Försöker vara så snygg som möjligt när jag ska vara med personen, blir blyg, vågar knappt prata om inte han pratar, förstör för mig själv, gör alltid bort mig.. Ptja! Går inte så bra för mig när jag är kär alltså.

Jag är blyg när det gäller killar 😊och nu vågar jag inte tro längre att någon vill ha mej 😐

Klär mig snyggare, fixar mig mer, försöker hela tiden vara nära honom "by coincidence" hehe. Skrattar och ler mer omkring honom, ger honom blickar och ler, pratar med honom så fort jag får chansen. Blir dock mer försiktig med vad jag säger till honom och kan nog uppfattas som mer blyg då, framför allt eftersom jag annars tar väldigt mycket plats. Är så rädd att göra bort mig, vilket är lite synd för jag blir mycket tråkigare då hahah.. 

Har dock aldrig varit riktigt kär, snarare förälskad. En gång när jag förälskade mig i en kille hade jag ingen aptit hela första veckan av vår lilla "romans" haha…

Jag ger honom också blickar förresten, men ögonkontakt kan kännas lite jobbigt..

Pratar… Pratar… Pratar… Skrattar apmycket..

Jag gömmer mig när jag ser honom/henne. Får panik i närheten, vilket gör att jag säger fels aker, pratar för högt, skrattar fult och får ångest.

#6 hahahah det gjorde jag en gång… Dock för väldigt länge sedan… Nästa dag i skolan frågade han mig varför jag hade gömt mig för honom… haha…

Jag som vanligtvis brukar äta väldigt mycket, kunde knappt äta - var så kär så det fanns ingen aptit. Var jag runt honom var jag alltid blyg (vilket jag ändå brukar vara runt killar), och min vän har sagt nu efteråt att hon märkte på mig att jag gillade honom för jag skrattade åt hans skämt som ingen annan tyckte var roliga. Men det märkte ju inte jag :)
Snart firar vi 3år tillsammans, och aptiten den har kommit tillbaka för länge sen ^^

#6 Gömma sig är nog det jag gör minst, jag stalkar han nästan. Mina vänner börjar tröttna på mig pga det. xD Sen så stirrar man ju som en idiot på han och om man får ögonkontakt så blir det ögon ner i marken. Och typ tomat ansikte.

När jag är kär då tänker jag på honom verkligen hela tiden! så fort jag vaknar så tänker jag på han, hela dagen tänker jag på han och så är han det sista jag tänker på när jag lägger mig.

Och ibland drömmer jag till och med om han xD

Har bara varit sådär riktigt kär en gång, eller ja det är jag fortfarande men ah.

Well, fånler såfort människan skriver, får en speciell känsla när hen skriver, blir avundsjuk ifall personen är med andra människor etc. Rodnar nästan hela tiden, skrattar lite för mycket och kollar ner i marken rätt mycket. Stammar även mer än vad jag brukar, säger fel ord, snubblar på orden och blandar ihop allt, blir allmänt förvirrad. Tur att de flesta tycker detta är gulligt.

Jag försöker vara fin och en riktigt jobbig sak är att jag alltid börjar svära jättemycket när jag träffar den jag är kär i, blir så när jag är osäker och det är hemskt! Kan också bli ganska klumpig, speciellt i benen och typ gå som på spaghetti-ben, haha.. men känner mig alltid ovanligt lycklig och blir alltid på kramhumör och då blir jag jättetrött så wow. De måste få värsta bra intrycket av mig ju.. XD Försöker få ögonkontakt länge och le mot dem och om de svarar likadant tar jag flörten till nästa steg 🙂

Jag tjatar och visar att jag verkligen vill ha killen blir uppspelt och allmänt flamsig av men gapp skrattar åt ingenting. Jag visar mina bästa sidor och ger allt av det bästa för killen

Jag har typ aldrig varit riktigt kär, men om det är en kille som jag tycker är söt, snäll, schysst och som jag gillar sådär ändå (mer än vänskap liksom), gör jag bara bort mig hela tiden. Jag viskar när jag pratar med honom, rodnar hela tiden, fnissar som bara den och kastar blickar åt hans håll. Undviker honom i klassrummet och i korridoren (livrädd för att säga fel, höra fel, göra fel, rodna). Skitjobbigt när alla går runt och är 'tillsammans' med andra, och sen kommer jag och känner mig helt utanför… heheh…

Har inte heller varit riktigt kär sådär, faller bara för killar som har ett förhållande haha. Men annars så kollar jag på honom så länge det bara går, tills han kollar tillbaka för då vänder jag bort blicken och ler. När jag ser honom så vet jag inte vart jag ska ta vägen och blir stel haha! Tänk er då hur jag blir när han pratar med mig, ibland pratar jag högre än vanligt (vilket inte är högt, men ah. i mina öron låter det jättedumt) och ibland låter det som om att jag har svalt en gås och rodnar helt galet mycket.

Annars för mig själv så blir jag glad som aldrig förr och vill inget annat än se/prata med honom.

När jag blir kär så tar jag avstånd som fan, låter han komma till mig osv för att det inte ska va så obvious haha. ☺️
Skiter i att höra av mig gör jag också, kanske lite konstigt betéende men vill inte vara den dryga typen.

Blir nervös när jag ser honom och helt pirrig i hela kroppen ;)