Nu känner jag att jag behöver skriva av mig lite grann. 
Sen dagis har jag varit bästa kompis med en tjej och vi var verkligen supertighta! Sedan efter ett par år så började vi umgås med lite andra människor och jag fick då veta genom min nära vän att hon berättat alla våra och mina hemligheter för sin nya vän, vilket så klart gjorde mig skitsur! Jag konfronterade henne inte, men vi "bröt upp" strax efter det.

Sedan började vi högstadiet i olika klasser, ingen kontakt. Hon var dock ganska ensam och en dag så gick jag fram och hälsade, frågade om hon fortfarande red osv…

Vi började umgås så smått och snart kom det fram att hon inte alls trivs i sin klass, och då säger jag att hon kanske borde byta till min klass (som är den mest underbara klass på hela skolan, alla är så sjukt snälla och goa med varandra) så att hon trivs bättre.

Hon tycker förstås att det är en jättebra idé då hon sökte in i slutet av sexan men inte kom in. Hon pratar med sin mentor som pratar med min mentor och hon får börja hos oss. 

Eftersom hon inte har några kompisar där så erbjuder jag henne att gå med mig till lektionerna så att hon inte behöver känna sig ensam åtminstone tills hon skaffar någon kompis och så.

Hon tackar ja och svarar lite sådär halvt fräckt med en antydan att det bara skulle vara tillsvidare.

När man är ensam med henne är hon högljudd, glad och flamisg, men i skolan gör hon inte ett ljud ifrån sig och kan aldrig ta initiativ till att prata med någon. Hon tar inte ett steg utan mig och följer mig hack i häl. Vi har under detta år blivit goda kompisar, men de senaste månader har jag ledsnat mer och mer på att ha henne klängandes efter mig. Hon är också en sådan person som vet att hon är jättedålig i skolan, hon fick ett sträck i bild (som vår lärare har lagt upp på ett sådant sätt att det inte ska vara svårt att göra bra ifrån sig), men istället för att plugga sitter hon och hänger vid mobilen/datorn, är i stallet. (jag stör mig något enormt på människor som säger att de ska göra 10 000 saker men inte ens gör en halv. 

Vi kan också planera en massa, men hon tar aldrig initiativ att faktiskt fråga om jag vill umgås eller hitta på något.

Jag har ingen lust att vara så speciellt mycket med henne, jag har andra kompisar i klassen som jag hellre spenderar tid med och som är underbara människor, men jag vill inte vara taskig mot den här tjejen, så jag har lite svårt att bestämma mig om jag bara ska prata med henne eller om jag ska fortsätta att vara "nära" kompis med henne. Jag har alltså inget emot att fortsätta vara kompis med henne, men jag vill inte att hon ska följa mig som om hon är blind och jag ledarhund (dålig jämförelse)!

Puhh.. kände verkligen att jag behövde skriva av mig…