sluta pga medicinska besvär.

Efter att jag hade varit hemma ett tag började jag med privatlektioner på samma skola som jag hade gått IV på. Men efter bara någon månad sa jag att det räckte.

Jag kände att det alltid skulle finnas någonting som höll mig tillbaka i skolan, både hos mig själv och min omgivning. Att sitta i ett klassrum och lyssna på människor som pratade om saker jag inte hade nåt intresse för tilltalade inte mig, jag ville inte sitta och upprepa saker jag inte brydde mig om, om och om igen.

Så knappt efter det att jag fyllt 17 hade jag officiellt hoppat av skolan, även om det känns som om jag slutade redan när jag var 16 och gick ut 9:an.

Hade jag kunnat gå tillbaka i tiden med det jag vet idag hade jag antagligen fortfarande hoppat av, det har att göra med hur min situation ser ut utanför skolan, inte pga den. Det enda jag önskar är att mina lärare i grundskolan hade berättat tidigare att jag hade för hög frånvaro, så jag hade kunnat göra någonting åt det, för så som det är nu har jag inte ens ett godkänt grundskolebetyg.

Även om jag inte ångrar mig är det inget bra beslut, och skulle någon fråga mig om det är värt att hoppa av skolan skulle jag säga nej.

Det är inte bara att sluta skolan och skaffa jobb, förr i tiden var det kanske så, men väldigt mycket har ändrats sedan våra föräldrar var vår ålder.

Finns det någonting speciellt man vill jobba med tar det onödigt lång tid för en att nå det målet, och det är inte ens säkert att du kommer kunna ta dig dit. Allting kommer att jobba emot dig och känner du att du har svårt hantera skolan är chansen väldigt liten att du kommer klara av det som kommer efteråt om du hoppar av.

Det är jätte svårt att skaffa jobb, jobbmarknaden är svår nog för studenter, har man ingen utbildning måste man kämpa ännu mer och hoppas att man har tur nog till att få ett arbete. Det spelar ingen roll hur kompetent du är, företag vill inte ha outbildade människor och de tittar på din utbildning innan de ser dig som person. 

Som tur är har jag haft föräldrar som har låtit mig bo hemma, för just nu är min enda inkomst enstaka målningar/porträtt som människor beställt av mig, småjobb här och där och pengar från mitt sparkonto.

Det finns många människor som har det svårare i skolan än vad jag hade, vare sig det är pga själva skolarbetet eller den sociala delen. Men om du tycker att stanna i skolan känns svårt, tänk på vad du måste gå igenom om du hoppar av. Går du i skolan får du bidrag och en period där du kan lista ut dig själv och fundera på vad du vill göra med framtiden, du behöver inte ha en hög utbildning eller bäst betyg, du kan komma långt med en bit papper som säger att du gick 3 år på ett gymnasium.

Jaha, nu blev ju det här väldigt långt igen i alla fall… Jag försökte faktiskt skriva det kortare. Nästa gång får jag väl försöka skriva långt, kanske det också får en motsatt effekt 🤦‍♂️

Jag hoppade av skolan två gånger. Jag har under nästan hela mitt liv levt med psykisk ohälsa, och 2010 gick jag igenom en kris. Var tvungen att sluta skolan, börja medicineras och gå i terapi flera gånger i veckan. Jag var aldrig inlagd, men det var nära ett par gånger. 

Började om gymnasiet hösten 2011. På en ny linje och ny skola. Men där var det annat som inte stämde. Lärarna var otrevliga och hela skolan var hopplöst byråkratiskt. Dessutom var den åldersmässiga skillnaden ganska svår, jag var ju 2-3 år äldre än alla andra. Och undervisningen anpassades därför till massan. En undervisning som inte passade mitt självständiga 18-åriga jag. Jag åt dessutom medicin fortfarande som gjorde mig, tja, underlig. 

Så tillslut gav jag upp gymnasiet. Gick ett år på folkhögskola efter det för att få min behörighet, och nu är jag högskolestudent. Jag har ett samlat betyg från två gymnasier och ett omdöme från folkhögskola, så det är lite svårare för mig att komma in på högskolekurser. Men det var värt det. Hade jag fortsatt på den andra gymnasieskolan så skulle jag ha tagit studenten i vår, bott hemma hos mina föräldrar och varit allmänt olycklig.

Nu sitter jag istället med en hemtenta, ett kommande högskoleprov, bor med min man i en stad 20 mil bort och mår riktigt bra. Medicinen slutade jag med förra året. Så, på sätt och vis var mitt avhopp det bästa jag gjort.

Medans jag gick hemma så försörjde mina föräldrar mig. Jag fick dock inte göra precis vad jag ville, och i fråga om skor och kläder så fick jag bara det absolut nödvändigaste. Gick det hål på kläderna så fick jag laga dem tills det inte var möjligt längre. Resorna upp till min pojkvän (nu make) betalade han osv.

I 7an hoppade jag av skolan i kanske fyra fem månader.. Jag bodde hemma och så, men började skolan igen.

Såg det som en jävlig lång semester :3

är själv 18 nu. har alltid varit duktig i skolan fram tills mellan 7-8an, där rasade allt. Jag sket i dom två åren, gick dit då och då. Varit inskriven på ett IV sen 2011(då jag gick ut 9an) . Gick på iv första året. Oh nu skrev jag ut mig förra måndangen. Jag får bo hemma av mina föräldrar. Men kravet var ju att skriva in mig på arbetsförmedlingen. Detta är riktigt svårt, känner inte att jag hör hemma nånstans, att jag inte passar in. Inte ens i min egen familj. Och har typ någon socialfobi.. Sen ja, deprimerad osv. Så vissa dagar pallar man inte göra något..

#1 Odd varför blir du inte novellförfattare?? dina inlägg är ju redan en hel novell. Bara att lägga till några egna bilder så blir det toppen!!! 😂

#5 Haha, skulle jag börja skriva noveller hade vi varit tvungna att ändra från 24 tim på ett dygn till 48. Jag har knappt tid med det lilla jag gör under dagarna ens som det är nu 😂 Och så mycket som jag pratar hade en beskrivning på ett fiskespö gått på minst 100 sidor, tror folk hade somnat innan de blev klara med första kapitlet.

Jag hoppade av gymnasiet i höstas, 2 dagar efter 3an börjat. Hade iofs pluggat resterna av 2an hemifrån sedan mars. Nu går jag på en folkhögskola, fyller 18 i december och är alltså yngst av alla på skolan (95a, och född sent på året som sagt) men det märks inte ens :P Trivs verkligen huuur bra som helst!