Förälder i fängelse
Jag vet att jag har skrivit om detta en gång tidigare, och jag är otroligt tacksam till dem som svarade den gången, men jag behöver er hjälp en gång till. Min pappa har suttit i fängelset sedan jag var liten (han kanske åkte in när jag var 3-4-5, jag vet inte), för ett brott jag aldrig riktigt vågat frågat om vad, men efter lite efterforskningar på datorn och bland papper har jag lärt mig att det hade med narkotika att göra. Jag skrev då att jag inte tyckte om honom, och att det alltid varit mamma och jag, och att jag ville att det skulle förbli mamma och jag. Jag tyckte (och tycker) att det var själviskt av mig att önska att han aldrig blandat sig i mitt och min mammas liv. Mamma säger att hon älskar honom, och alla säger hela tiden "Åh, Julia, vad roligt att din pappa kommer hem igen". När jag var sju eller åtta, och vi åkte på vårt första besök, frågade alla "Hur gick det?", "Tyckte du det var roligt?", varav jag nästan alltid svarade "Jag vill inte åka dit igen". När jag var nio, och pratet om att pappa skulle komma hem snart (liksom, aaah, visst.. personalen sade att han skulle vara hemma när jag fyllde tolv? jag är snart fjorton nu, han är inte hemma helt än) blev mer på allvar, så sade jag det att jag inte ville att han skulle komma hem. Allt detta föll i glömska med åren. Han bor hos en trevlig familj nu i Umeå, men är hemma mest hela tiden. I höstas tänkte jag "Ta vara på tiden, nu är det bara helgen, snart kommer det vara hela veckor". Den tiden gick mycket fortare än jag tänkte mig. Han är hemma nästan heltid nu. Det är meningen att jag ska längta tills han kommer hem. Ingen frågar längre hur jag mår eller tycker om detta, och ni sade till mig att jag skulle prata med min mamma om detta; och det var jag på väg att göra. Jag gick ner, började prata lite smått, och börja tycka att mamma ser ovanligt glad och lite smått konstig ut. Hon ler hela tiden, och ser knappt ut som om hon lyssnar på mig. Jag frågar vad det är, varav hon berättar att jag ska få en lillasyster. En lillasyster. En dotter till min pappa, som jag just var på väg att kasta ut genom dörren med huvudet före. Jag fattar bara inte? Jag har inget emot att få en lillasyster, men jag kan inte säga till pappa att jag vill att han ska flytta härifrån om jag ska få en. Jag vet själv hur det kändes att växa upp i en familj utan en pappa. Hur det var att se familjer som var "samlade alla tillsammans". Hur det var att alltid tänka "Hur är min pappa?" och bygga upp enorma fantasier om värsta drömpappan som liten för att sedan få den krossad i tusen bitar. Kanske skulle mamma kunna skaffa en ny pojkvän (en ny pappa), som är snäll och schysst och som jag också tycker om innan hon är stor nog för att tänka allt det där, men kanske sitter hon och väntar på att jag ska tillåta pappa att flytta hem igen, och så får min syster leva om mitt liv som jag gjorde det? Jag kan inte lägga det på min syster som inte ens är född. Det är själviskt. Mamma är lycklig. Pappa är lycklig. Och jag ska få en lillasyster. Barn behöver båda sina föräldrar. Det är inte kul att gå runt och tänka "Varför gjorde han så?" eller "Var det något jag gjorde?".
Jag vet inte vad jag ska göra, och inte heller vad ni ska svara på detta… Men mamma har sagt åt mig att jag inte får berätta om pappa för någon, så jag har ingen att prata med. Jag vet inte vem jag skulle vända mig till även om jag skulle berätta (vem jag skulle berätta för). Jag är trött på att höra "det finns många andra barn som du", "det finns dem som delar dina känslor" och "vi har haft många barn som inte heller har velat att sin förälder som bott i fängelset ska flytta hem". Ifall jag skulle ta upp detta med mamma ändå, ska jag föreslå en sån där terapeut eller psykolog eller vad dem nu heter (en som som man snackar känslor ensam med)? Vad skulle jag säga? Vad skulle hon/han göra? Jag berättar hur jag mår, sen då? Vad hjälper det?
Inlägget blev rätt långt, så om det finns någon person som har tid, ork och lust att sätta sig och läsa det här och sedan skriver ett litet svar, då förtjänar ni en liten guldstjärna, haha. Jag kom inte på någon bättre rubrik. Tack iallafall :)
Never look down on someone unless you're helping them up ~
![[MsHammer300]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag kan tyvärr inte hjälpa dig, och har inga tips alls 😕 men jag önskar dig lycka till! 🙂
Jag har läst och det roliga är att DU hjälper mig. Du får mig att inse betydelsen av att vara pappa. Ibland tvivlar man på sin betydelse som pappa.
Jag tycker du kan söka terapeut själv. Nu vet inte jag hur gammal du är….
Jag har gått hos terapeut och de är skickliga på att få igång samtalet och de hjälper en att tänka annorlunda.
Det framgår inte av texten (tror jag) om du träffat din pappa nyligen. Gör du det?
Jag tycker helt klart att du ska gå och prata med någon, den hjälpen kan man få via vårdcentralen bland annat.
Sådant här får man så mycket funderingar kring, och med tanke på din ålder tror jag inte dina vänner har så mycket livserfarenhet att de kan hjälpa dig, och din mamma verkar ju inte se några problem i situationen.
När jag var ungefär lika gammal som du är nu, åkte min pappa i fängelse. Dock blev han bara dömd till 8-9 månader och fick sitta på nåt "rehab-center" pga sitt missbruk.
Det som var skillnaden mellan oss var väl att den händelsen som gjorde att han åkte in resulterade i att mina föräldrar skiljdes, så det var ju aldrig på tal om att vi skulle bli "lyckliga familjen" igen.
Nu är väl detta inget jag går och tänker på, det har ändå gått 20 år sedan dess. Och min pappa lever inte heller längre, dog samma år som jag skulle fylla 18.
Däremot så kan jag önska att jag hade pratat med min pappa om det som hände. Det var en massa frågor man hade om varför han gjorde som han gjorde.
Tycker på ett sätt att din pappa har ju svikit dig, varit borta ifrån din uppväxt under många år när han egentligen borde ha varit där som ett stöd, och jag tror inte man bara kan komma tillbaka och leva lyckliga livet igen precis som om inget har hänt.
Varför får du inte berätta för någon om att han har suttit i fängelse för din mamma? Är det en hemlighet överlag?
1# Tack :)
2# Jag är tretton år, fyller fjorton i sommar. Sedan i januari förra året har pappa kommit hem på "besök". I höstas flyttades han till en familj i umeå (jag vet inte vad det kallas, men han bor där istället för på ett fängelse), och så fick han komma hem varje helg. Dem ökade sedan tiden hemma hos oss, typ fredag till måndag och sedan fredag till tisdag osv. Nu är han hemma alla dagar i veckan, och åker endast upp till umeå när han har något möte med polisen/kriminalvårdarna eller något liknande. Så ja, jag träffar honom, nästan varje dag.
3# Men hur ska jag få kontakt med hjälp på vårdcentralen? Ska jag bara traska in där och säga att vill ha någon att prata med? Ska jag berätta för mamma och pappa att jag vill prata med någon, eller ska jag säga att jag vill ta en tur på stan själv?
Mamma säger att pappa snart kommer hem och att det inte är någon idé att säga något till nån. Vi flyttade upp till Sundsvall när jag började femman (mamma fick ett nytt jobb), och i Gävle visste alla om pappa. När vi flyttade upp hit, sade mamma att jag inte fick berätta det för mina nya klasskamrater, eftersom pappa ändå snart skulle komma hem. Detta sade hon ju som sagt i femman, men ingen har ju någonsin vetat när han ska komma hem. Dock tror jag att det är för att hon skäms lite grann, som hon inte vill att jag ska berätta. Vi bor i en rätt liten stad, saker sprider sig fort.
Never look down on someone unless you're helping them up ~
#4
Jaq tycker nog det är bäst att vara ärlig med vart man går och inte hålla samtalen hemliga, alltså att du går dit.
Du kan väl antingen ringa VC och säga att du behöver prata med någon, vet dock inte om det går att göra det som omyndig.
Annars kanske skolkuratorn/skolsystern kan hjälpa dig om du inte vill prata med någon av dem? De har ju också tystnadsplikt.
#5 Det skulle jag kanske kunna göra. Tack :)
Never look down on someone unless you're helping them up ~
Det viktiga är att du får prata med en annan vuxen och som gärna är utbildad på det. Låt dig inte hindras.
Så jobbig situation. Som de andra sagt, prata med någon! Är det så att du vill träffa din pappa? Jag vet inte alls hur jag skulle känna om min pappa suttit inne hela min barndom.. men det finns väldigt många att prata med. På bup är dom väldigt duktiga också, och på bris om du känner att du hellre ringer någon än att prata öga mot öga. Eller skolsköterskan, eller kuratorn. Världens största styrkekram, min kusins pappa har också suttit inne hela min kusins barndom och jag vet hur jobbigt han har det. Lycka till!
we're always chasing that paradise
Starta ny diskussion
