Går nu ettan på gymnasiet, men känner att jag vill dela med mig av en berättelse som sattit djupa spår än även idag, har svårt att lita på folk och har väldigt dåligt självförtroende.
Bland annat också självskadebetende under tiden jag blev mobbad har dessutom kvar ärr som aldrig kommer gå bort från det.

Jag skulle byta skola eftersom att jag gått ut femman på den skola som jag gick på och börja på en större skola i sexan skulle jag börja.
Första veckorna gick allt bra, men sedan började läraren jag hade som mentor började skylla på mig att jag satt och pratade med mina kompisar under lektionen fastän det var jag som var mest tystlåten, direkt jag sa något sa hon till just mig men inte dem andra fast dem satt och babbla hur mycket som helst.
Hon gjorde så alltid, och flyttade min bänk till längst fram i klassrummet, och sa att du jobbar inte någonting under lektionerna, detta var också helt osant jag jobbade visst.
Så satt hon och stirrade på mig under hela lektionerna, kollade exakt vad jag gjorde direkt jag gjorde något fel skällde hon ut mig.
Inte inför klassen hon kunde ta in mig i ett rum och klaga på mig och säga allt jag gjorde fel och säga allmänt elaka saker åt mig. En av sakerna var att ”jag inte kunde något sa hon rakt i ansiktet på mig”. Tog väldigt hårt på mig.
Hon behandlade mig som om jag var helt efterbliven.
Hon gav mig femmans engelska bok att jobba med för jag var för dålig för sexans matte bok.
På grund av det har jag haft väldigt svårt med engelskan på grund utav det än idag, Jag blev påmind varje engelska lektion av kärringen och minnen kommer fram, nu idag bara ibland.
Hon skickade mig på extra Matte lektioner för hon tyckte att jag var ”korkad” och inte kunde kunde matte, helt fel jag var väldigt bra på matte det var hon som aldrig hjälpte en på lektionen för om man frågade efter hjälp så tyckte hon att man var dum i huvudet, hon sa det aldrig men man såg på hennes uttryck det.
På extra lektionerna kunde hon komma och kolla om jag jobbade stog och stirrade på mig genom glasrutan på dörren till rummet jag satt i.
Idag läser jag samhällsmatten helt utan problem tycker det är lätt till och med.
På svenska lektionerna blev jag också mobbad av en annan lärare, det var bara dem två lärare vi hade.
Hon kunde stå och stirra på mig hela lektionerna det var bara mig hon kollade hela jävla tiden, vi har ju datorer så kollade jag facebook snabbt och hon råkade se det då, hotade hon mig att jag skulle bli av med datan och att hon skulle säga till rektorn och allt skällde ut mig som in i helvette.  Dem andra hade hon inget problem med dem kunde sitta på facebook hela lektionerna och hon visste det fastän sa hon inte ett skit till dem för hon höll bara koll på mig.
Mellan lektionerna kunde hon ta in mig i ett klassrum och ge mig hemläxor som dem andra inte fick för jag fick dem för att hon påstod att jag inte jobbade på lektionerna.
Dem höll på sådär ett år mot mig det där är bara ett fåtal av dem saker som dem utsatte mig för som jag skrivit.
Jag kunde låsa in mig på toaletten flera gånger i veckan under sexan och bara sitta där och gråta och stirra in i väggen.
Min klass fryste ut mig samtidigt  pratade skit om mig och tyckte jag var konstig. Det som tog hårt på mig var att mina barndoms kompisar fryste ut mig och ville helt plötsligt inte vara med mig, pratade skit om mig bakom ryggen.
I sexan tog min så kallade mentor kontakt med en psykolog som jag fick gå till för att kolla om jag hade några handikapp eller sjukdom. Psykologen var snäll och insåg snabbt att det inte var något fel på mig, utan läraren.
Min mamma visste om att dem mobbade mig men rektorn gjorde inte ett jävla skit lärarna fick vara kvar dessutom.

Bytte klass från min gamla för jag var utfryst av alla, mina föredetta barndoms kompisar var elaka mot mig dessutom, gick halva 7an innan jag bytte till en annan, klass fick dock samma elaka svenska lärare hon mobbade mig såklart utan att någon såg, jag stog ut för inget hände även om man sa till rektorn. Jag var ändå van vid det.
Det  var i sjuan just när jag bytt klass  som jag fick mina första medryttarhästar, fick börja rida hos Mirja och ta hand om hennes hästar. Kan inte var  nog tacksam då jag fick en chans att komma bort ett tag. 

Under hösten i sjuan så träffade jag min kompis Mimmi och vi är ännu kompisar och hon var i princip den enda vän jag hade då så tack till henne också hon betydde sjukt mycket för mig då och nu också såklart :)
Jag var ju helt förstörd innuti.
Rider ännu kvar och tar hand om hennes hästar det var tack vare det jag har återhämtat mig, hade förmodligen inte klarat det. Hade kunnat slutat med det värsta, men det gjorde det inte. Hästarna läkte mig otroligt nog, Tack så hemskt mycket Mirja för att jag får rida och ta hand om dina hästar, jag fick och får chansen också att visa att jag kunde/kan ta ansvar.
Tack så mycket mina underbara klass kompisar: Bella,Cassi,Veera,Fanni,Matilda,Sandra och Sabina. Som inte fryste ut mig utan tog hand om mig när jag kom till eran klass.
Det betydde mycket för mig.
Nu är vi dock splittrade på grund utav gymnasiet.
Tack så mycket min familj som trodde på mig och hjälpte mig, under den tiden.
Jag är också väldigt bra på att dölja om något är fel. Och visar aldrig hur jag mår igentligen.
Tack för att ni tog tid och läste min text och om ni nu orkade det ens XD