Det är enklare att köra spåret "Vem bryr sig?". I stället för att leta upp allt du inte gillar och sedan försöka övertala dig själv att du gillar det egentligen, så säg "Skit samma, vem bryr sig?", lämna spegeln och gå och gör något nyttigt, som att mocka stallet eller meka motorer eller måla tånaglarna eller så.

Så länge du tror att ditt värde sitter i att vara fin och vacker kommer du aldrig att sluta bekymra dig för att du kanske inte är tillräckligt fin och vacker.

När du har uträttat något - om det så bara är att läsa en favoritbok! - så har du tillfredsställelsen att ha fixat uppgiften och friheten att kunna ta itu med något annat, eller kanske lägga upp fötterna en stund. Det är mycket mer värt än att vara fin och vacker, som bara är till för andra.

Det går absolut att öva bort! Som #1 skriver är det lättare att tänka på hur ingen annan bryr sig om hur du ser ut eller liknande. Det är faktiskt också sant, du är centrum i din värld, men för alla andra (utom partner eller familj möjligtvis) är du ju inte det! Exempel:

I din hjärna: Du känner att din outfit blev fel och mår dåligt över det hela dagen. Du känner hur folk tittar konstigt på dig och alla glor och tänker på hur konstigt du klär dig.

Verklighet: Ingen bryr sig.

Jag hade riktigt dålig självkänsla när jag var yngre. När en kille sa att jag var söt trodde jag att han skämtade. Det sitter fortfarande lite kvar, den där osäkerheten, men är nästan helt övervunnen! Jag lever då efter min egna filosofi: Jag duger som jag är och håller folk inte med så kan de ta sig - för jag är awesome! xD