Vet du, du påminner nästan om mig för ett tag sen.

Jag gick i Gymnasiet, alla i min klass mobbade mig tyst så jag var helt utanför, jag hade en kompis klassen som slutade efter nån månad, så jag var helt ensam. Jag kämpade varje dag, att komma upp ur sängen på morgonen var det svåraste, men jag tänkte ''jag ska skita i dem, jag gör det här för min skull!'' så jag kämpade, dock så skolkade jag lite för ibland orkade inte min kropp med dem, det var så pinsamt att sitta själv på lunchen och äta, samt att det var några där som mobbat mig sedan högstadiet.

Sedan i sista ring började det bli lite bättre, jag började umgås med tre tjejer i en annan klass på mitt gymnasiet, det var underbart. Dock så var de kanske inte de bästa, de dissade mig ibland för det var en fjärde tjej som jag tror inte alls gillade mig och hon var med de tre när hennes vän var sjuk. Men jag kämpade, jag lekte glad och låtsades som ingenting när de dissade mig en dag då vi hade grupparbete. Men jag mådde skit för min klass, men jag vill verkligen inte byta Gymnasium.

Sedan i höst började jag på Universitet, jag går något som jag verkligen har något gemensamt med, med alla. Jag kunde äntligen vara mig själv, jag började prata mycket och umgås nu alltid med tre vänner där och nu har jag så mycket bättre självförtroende, jag kan faktiskt se mig i spegeln nu. Jag har lovat mig själv att inte se något negativt med mig själv utan också se något positivt som ''Shit va fult mitt hår är, ingenting ligger som det ska och min lugg sticker ut.. men denna tröja var verkligen ett bra val, passar mig så bra idag!'' eller ''Gu va tjock jag är idag ser ju ut som en flodhäst… men whatever :)'' man måste kunna le åt sig själv, skratta åt problemen istället för att se det hemska.

Jag kan säga att detta inte är det värsta som hänt, varit med om en hel del grov mobbning i mitt liv, jag har inte vågat gå ut för jag skämdes så mycket över mig själv och jag har inte kunnat prata med folk förut fören jag bestämde mig för att skita i vad folk tycker om mig, jag är jag och ingen annan.

Dessutom är du väldigt vacker och du verkar vara en bra person, om jag hade känt dig hade jag velat vara din vän, det är jag säker på. Kram

Jag har varit/är där du är också, eller ja, liknande i alla fall. Om du behöver någon att prata med får du mer än gärna PMa mig. Vill helst inte berätta min "historia" eller vad man ska säga så här öppet. Men jag har lite tips (som i alla fall funkat rätt bra för mig), har också lyckats vara skadefri i kanske 9 månader nu. Så om du vill prata finns jag här. Du är värd bättre än att må så här, ingen förtjänar det. ❤️

Skickat PM! <3

Jag tror att de flesta säger "Det blir bättre, du är inte ensam" eftersom de inte har några svar. Vissa har kanske glömt bort hur det kändes, andra har aldrig gått igenom något liknande och resten har helt enkelt inte kommit förbi det än och vill låta uppmuntrande men är rädda för att de ska säga fel sak.

Det spelar egentligen ingen roll att vi inte är ensamma, att andra går igenom samma saker som vi gör, även om de berättar sina åsikter och känslor måste man ibland lista ut sina egna svar.

Man kan komma fram till saker som man inte tycker särskilt mycket om, som gör att allting känns meningslöst, men det är okej, känner du dig ledsen ska du känna dig ledsen. Gråt, skrik eller få ett utlopp på något annat sätt, men tillåt dig själv att tänka på vad det är som får dig att känna så här, att försöka ersätta den känslan med smärta är meningslöst.

Det svåra i en sådan situation är att försöka komma ihåg att varje gång man kommer på vad som är fel kan man hitta en lösning. Livet handlar inte om att vara lycklig jämt, men oavsett hur gammal man är eller vad man går igenom kan man alltid må bättre.

När någon skadar sig eller mår dåligt är många människors första reaktion att visa att de kan relatera, antagligen för att de vill bevisa för en att det går att fixa, men oftast slår det fel och det känns istället som om de säger "Ryck upp dig, det där är inget att gnälla om"

Men man kan inte mäta känslor på det sättet, det är väldigt individuellt hur en person kommer att reagera på olika situationer. Vare sig någon mår dåligt för att de blir mobbade, känner sig ensamma, blir misshandlade eller mår dåligt utan att egentligen veta varför kan man inte säga att den ena personens känslor är mindre värd än den andras, man måste hantera varje situation separat.

Saker och ting blir inte bara bättre, det är någonting man måste skapa för sig själv och även om det känns helt omöjligt är det inte det, det tar bara lång tid att lista ut exakt vad det är som gör en själv lycklig eftersom det ändras hela tiden.

Även om man tycker om att umgås och prata med andra människor kan man behöva en tid för sig själv. Att vara kompis med någon eller behålla kontakten betyder inte att man pratar varje dag, bryr man sig om någon kommer det komma dagar då man känner för att umgås och då spelar det ingen roll hur längesen det var man senast hördes av, även om det var flera månader sen.

Att ha en konversation är ingenting man kan ha själv, det måste finnas minst två personer som har ett intresse för vad den andra har att säga, man kan ta pauser, prata om något nytt och låta den andra människan ta initiativ. Så har du svårt för att ha en konversation med någon är det lika mycket den personens fel som det är ditt.

Vi har pratat mycket över PM och jag vet att du kan ha en konversation, vissa dagar är man bara trött och orkar inte, men det betyder inte att kunskapen har försvunnit. Mår man inte bra är det viktigt att man tar sig tid att ladda upp igen, annars blir man lätt överansträngd och det känns som om man förlorar allting igen.

Det är inte lätt, man kan inte tvinga sig själv att må bättre, men det är väldigt lätt att få sig själv att må sämre. Man måste lära sig att inte stå i vägen för sig själv och våga göra saker som gör en glad. Om det nu är att ha en rosa hatt på huvudet, stirra på stjärnorna, sätta sig mitt i stan och fotografera eller starta en konversation med en främling på bussen spelar ingen roll, gör det som känns rätt istället för att oroa dig om andra, även om man i början kommer vara ensam hittar man efter ett tag andra människor som tycker om samma sak.

Nu vet jag inte om det här var vad du ville höra, så här har du en video från QI.

#1
Skönt att det löste sig för dig!

#2
Du får mer än gärna ge mig tips, jag tar emot allt som går då jag måste få ett slut på det här. Orkar inte längre. Skickar dig ett litet pm!

#3
❤️

#4
Du har så rätt så. Tack 😃
Men "behöva en tid för sig själv", klart att man behöver tid för sig själv. Jag älskar att vara ensam och bara köra mitt race liksom. Sitter mer än gärna i mitt rum och lyssnar på musik. Är ofta ensam på helger och har blivit så van att om mamma faktiskt är hemma så blir jag bara sur och tvär, behöver de här dagarna även om jag bara sitter i mitt rum på veckodagarna.

För att vara helt ärlig så börjar det bli ensamt att vara ensamt - om du förstår vad jag menar. I början när man fick sin bärbara dator och faktiskt fick ha med den till rummet och bara sitta själv så tyckte man att det var det bästa som någonsin kunde hända. Nu går det bara automatiskt och jag tvingas att sitta i mitt rum då mamma röker inne vilket gör att jag inte kan andas när hon sitter som en jäkla skorsten i vardagsrummet. Jag har inga vänner så jag ser ingen anledning till att gå utanför dörren även om jag skulle vilja bara träffa någon för att ha sällskap.

Ensamheten tar över. Jag vill ut och träffa folk men jag är rädd för vad som komma skall. De folk jag har umgåtts med (gått i samma klass med och så vidare) är partyfolk allihopa och det är typ big no för mig. Visst kan man gå på en fest utan att dricka men vafan ska jag dit för, ser faktiskt ingen anledning. Mår bara psykiskt dåligt. Konserter tycker jag är jättebra för då har man samma intresse och något att snacka om, men hur ofta går man på konserter om man inte har någon att gå med?

Folk säger hela tiden "det kommer komma en tid då du hittar nya vänner" men när? Jag har väntat i 6 år nu, trött på att vänta. Jag tar initiativ och försöker säga något till människor men som jag skrev - jag vet inte hur man fortsätter. Hur man håller kontakten för att det inte ska rinna ut. Även om det är jätteroligt att prata för stunden, kanske i månader men sen tappas allt och det försvinner. Iallafall om man pratar med någon på internet, det är det värsta. Träffas man inte så är det rätt kört.