Jag har separerade föräldrar men jag bor så gott som alltid hos mamma då det funkar bättre helt enkelt (om jag ska förklara hela ramsan om varför det inte fungerar med pappa skulle det ta för lång tid). 

Men i alla fall nu i helgen var mamma i Dublin så då var jag hos pappa. Det har väl gått bra tills nu. Igår frågade pappa om jag ville hitta på något efter att han hade jobbat och jag sa ja. Min pappa och jag har en väldigt knakig relation och jag har väldigt svårt att säga nej när han frågar om jag vill göra nått då jag tycker synd om honom pga av hans cancer och att han är så ensam (båda mina syskon är myndiga och gör sina saker). Men problemet är att mamma och pappa har alltid sagt att jag ska säga nej om jag inte vill göra något med någon av dem och inte säga ja bara för att jag tycker synd om dem.

Men när jag väl säger nej till pappa så smsar han oftast till mamma och säger att han försöker få kontakt med mig men att jag "stöter bort honom". Men min pappa har alltid varit så att han alltid pratar om sig själv och får det att framstå som om det är mitt fel att jag inte vill göra något. Utan en tanke på vad jag känner.

Så då hamnar jag alltid i en situation där jag måste göra honom ledsen för att säga nej. 

Förlåt för långt och vimsigt inlägg men behövde skriva av mig.