Det kanske inte går att träna bort, men jag lovar dig att det växer bort! När jag var i 11-årsåldern så var jag liiiiiivrädd för att vara ensam hemma, även om det var mitt på dagen. Men nu är det tvärtom, jag älskar det! Och det är bland det bästa jag vet att sova själv när hela familjen är borta 😊

#0 Jag är 14 år och jag kan inte heller vara ensam hemma. Hör jag en bil som åker utanför huset får jag hjärtklappning och tror att dom ska bryta sig in här eller skada mig. Jag vet inte varför jag är så rädd men nag har alltid varit såhär. I dom perioder när jag mår dåligt så är rädslan värre. När jag mår bra så älskar jag att vara ensam hemma på dagarna men så fort det blir mörkt så blir jag skräckslagen. Jag försöker att träna lite på loven på dagarna bara någon timme om dagen. Det är jätte jobbigt men jag kan inte leva hela mitt liv utan att kunna vara ensam så jag försöker tvinga mig själv att vara ensam och försöka få bort det här :)

#1 jaa.. Jag hoppas det:( men hur långt tid kommer detta ta då.. Jag kan ju inte hålla på såhär i ett halv år. #2 ja, det är verkligen jobbigt. Men jag är inte riktigt rädd liksom. Jag blir mer glad om det kommer en bil för då är jag inte ensam. Jag är hellre ensam på kvällen vid 5-6 tiden för då är det mörkt och jag kan se att nästan alla är hemma. Men detta är sååå jobbigt:(

#3 Så har jag aldrig tänkt det. Det var smart att tänka att då är ju alla runt omkring än hemma. Så ska jag tänka nästa gång!

#3: Vad är du rädd för då? Du är inte rädd för att någon ska komma och göra inbrott, spöken, eller att någon ska vara där utan du är rädd för att bli övergiven, eller? Att bli helt ensam?

Kanske låter lite hård nu, men om du tänker efter… Tror du verkligen dina föräldrar bara skulle lämna dig, sitt hus, alla sina ägodelar och aldrig komma hem från jobbet?

Fast #6 kanske hon är rädd att något ska hända dem, inte att de ska överge henne!

#7 Hon skrev själv

"Jag får panik.. För jag tänker alltid. Tänk om jag blir ensam. Tänk om ingen kommer tillbaka och jag lämnas kvar här helt själv. Vad ska jag göra då? Och så grips jag av panik."

Jag utgick från det

Tänk om ingen kommer tillbaka och jag lämnas kvar här helt själv.

Tänk om ingen kommer tillbaka- kan lika gärna bero på att de krockat eller så.

Jag lämnas, inte de lämnar mig!

#9 Men det är ju en annan rädsla, hon skriver att hon helt enkelt är rädd för att de inte ska komma tillbaka, inte för att de ska dö och hon ska bli själv kvar resten av livet. 

Som jag skrev tidigare, det kan vara en början att tänka logiskt och realistiskt, även om det låter jobbigt och hårt.

Jaså?

#11 Det lönar väl sig inte att gå runt och oroa sig över något man inte kan påverka? Sker en olycka så sker en olycka men oddsen för att det ska hända är ganska liten så finns ingen mening med det. 

TS, självklart kommer dina föräldrar inte lämna dig självmant, ingen vettig förälder skulle få för sig att göra det.

Nu ska jag ge dig ett tips som min far lärde mig i tidig ålder. 🙂 Har haft exakt samma problem som dig, fast värre. När jag var kring 7 år kunde inte ens pappa gå ut med soporna, greps av panik och började gråta och sprang ut till honom. Hade det fortsatt på det viset, att såfort jag blev rädd, så såg jag min flyktväg och sprang ut. Pappa tog mig då åt sidan och sa med lugn röst att det kommer aldrig bli bättre om jag springer efter honom och att det var bättre att jag stannade i huset. Så när han skulle gå ut med soporna satt jag i soffan och tänkte att nu ska jag klara det, han är bara borta en liten stund. Och det gick ju bra, han kom ju tillbaka! 🙂 Tror att det var en väldigt bra träning för mig. Så ge ett förslag till dina föräldrar att träna att vara hemma själv. Låt dom bara gå ut några minuter, kanske hälsa på en granne och ta en kopp kaffe där eller nått. Och försök tänka att du ska klara det! Man ska aldrig undvika sina rädslor, möt dom med knytna nävar istället. :) Och som #1 sa, att vara hemma ensam är något du kommer uppskatta mer när du blir äldre. Hoppas nu att jag kanske kunde komma med nått litet bra råd, hejja dig nu! 👍

Jag älskade att vara hemma ensam, tills jag var typ 7. Då skrämde farmor mig och sa: det kan komma en tjuv och slå på dig!!! Fast väldigt dramatiskt… Sen på något vis kom jag över det med tiden:) men jag är fortfarande rädd för bilar hon skrämde mig om bilar oxå men det var lite OT:X

Har du inget djur hemma? Jag är 15 år och ibland blir jag rädd (jag gör mig själv rädd för jag tänker på skräckfilmer jag har sett haha), men då brukar jag alltid gosa med mina katter 😊

#13 ja, vi hade nog exakt samma problem. Problemet är att jag VERKLIGEN inte vill. Pappa testade att gå över till en granne en gång. Men han kom verkligen inte tillbaka på en längre tid. Så då gick jag och plinga på grannen. Dem sa att de precis hade kommit hem. Då greps jag av panik och allting blev kaos. Men han hade gått till en annan granne bara. Men det går verkligen inte…:(

Putt..

Alla tycker säkert jag är dum i huvet..

Men jag fattar inte riktigt vad du är rädd för, du svarade aldrig på min fråga i #5.

Jag kan också tycka det är skitobehagligt att vara ensam, men det är för att jag är rädd för att INTE vara ensam. Jag är rädd för att jag inte alls är ensam, om du fattar vad jag menar. Att det ska komma inbrottstjuvar eller psykon som vill mörda mig eller spöken eller whatever.
Vad är du rädd för?

Om det är ett stort problem, kanske du ska ta kontakt med en kurator på skolan eller så? Det är inte ovanligt att vara rädd för att vara ensam hemma, och då kanske ni kan lägga upp en plan om hur du ska göra för att känna dig trygg fast du är ensam hemma…?

Själv älskar jag att vara ensam hemma. Allt är tyst och lugnt, och jag kan göra vad jag vill utan att någon ber mig sänka musiken eller byta program på tv:n. Sen har jag även rätt stor vana vid att var ensam, så det kan vara därför. (Jag är ofta sjuk, då är jag ensam hemma på dagen. Och varannan helg är syrran hos sin pappa, och mamma hos sin pojkvän, så då är jag också ensam hemma)

När jag var rädd för att vara ensam hemma gjorde jag saker som fick mig att känna mig trygg. Kanske någon av dessa tips funkar för dig? Lås dörren Tänd så många lampor du kan Sätt på tv och titta på ett roligt program Sätt på radion

Ett tips om du inte är allergiker är att skaffa dig ett husdjur som du kan vara med, Var själv lite rädd i början men sedan fick jag min hund och då är jag alltid trygg men är jag utan henne blir jag lätt rädd för att någon ska stå i fönstret så jag brukar sätta på tv:en och tända gårdslampan.

Men jag är inte rädd för spöken eller mördare m.m.. Utan för att lämnad kvar och bli ensam. Läs min kommentar längre upp..

#23: Okej.. Ja, alltså. Dina föräldrar älskar dig säkert mer än livet självt, de skulle säkert aldrig någonsin lämna dig. De flesta föräldrar jag känner till är beredda att offra sina liv för sina barn så de skulle aldrig ens tänka tanken på att överge dom! Så, vi tar för givet att dina föräldrar aldrig någonsin kommer överge dig. Olyckor kan såklart hända, vad gör du då? Du är 13 år, du är rätt stor. Om du av någon konstig anledning skulle bli ensam så finns det mycket du kan göra. Du kan ringa eller messa någon av dina kompisar och gå dit, deras föräldrar kan kontakta de som behövs och dom kan också ta hand om dig. Jag menar, blir du ensam kommer ju någon ta hand om dig, du blir aldrig helt ensam. Du kan flytta hem till någon släkting eller kompis eller någon familj, vilken som helst. Är du ensam för ett kort tag bara, säg att dina föräldrar är borta några timmar, är du ju ändå stor nog att laga mat själv, gå hem till en kompis om du vill, ta bussen in till stan några timmar och omge dig med folket där, hälsa på en granne, gå på bio en stund eller vad du nu vill. Det finns ju alltid människor på jorden och människor du känner, du kommer aldrig bli helt övergiven. Och du stor nog att ta hand om dig själv ett tag eller till och med några dagar utan problem, eller hur?

Du har väl mobil? Tappar du bort dina föräldrar en stund kan ju väl bara ringa dom.

Du har ju Me, myself and I.

Men jag älskar min familj.. Oh jag hatar att vara ensam!!!!!!!!!!!!!!!

Alltså nu vill jag inte få detta att låta dumt eller så men jag tror att det växer bort, tex för ett år sen var jag så sjukt rädd för att huvudet under vatten längre än några sekunder. Jag trodde att jag alltid skulle ha kvar rädslan, men en dag då vi simma med klassen så var det bara borta. Även fast jag trodde att jag skulle bli rädd, det bara fanns inte där. Det är konstigt men ja :p

Andra tips är att tända i huset (om de är kväll), spela musik ganska högt, ha tv:n igång eller så. Jag vet inte riktigt för själv älskar jag att vara själv^^

Jag är också rädd för att vara ensam hemma när det är mörkt, men det är för att jag oroar mig för mördare och pedofiler och sånt. Innan var jag också JÄTTERÄDD för att somna sist. jag vet inte varför, men då kände jag mig som om jag var ensam på jorden med andra elaka människor o sånt. Jag är bara skiträdd för som jag sa mördare, eftersom att jag kollar mycket på morddokumentärer och sånt. Aja, nu har jag skrivit av mig, hoppas att det kanske hjälper lite! PS. Min rädsla för att somna sist, som jag tror berodde på min mörkrädsla, har bara växt bort. Det tror jag att det kommer göra för dig med!

#28 Fast hon skriver ju inte att hon är rädd för att ha huvudet under vatten och Att vara rädd för att va ensam hemma är 2 helt olika saker men jag tror det kommer växa bort.

Om du bara tänker på att du är rädd när du är ensam blir du ju rädd. Jag älskar att vara själv för då kan man ha på så hög musik som möjligt och gå runt i underkläder och dansa och sjunga hur falskt man vill. Testa göra det, det får en på andra tankar

Hamsterssss Modigt kasta ut detta som du gör det… Min upplevelse av det du skriver är att det är ok att du har den känslan. Det är en känsla du har och den är ok. Acceptera att du har den(OBS inte är den), då har du vunnit halva loppet:) Jag är rädd(släppa kontrollen),men jag intalar mig själv att det är ok att jag är rädd, då accepterar jag det och får den känslan som en vän, som jag mer har vid sidan om och kan hantera lättare. Som tonåring var jag rädd för vissa saker, men det var en del av min utveckling(märker man i efterhand:) Vi förändras hela tiden och är du uppmärksam på dig själv kommer du att upptäcka att du får mer och mer erfarenhet för varje dag som gör att ditt sätt att se på hela situationen efterhand kommer att förändras. För mig som betraktare ser jag det som naturligt att du känner så, men det är övergående och du kommer att upptäcka att du inte känner dig ensam även när du är helt ensam, för inom dig öppnas det dörrar…… Lycka till

Tack alla som svarar.. Snart börjar skolan.. Jag orkar inte gå runt och ha tanken med "hur ska jag göra idag för att slippa vara ensam m.m.. Pappa eller mamma kan inte ens gå och handla på en affär över vägen. Dem kan inte ens gå ut med soporna.. Jag orkar inte mer nuuuuu!!:((

Har du pratat med en kurator?

Men om du känner dig ensam kan du väl bara ringa till dina föräldrars mobiler? Ni kan väl prata i telefon medan dom går ut med soporna, och så träna på så vis? Träna med telefonkontakt till det känns bättre så kanske ni kan utveckla det där ifrån.

Och som sagt är du stor, du skulle säkert klara sig ensam flera veckor utan att börja må speciellt dålig. Du behöver inte vara rädd för att inte klara dig! Många flyttar ju hemifrån redan när dom är 15, det brukar gå hur bra som helst.

När dem är på jobbet kan jag inte det… Dem kommer tycka att jag är ur töntig….:(

#30 men nu tog jag ett exempel från Mig Själv att rädslor kan växa bort. Så kanske folk förstår bättre än om jag bara skriver att det "växer bort".