Först var mitt liv bra. Jag hade ett relativt bra liv, bodde med mamma, pappa och min syster. Vi hade det bra förutom bråk och uppfostran, men det har ju alla familjer. Men sommaren 2013 hände något tragiskt för mig, jag förlorade något jag hade väldigt kärt. Jag blev såklart väldigt väldigt ledsen. Någon månad senare förlorade vi en nära vän till mig och min familj. Efter det hände någonting. Jag kunde bryta ihop när som helst. Hade depression och ätstörningar. Jag försöker nästan svälta mig själv nu men vet själv att då klarar jag mig till slut inte. Så jag äter mest grönsaker och yttebytte litet av annat. Jag har väldigt dåligt självförtroende och jag är väldigt blyg. Men ibland är jag kaxig och har extremt bra självförtroende. Mitt sätt att må förvärrades efter någon månad och sedan började jag med p-piller. Det gjorde inte saken bättre och jag som var en person som alltid kunde behärska sig fick nu aggressionsutbrott och eftersom min pappa är väldigt sträng fick jag lida för det. Det blev liksom bara svart i huvudet och jag kunde inte styra över mig själv. Detta fortsatte i flera månaderstid och jag fick alla möjliga straff men när det väl slocknade i huvudet på mig och när jag blev arg så kunde ingen få stopp på mig. Jag var väl medveten om vad jag gjorde mot pojkvän och familj men jag kunde inte styra mig själv och fick dåligt samvete. Jag försökte förklara för dem hur jag mådde och att allt blev svart och att jag inte kunde styra mig själv men papap skrek att jag var tvungen att behärska mig. Tro mig, jag är ingen dålig människa, jag har alltid varit snäll, blyg och hjälpsam, jag är en sådan som aldrig fått skäll i skolan och alltid gjort det jag ska. Men vad hände? Jag behöver hjälp, jag känner det själv. Detta har gått så långt så jag har brytit ihop i skolan. Jag har skrikit rakt ut "jag vill dö" och ramlat ner på golvet och frossat, skakat och gråtit. Jag går ner i vikt snabbt då jag försöker svälta mig själv. Det käns som att jag är sjuk? Allt liksom bara svartnar, jag är en annan person. Jag mår så hemskt dåligt över hur jag beter mig när jag inte kan styra över mig själv. Det har gått så långt så jag håller på att fölora min pojkvän, och jag älskar honom, så sjukt mycket, men när allt svartnar så behandlar jag honom riktigt dåligt, med ord, men ord sårar…..
Eftersom pappa och mamma bara tror att jag är inne i någon fas så försöker jag hjälpa mig själv istället. Detta stämmer in på mig och mycket annat jag hittar.

Vid depression brukar man ha de flesta av följande symtom:

• nedstämdhet
• håglöshet
• glädjelöshet
• koncentrationssvårigheter
• dåligt självförtroende
• sömnbesvär
• ökad eller minskad matlust
• känsla av hopplöshet
• minskad sexuell lust.