Jag hade faktiskt exakt samma uppgift som dig för några veckor sedan. Här kommer berättelsen jag skrev (den skulle vara ca 1000 ord). Lycka till :) Elin, mörkrets barn Det var en gång ett litet blått hus med vita knutar. I huset bodde det ett ungt par tillsammans med sina enda dotter. Elin låg vaken i sin säng, hon kunde inte somna. Hon kände att hon var trött men hon kunde bara inte somna hur mycket hon än blundade. Hon låg vaken i vad som kändes som timmar. Och när morgonen kom kändes det som hon sprungit en mil under natten. - Sov du dåligt Elin? Undrar mamma. Jag nickar bara. Jag är inte hungrig så jag fortsätter bara genom köket och ut genom den lilla vitmålade ytterdörren. När jag kommer ut i solljuset så blir jag bländad av det starka ljuset. Det känns som tusen nålar i mina ögon, de tåras. Jag går mot den mörka skogen och när jag kommer in mellan träden så njuter jag av det sammetssvarta mörkret. Jag går djupare in i skogen och låter mörkret omfamna mig. Jag njuter. Det är kallt och svalt här inne, skogen är mitt rike! Visst älskar jag fåglar som kvittrar och blommor som växer upp mot solen, men mörker är så underbart, så skönt för ögonen. Man återvänder till sitt inre väsen, ensam i ett svart universum. Jag springer runt i skogen med armarna utsträcka som om jag vill omfamna hela värden. Nu ser jag dem! Mina vänner som alltid är med mig! När jag kommer in i skogen, in i mitt mörker så är de där. Med dem är jag lycklig, ingen annan förstår mig, bara dem, mina sanna vänner! Jag pratar med mina vänner om allt och ingenting, det känns som fler år och ingen tid alls. Jag ramlar ihop i en hög på marken, jag är utmattad, mina ögon sluts och jag sover, stilla som i graven. Jag vaknar av röster som ropar mitt namn. Jag slår upp mina ögon och undrar var jag är. Det är mörkt om kring mig, skogen! Skogen som alltid är mörk, det är där jag är. Men mina vänner, är borta. Och rösterna som ropar är mammas och pappas. - Elin!! Elin!! Var är du? - Här. Försöker jag ropa men det blir bara ett litet pip. Som knappt löven under mig kan höra. Men där är pappa, han lyfter upp mig i sin varma trygga famn och bär mig hem. På vägen hem gråter jag floder, utan att veta varför. Jag kan bara inte sluta. - Gör aldrig så igen Elin, säger pappa med allvarlig röst. Min röst är slut så jag nickar bara. Jag går in på mitt rum och lägger mig på sängen, jag hör deras dämpade röster, de pratar om mig, det vet jag utan att lyssna. - Hon är en ovanlig flicka det kan du inte neka Sigrid. - Det har hon alltid varit, det är som om hon har en hemlighet eller ett annat sätt att tänka som ingen annan känner till. - Men hon är vår flicka, vi måste skydda henne, särskilt mot skogen! - Att hålla Elin borta från skogen är som att tvinga en magnet bort från kylskåpet, den kommer alltid att återvända! Jag hör regndropparna som trummar mot mitt fönster, det ojämna smattrandet vaggar mig till sömns och jag somnar tillslut men vaknar efter bara några timmars sömn med våta kinder, svidande ögon och varm som ett strykjärn. Jag äter ingen frukost idag heller, jag är bara inte hungrig. Mamma följer mig med blicken när jag går ut genom dörren men säger inget, jag vet ändå vad hon tänker, jag vet att jag ser hemsk ut och jag vet att min smärta avspeglar sig i mina ögon. Vad hon måste hata mig! När jag går in bland träden så är jag hemma, och alla mina bekymmer flyger bort med vinden. Regnet har väckt nya dofter till liv och lukten av tallbar och våt päls fyller hela skogen, jag pressar mig djupt in bland träden djupare än förra gången, jag vill bara komma bort. Mina vänner är återigen med mig de samlas runt mig och ger mig tröst och mod, jag stannar längre än förra gången, längre än någonsin förut. Jag vaknar återigen av röster, mammas och pappas röster, de är nära, nu ser jag dem mellan träden. Pappa lyfter återigen upp mig i sin famn och bär mig hem, han lägger ner mig på mitt himmelsblå överkast och lämnar mig i fred. Och åter igen hör jag deras mumlande röster från köket, jag lyssnar inte, det var många år sedan jag slutade att bry mig om deras låga kommentarer. När jag brydde mig så gjorde det för ont Jag kryper ner under mitt täcke och försöker sova. Det tar lång tid och min sömn blir orolig, jag vaknar mitt i natten skrikande utan att veta vad som skrämt mig. När jag vaknar på morgonen är min rygg öm och jag kryper in under täcket för att värma min frusna kropp, jag ligger bara där och blundar, jag hör någon komma in i mitt rum men bryr mig inte, jag orkar inte, jag orkar inte röra en muskel. Jag hör flera personer komma och gå, nu hör jag röster: - hon är allvarligt sjuk. - kommer hon vakna? Mammas röst är tjock av tårar. - Hon kommer vakna, och med medicinsk hjälp kan hon leva lycklig i många år till! - Vi vill bara att hon ska få leva! - Hon kommer klara sig länge till innan sjukdomen tillslut dödar henne, men jag föreslår att ni bara säger att hon är sjuk och inte hur allvarligt det är, sanningen kommer bara göra henne olycklig. Jag ser inte mamma nicka men jag vet att hon gör det. Jag hör dörren öppnas, och de vuxna lämnar rummet. Då börjar tårarna rinna, jag kommer leva flera år med medicin, bevakning och oroliga blickar. - Aldrig! Jag reser mig upp ur sängen med ny funna krafter, jag öppnar mitt lilla fyrkantiga fönster med darrande fingrar och kliver upp på mitt skrivbord, och jag hoppar. Mina ben skakar som asplöv när de tar i marken och jag måste luta mig mot väggen för att inte falla omkull. Jag tar ett djupt andetag och reser mig upp i min fulla längd. Jag vet vart jag ska, mina ben rör sig nästan av sig själva när jag går mot skogen. Jag går in i skuggan mellan träden och för tredje och sista gången så lämnar jag solen och ljuset för att träder in i en värd av skuggor. Jag går längre in en någonsin förut och mina ben är inte längre trötta. Nu ser jag mina vänner jag sätter mig ner på marken i skogens djup mitt bland mina vänner, i skogen där jag trivs alldra bäst. Jag lägger mig ner med utsträckt armar och tittar upp mot trädtopparna värden blir suddig men mina vänner blir tydligare, nu är de mer verkliga än någon av människorna utanför. Jag andas ut en sista gång och sluter mina ögon. Nu är jag fri Hur gammal är du? Jag är tretton och går i 7, jag fick ett B på den här uppgiften (för ett a skulle jag ha skrivit ur olika perspektiv). här kommer kommentarerna jag fick på texten: Du skriver helt fantastiskt Ljusa! Du har ett väldigt målande språk och ett stort ordförråd! Du får tydligt fram känslor i din text och som läsare rycks man med i din berättelse! Du har även en tydlig struktur i din text med många olika stycken. Jag förstår vad du menar med att din text inte är utformad som en klassisk saga, men den är väldigt välskriven. De sagoingredienser som jag hittar är "det var en gång…", det magiska talet 3 och skogsmiljön (som ofta finns med i sagor). Så även om din saga inte liknar en klassisk saga så har du med de ingredienser som jag efterfrågade :) Hoppas det här var till hjälp, ett tips är ju att välja ut de lättaste sagoingridienserna, det var en gång, magiska numer, obestämd plats/tid, sagomiljö. Och bara skrive ihopp något om dem tre talande kaninerna som skulle genom den mörka troll skogen tex.

Vi hade samma uppgift i skolan för två år sedan… det SÖG. Precis som TS så tycker jag att det är kul att skriva berättelser, men inte SAGOR…