Ja, det låter mer än sjukt, vilka dumheter. Om ni mår dåligt, stötta varandra istället för att trigga varandra till självmord.

Sök hjälp om du mår så dåligt,prata med någon. Även om det inte känns så nu, så kommer du må bättre. Många som mår dåligt och är deprimerade i tonåren. Det kommer (förhoppingsvis) inte alltid vara så, livet förändras.

#1 Du läste inte det jag skrev eller? Jag äter antidepressiva och går hos en psykolog en gång i veckan, mer hjälp kan jag liksom inte få? Vi har stöttat varandra, jag berättade för henne att jag själv ville göra det då om jag inte mår iallafall lite bättre. Så sa hon att hon också hade tänkt så så då sa vi att vi gör det tillsammans. Vi kallar varandra tvillingar, och om båda vill kan vi avsluta det tillsammans.

#2 Jo, jag läste det du skrev. Men det verkar inte hjälpa om du mår så dåligt att du planerar att ta livet av dig? Då kanske du behöver annan hjälp? Mer hjälp?

Men du vill väl inte att hon ska ta livet av sig? Ni triggar varandra genom att ha såna "löften" Ni har hela livet framför er! Och tänk på era familjer & vänner, det är väl inte dom ni vill straffa? Vilket ni gör om ni tar era liv. Du kommer må bättre. Gör något du tycker är kul,kom igen, så jävligt är väl inte livet? Man lever bara en gång!

Man kan få tvångsvård eller bli inlagd, skulle nog vara bra för dig.

#3 Vi triggar inte varandra. Vi ville båda göra det då och då sa vi att vi ska göra det tillsammans. För mig finns det ingenting som är kul. Jag får ångest så fort jag behöver få upp från sängen. Du kan inte sitta och säga "så jävligt är väl inte livet?" Jo, det är det faktiskt. Jag vill inte leva, jag vill inte göra någonting. Hade jag fått bestämma hade jag hoppat av skolan och legat i sängen och stirra in i väggen dygnet runt. Du trycker bara ner mig ännu mer när du säger sånt. För jag kan inte göra något kul och då känns det bara som att det är något fel på mig..

jag kan säga att jag vet hur det känns. jag gick i ett par år och ville inte leva. i slutändan fick jag veta att hela min depression berodde på att jag inte tål hormonerna i p-piller… en sak kan jag däremot lova, och det är att det blir bättre. när jag ser tillbaks på det, på hur dåligt jag mådde, på alla nätter när jag låg och grät så jag inte fick luft, känslan av ett tryck över bröstet som gjorde det svårt att andas och overkligehtskänslorna, så är jag glad att jag lever. när jag håller om min sambo och upplever den kärleken som jag aldrig trodde jag skulle få känna. när jag pysslar i min lägenhet, tar hand om mina djur, åker och rider och pratar om barn, förlovningar, husköp och bröllop.

att ta sitt liv är defenitivt. då ger du inte ens dig själv en chans att må bättre. du ger dig inte en chans att få uppleva livet när det är som bäst. när hela kroppen pirrar av glädje och du nästa vill skrika rakt ut. jag vet att det känns omöjligt för dig nu, men jag lovar, det kommer bli bättre. tyvärr kommer du inte få uppleva det när du väl hoppat… då är det bara totalt över och du får aldrig ens en chans att uppleva lycka. vad fruktansvärt att aldrig få chansen att känna det…

min fråga till dig är, vad drömmer du om? vad är din högsta önskan. för hur dåligt man än mår så finns det alltid något man önskar. själv önskade jag av hela mitt hjärta att jag skulle få börja rida. det var min dröm sedan jag såg en häst för första gången. för andra är det en resa, en hund eller en upplevelse. ta dig tid, lägg dig ner och fundera, vad skulle du vilja göra. tänk på att den dagen du hoppar kommer du aldrig få chansen igen. jag vet som sagt hur det känns, och nu vet jag också att det var värt all tid av smärta bara för att få leva, för livet är underbart! man måste bara orka fästa blicken på den där ljuspunkten på den långa mörka stigen och ge sig fan på att man ska kämpa för att ta  sig dit. det är inte lätt, men det går. jag vet, för jag har gjort det.

#5 Jo, ni triggar varandra. Så ser jag det iaf.. Du vill inte ta livet av dig, du vill inte dö, du vill må bättre, eller hur? Det kommer du göra, även om det som sagt inte känns så nu.

#6 Bra inlägg!

#6 Vad skönt att du fick reda på vad det berodde av och att du kunde bli bättre sen. Men jag har ätit antidepressiva i nästan tre månader nu och dom ska ha fått effekt så jag vet inte varför jag mår lika dåligt fortfarande. Jag vet att dom inte gör en  lycklig, men man får livslusten tillbaka. Man kan vakna upp och tänka att det faktisk ska bli kul att tillexempel träffa en kompis på stan eller något. Du har rätt, just nu känns det som att jag aldrig kommer kunna skratta igen. Jag vet inte hur man är när man är glad. Men en sak vet jag, jag vill inte det här längre..

#7 Du får se det hur du vill, men vi pressar inte varandra. Jo, jag vill ta livet av mig, jag vill dö. Men jag är för feg, jag vågar inte.

#8 Jag känner någon som du. Någon som mådde dåligt i 15 år, fysiskt och psykiskt med misshandel osv. H*n träffade sitt livs största kärlek, vill inget annat än att leva nu.

Du har bara levt en sån kort stund i ditt liv, du är bara tonnåring och har så mycket framför dig! Du lever bara en gång, så försök förstå att efter regn kommer alltid solsken. Du har så mycket kvar och när det väl är gjort så finns det ingen återvändo. Du verkar vara en jätte söt tjej<3

Hoppas att det blir bättre och att du får komma bort från allt

Hej. Jag mådde precis som du i flera år. För snart två år sen fick jag mina antideprissiva. Och du skriver i ett inlägg här att man inte blir lycklig av dom, men att man får livslusten tillbaka. Den som sagt det till dig, ljög. För så är det inte (beroende på vad du äter för några mediciner). Jag kan säga öppet att jag äter Zoloft. När jag började med dom, låg jag första 3-6 veckorna endast i sängen. Mamma fick komma in med mat till mig, jag duschade inte om inte mamma bokstavligen talat DROG mig in till badrummet, och satt på toalocket tills jag duschat klart, annars skulle jag inte duschat. Jag gick inte upp ur sängen och rasade i vikt. Det enda jag ville, var att somna och aldrig vakna. Det var mitt mål, det var min högsta önskan. Det enda jag kan säga är att gå tillbaka till BUP, berätta EXAKT det du skriver här, och be att få andra/mer mediciner. För det är INTE meningen att du ska må såhär. Idag, snart två år efter att jag började med mina antidepprissiva, orkar jag upp ur sängen 98% av alla dagar. Jag har fortfarande dippar, men skillnaden är att jag vill leva! Jag lider fortfarande av en depprission, men.. jag vill leva, och jag vill må bättre.

Så håll ut, och jag vet.. hur det känns att känna som du gör. MEN, kräv mer.. Vet dina föräldrar om allt det här? Be dom om hjälp, berätta att medicinerna inte hjälper, hur jävla skit du faktiskt mår. För min mamma fick KRIGA i TVÅ F*CKING ÅR för att jag skulle få mina mediciner, så BUP är inte alltid bra, som folk tror.

Om du vill prata mer, så gör jag gärna det. Du kan PMa mig så kan du få min msn osv :)

Men håll ut, och hoppa inte. För det finns hjälp att få, även om man.. När man mår så åt helvete.. Inte tror det!

<3

Jag hittade det här inlägget när jag letade i arkivet och känner att jag för min skull vill skriva ner hur långt jag kommit. Det kanske även kan hjälpa andra ungdomar som är i liknande situationer att förstå att det blir bättre, även om det låter omöjligt när man sitter mitt i smeten. 

Två veckor efter att jag skapade den här tråden blev jag inlagd på psyk på grund av en överdos, och där var jag sedan inlagd i två månader, både över jul och nyår. 
Vid årsskiftet bytte jag medicin och redan efter ett par veckor på Sertralin började jag förändras. En kväll när jag satt i köket på avdelningen och pratade med en annan patient så kände jag för första gången på två år att jag var glad - jag skrattade. 

När jag skrevs ut i början av februari hade jag 4 månader kvar utav årskurs 9. Dom 4 månaderna gick jag på sjukhusskolan och sista tiden gick jag 1 dag/veckan på min vanliga skola. 
Jag gick ut med relativt höga poäng, 225. Hur jag lyckades med det är något jag fortfarande inte förstår. 

10 månader efter att jag skrev det här inlägget flyttade jag 15 mil hemifrån för att börja gymnasiet på Forshagaakademin där jag läser hundsport. 
Om 7 månader står jag på mållinjen - jag ska ta studenten. För första gången kan jag säga att jag är stolt över någonting jag åstadkommit, **jag ska ta studenten. 
**Jag har slitit som ett djur, det var inte lätt att börja gymnasiet efter att ha fått planera mina studier själv i ett år. Det har inte varit lätt, men jag lyckades.

På måndag ska jag på mitt sista möte hos BUP och då ska jag sätta mig och läsa min journal från dom senaste åren. Jag har otroligt många minnesluckor från den här tiden och dom 2 månaderna jag låg inlagd är helt blanka. 
Jag medicineras fortfarande men har i nuläget inget behov av samtalskontakt vilket jag tycker är väldigt skönt.

Jag är glad att jag lever, det trodde varken jag eller någon annan att jag skulle göra för 3 år sedan. 
Idag är jag riktigt lycklig, självklart har jag som alla andra dagar som är jobbiga, men jag är lycklig. Jag vaknar varje morgon och är tacksam över alla underbara människor jag har i mitt liv och jag är så otroligt glad över att jag orkade kämpa.

Bra att du har sökt hjälp såpass tidigt i din depression. Då kan chanserna vara större till ett snart tillfrisknande. 
Själv fick jag med svår depression i 6 år innan jag sökte hjälp. Då var jag djupt inne i självskadande beteende och självmordstankar. Det är först 6 år efter att jag sökte hjälp som jag kan säga att jag är så gott som frisk, något jag aldrig trott att jag skulle kunna bli. Tolv år av mitt liv så onödigt bortslösade!