När ja föddes var min mamma redan i ett tungt tablettmissbruk när ja var 2 år gav hon mig morfin allra första gången ja blev såklart väldigt sjuk och de tog inte långt tid innan ja låg på sjukhuset och svävade mellan liv och död. När ja var 8 år började vi missbruka tillsammans ja blev väldigt snabbt fast i ett missbruk. Ja hade aldrig räknat med följderna som faktiskt skulle komma när ja var 10 år va ja morfin missbrukare gick även på benzo , mitt liv blev extremt snurrigt ja började skolka och baxa vid den här tiden, allting blev kaos men ingen gjorde nånting skolan kontaktade soc och en kontaktfamilj blev inblandad men ja rymde alltid därifrån, mammas missbruk och självskadeebetende blev min vardag de va då ja trodde att man skulle leva, ja hade dock min mormor som alltid fanns där och försökte med allt ja fick väldigt ofta höra från henne " min allra största önskan är att få se dig le igen jennifer " för mig så var de ord som ja inte visste hur ja skulle handskas med " ja mådde ju bra på mina droger" , 2 år senare så blev min vardag min mardröm ja orkade inte gå upp ur sängen längre mina tabletter var de viktigaste i hela mitt liv " utan dom dog jag " min mamma var så pass sjuk nu att hon svävade mellan liv och död hpn blev inlagd för akut blodförgiftning och en dag så ringer hennes läkare till mig och säger " jennifer du borde komma ner de finns inte så mycke tid kvar för din mamma längre " ja får panik !, ja åker ner till mamma ja ser henne i sängen med slangar och allt blev bara konstigt för mig, ja la mig bredvid henne och grät och viskade till henne " mamma ja vill ha kvar dig i mitt liv du får inte försvinna från mig " ja låg där nästan hela natten, när ja kom hem så tog ja en brödkniv och skärde upp pulsådern . Min mormor hittade mig och efter ett litet tag låg ja på intensiven. Ingenting fungerade nu, ja blev bättre och efter 3 dagar fick ja bli inlagd på låst avdelning på psykiatrin, ja hade extra övervakning så att ja fick inte ens vara själv när ja sov ja fick inte ta ett steg själv, ja kom hem därifrån efter 7 dagar. Mamma blev bättre men hon las in på psyk när ja hade blivit utskriven ja bodde hemma hos mommo under den här tiden men de gick snabbt utför ja ville bara ha mina älskade piller. När ja var 16 kom ja på behandling jag hade försökt att ta livet av mig ytterliggare fler gånger, ja hade pendlat mellan psyk och ungdomsboenden och samtal med massa personer dagligen, när ja kom in på behandling så bad ja dom att hjälpa mig så att ja kunde må bra i mitt missbruk. Haha behandlingsansvarig på suderhälsan dog av garv. Ja hade sedan en preliminär behandling på 6 mån på ett behandlingshem som dessutom faktiskt var bra, ( ja kom dock underfull med dehär efter flera månader av behandling ) ja sa dagligen till personal att en dröm är en dröm och min dröm var att få må bra på riktigt, mina månader inom behandling var de bästa och de värsta ja har gjort i mitt liv och kommer att göra. Abstinensen efter alla piller var hemskt ja trodde ja skulle dö ja trodde att mitt hjärta skulle hoppa ur, de var helt sjukt. Ja fortsatte min behandling i en utslussningslägenhet där ja och två andra tjejer bodde tillsammans med 1 personal, ja började få frihet ( ja svär grymt häftigt efter att inte ens ha fått gått på toa själv ) ja kom efter en lång tid inom behandling och utsluss till ett familjehem som verkade grymt bra även om ja var grymt skeptisk till ett så kallat familjehem. Dehär familjehemmet blev inte riktigt som planerat ja fick ett återfall och las in på psyk sedan kom ja tillbaka till familjehemmet efter en vecka på psyk ja skulle bara packa ihop mina grejer och flytta tillbaka ut till suderhälsan. Där återstog en lång behandling på 1,5 år för 5 månader sen fick ja en egen lägenhet där ja bor tillsammans med 1 personal men ja får dock ett mera vanligt liv där ja kan träffa folk utan personal osv osv, ja får dock inte åka till visby själv pga mitt gamla liv. Ja har också brytit kontakten med mamma och ja har en fortsatt daglig kontakt med min mormor :), allting fungerar bättre och bättre och min dröm blev verklig ! Ja har ett liv nu, jag är påväg till ett helt vanligt liv Grymt stolt !, ja har lärt mig att de inte finns ett enda ord som heter aldrig, och ja kan faktiskt känna en stor tacksamhet över små saker som att tex få gå på toa själv, gå och handla själv, umgås med vänner utan personal om dom är bra för mig, och ja får faktiskt vara själv i 5 timmar per dag nu de är stort !. Tack för att ni läste och om någon är eller har vart i samma situation så vet ja att ett liv finns för DIG också !.