Jag har lärt mig uppskatta mina föräldrar mycket mer sen jag flyttade hemifrån! Men det är nog för att jag fått lite mer eget space eller hur man ska säga.
Inte lika mycket tjat hela tiden när jag väl ser dom, så det blir mer roligt och positivt att träffa dem nu och jag är rätt säker på att dom tycker likadant. Skönt för dom att inte behöva tjata på mig hela tiden över allt och ingenting och jag som inte gnäller på dem heller🙂

Men jag håller med dig, man ska vara rädd om sina föräldrar för dom finns alltid där för en, även om man kanske "hatar" varandra ibland!

Väldigt bra att tänka på. Jag är inte heller tonåring längre, men det är exakt som du säger, TS.

Min familj, ihop med min sambo, är det viktigaste i hela världen för mig. ❤️ Era föräldrar älskar er förmodligen mer än vad någon annan människa någonsin kommer att eller ens kan göra - inklusive er framtida man/fru.

Ta vara på tiden ni har med era föräldrar, för någon dag står ni där utan dem och då vill man inte ångra att man inte gjorde så många roliga saker ihop, eller berättade för dem hur mycket man älskar dem. 

Ju större bråk man kan ha med en människa, desto mer kärlek finns där. 🌺

Precis, sluta ta dem för givet. Allt kan hända från den ena dagen till den andra. Så var det för mig. Ena dagen var mamma en fullt frisk människa som skulle få uppleva allt vad en mamma och mormor skulle få uppleva. Andra dagen hade hon cancer och chansen att överleva inte så stor. Jag är glad att jag alltid haft en bra relation till henne och våra bråk har mest handlar om småsaker som man glömt bort 10 minuter senare.

Hur mycket man innerst inne än "hatar" sina föräldrar så har man ändå ett brand till dem som är svårt att klippa. Skulle ens förälder bli dödssjuk medan man inte har kontakt med dem så skulle man säkerligen ångra allt som hänt. Därför bör man se tillbaka på vad som egentligen blev fel och försöka rätta till det så gott det går. Både för ens egen skulle och för sin mamma eller pappas. Tror ingen vill skiljas som ovänner.

Nej, det är inte ens föräldrar som finns där när allt skiter sig. Möjligtvis att dina föräldrar gjorde det, men det gör inte alla. Det finns mängder av barn som har all rätt att ta avstånd från sina föräldrar. Föräldrar och syskon är människor man föds och tvingas till att ha en koppling med, varför skulle dessa vara viktigare än människor man kan välja att ha en koppling med?

#5 jag har haft väldigt bra anledningar att ta avstånd från mina föräldrar & hela släkten för den delen,men valde att ge dom en chans att bättra sej när jag väl flyttade hemifrån. och det finns ingen som tvingar en att ha en koppling till sina föräldrar eller syskon, man väljer själv om man vill ha kvar kontakten eller bryta den helt

mina vänner betyder mycket för mej, men de kan aldrig ersätta ens familj, oavsett hur nära vänner man är

Mycket kloka ord. 🌺

#6

Så det är alltså omöjligt att "bilda" familj? Eller kan man först bilda en ny familj då den kvinnliga parten fött ett barn? För om "vänner" inte kan ersätta ens "familj" så kan väl knappast en flickvän/fru inkl. barn göra det, eller?

Jag tycker att du bör undvika att tala i absoluta termer i denna fråga. Rent definitionsmässigt har du ju rätt, då familj innebär ett ärftligt släktskap. Men det verkar inte som att vi talar om den definitionen nu. 

Du får gärna uttala dig om hur vänner inte kan ersätta ens familj. Det finns gott om vänner som skulle göra vad du hävdar att din "familj" gjort för dig.

Naturligtvis finns det människor som har all rätt att bryta kontakten med sina föräldrar. Däremot så tolkade jag TS inlägg som att detta alltså handlar om att man som tonåring kan bli ganska emotionell och turbulent och säga saker man inte menar, bara för att man är arg. Man går igenom mycket tuffa saker som tonåring och ibland hamnar man i bråk med sina föräldrar över struntsaker (men som inte känns som struntsaker då) och man gråter och skriker fula ord och smäller i dörrar osv. Och poängen som jag tolkade det som var att när dessa saker händer, ska man försöka ta ett djupt andetag och komma ihåg att ens föräldrar älskar en förmodligen mer än allt annat i världen och en dag kommer de inte längre finnas kvar så man måste ta vara på den tid med dem man har.

Sen när det gäller föräldrar som slår sina barn, eller inte ser dem, eller på andra vis behandlar dem illa så tror jag knappast att TS menade att man måste älska dem ändå.

Ja, jag lär börja uppskatta allt mina föräldrar gör för mig..

#0 Jag håller med dig! Dom flesta har föräldrar som älskar en och tar bra hand om en och har man den turen så ska man uppskatta sina föräldrar. Jag blir galen när min pojkvän är ohyfsad och elak mot sina föräldrar som gör så mycket för honom hela tiden, jag tycker att man ska uppskatta sina föräldrar medans man har dom! :)

Jag uppskattar mina föräldrar mycket mer om jag inte bor med dom, men de kommer jag ju tyvärr behöva gö ett tag till då jag är 15 ^^ I somras var jag bara med de några få veckor och då hade jag inget emot dom, nu när jag hela tiden tvingas ha dom under samma tak är de värre men sålänge dom håller sig på sin kant så.

Borde nog allmänt försöka att inte vara så hård mot dom dock :p

Min familj är allt för mig, självklart bråkar vi lite då och då, men alla tonåringar gör det, det går inte att undkomma (såfall extrema fall, har faktiskt en vän som ALDRIG säger emot sina föräldrar och tycker nästan synd om henne, men det är en annan story) och trots våra "bråk" skulle jag aldrig önska de något illa. Dem är de mest stöttande för mig, i alla lägen.

alla tonåringar (i stort sett)

bråkar ju flitigt med sina föräldrar, och jag försöker få min 15 åriga lillebror att inse att det är dumt att bråka, man får ändå inte ut ngt av det, och det är dumt att vara sura på varann i onödan

(daym vad många bra inlägg mitt första inlägg fick O_O )

Mina föräldrar är det finaste jag har, visst vi har bråkat. Ja har rymt hemifrån. Men sen fanns dom där för mig när ingen annan gjorde det. Och jag har insett nu att anledning till varför jag bettet mig som en idiot var för att jag var så vilse och frustrerad och sårad själv så de gick ut över dem. De har aldrig velat mig något illa, även fast jag tycker vissa saker har varit orättvist. För tre år sedan skulle jag förmodligen säga att mina föräldrar var dumma i huvudet och att de inte förstår mig alls.

Men när man mognar lite så inser man till slut att man överreagerat igenom åren, och hur mycket tid man lagt ner på onödiga bråk. Idag skulle jag tex aldrig börja bråka om över något helt onödigt, och jag skulle aldrig skrika fula ord till mina föräldrar. (Kanske gubbe eller kärring men de får de ta när de kallar mig för ungjävel 😃).

Jag älskar dem, skulle ta en kula för dem vilken dag som helst ❤️

#15 Ja alltså, när man är tonåring kan man ju överreagera för de fånigaste saker. Det hör nästan till, tror jag. Typ man får inte gå på bio och så blir man sjuuuukt arg, skriker och smäller i dörrar och tycker att ens föräldrar är nog de mest korkade människor någonsin. xD

#16 Haha oja! Som när man inte fick vara ute länge när man var typ 15. Man smällde igen dörrar, skrek att de var dumma i huvudet och sa att alla andra fick xD

Nu är jag dock bara 17, men fyller snart 18. Får festa och sånt men skulle mina föräldrar säga att jag tex inte gå på en viss fest så skulle jag bara säga "okej". Orkar inte argumentera eller trotsa dem längre, haha. De är ju oftast bara rädda om en men de förstod man inte som yngre 😕

Jag har nog varit en riktigt dramaqueen i mina dar.

#17 Det har nog de flesta tonåringar faktiskt. Det är ingenting fel med det heller, egentligen, för det är liksom… när man är tonåring eller barn så överreagerar man mest för att man faktiskt inte alltid kan se saker från någon annans perspektiv, speciellt inte en vuxen. Man är inte mogen nog alla gånger liksom. Men som sagt, det är en del av att vara ung det där. För det mesta trots att man häver ur sig dumheter eller smäller i dörrar så vet ju ens föräldrar att man älskar dem. Men det är alltid bra att man liksom kan säga det också. 

Min barndom var ganska färgad av ett missförstånd mellan mig och min mamma, som gjorde att jag kände mig sviken av henne och pga det kunde jag inte älska henne fullt ut och jag litade inte heller på henne. Det skapade MASSOR med kaos kan jag lova. Däremot sedan jag blivit vuxen och vi pratat ut om allt så har saker förändrats till MAX. Nu bråkar vi fortfarande ibland såklart, det händer ju, men jag är alltid extremt noga med att låta henne få veta hur mycket hon betyder för mig. Och hon gör samma.

#18 Ja de är ju något av de jobbiga med att komma in i puberteten och bli tonåring 😕

Vad tråkigt..😕  pm:a mig om de är något du vill prata om! 🙂

Bra iallafall att ni är sams nu och kan prata ut om saker som vuxna människor, de är nog de bästa med att mogna till lite, hur nära man kommer sina föräldrar 😃