Jag tycker inte att du ska skämmas för dina ärr, dom är en del av dig och din historia. Det bästa vore ju om du kunde berätta för din familj, så att du slipper dölja ärren, men om du verkligen inte vill det så måste du ju såklart inte. Jag har för mig att jag har sett vattenfast foundation och concealer någonstans, minns dock inte vart. Men om ärren liksom "står ut" eller hur man ska säga, så kommer det kanske att synas även om du täcker över dom med smink. Googla lite så kanske du hittar någon butik som säljer vattenfast concealer, foundation eller liknande. Lycka till!

Låter som du har ett väldig ostabilt förhållande till din familj om du känner att du inte kan visa eller prata om hur du mår/har mått. Det bästa för dig vore ju att lära dig acceptera ärren som en del av ditt förflutna och sluta skämmas över dem. Jag vet hur det är att må dåligt över ärr då jag hade ett självskadebeteende i många många år. Det ända jag har kunnat göra är att ignorera konstiga blickar och att bara vara snäll och trevlig. Ett glatt leende döljer mycket. Jag har inte fått några frågor om mina ärr på flera år och jag tror att det hänger ihop med att jag slutade skämmas över dem och att jag mår bättre i dag och folk märker på mig att jag är friskare.

Bio-oil ska tydligen "bleka bort" ärr. Jag har inte testat det själv, men andra har rekommenderat det. Det finns på Åhlens har jag sett :) Annars, som #1 säger så är det bästa såklart att berätta för din familj och sådär. Det är jobbigt först, men sen så är det en sjuk lättnad att inte behöva tänka på det! Jag kommer ihåg skräcken när någon typ pillade på ens armband eller bara tog mig på armen för jag trodde att de skulle känna ärren genom min tröja. Nu går jag runt i linnen utan att knappt tänka på mina ärr. Visst kollar folk eller frågar var de kommer ifrån, och det är tufft, men herre gud vad skönt det är att inte gömma dem :')

Tack

Skäms inte för dina ärr. Dom är just vad det är, ärr. inte sår. Dom visar bara att du varit nere i en väldigt jobbig period ett tag men att du nu är bättre. Jag har själv ärr, både på armar och ben och jag skäms inte. Har ingen anledning för det. Jag mår bra och mina ärr visar helt enkelt att jag är såpass stark att jag tagit mig ur ett sådant beteende.

Men nej hela inlägget kom ju inte med! Skrev självklart mer än bara "tack" får väl skriva om. Tack, jag försöker att acceptera dom men det känns omöjligt. Jag har dragit flera lögner om att det har vart kaninen och tankarna på att jag kommer ha dom hela livet, på balen, på bröllops dagen, ja HELA livet gör så att jag blir ledsen på mig själv. Min pappa såg nyss min arm och frågade vad jag hade gjort, jag är helt kallsvettig och har gråten i halsen i skrivandes stund. Jag sa liknande "jag vet inte! Kanske kaninerna, dom rivs ju ibland och det blir ju så genom åren!" Jag var väldigt nervös och han blev misstänksam å sa typ "hm! Rivs dom vekligen så..?" men sedan sa jag godnatt och gick Jag vet inte va jag ska ta mig till jag har en stor klump i magen och mår illa..

jag är rädd , tankarna bara snurrar, hur ska jag ta mig ur detta

#6 jag tycker att du ska vara ärlig och berätta för din pappa! Du mår inte bra av att hålla det inom dig och försöka dölja dina ärr. Jag lovar dig att det kommer att bli mycket lättare för dig om du talar om varifrån ärren kommer, så slipper du oroa dig för att någon ska se dom. Prata med din pappa (eller mamma) imorgon. Berätta samma sak som du har skrivit här, att du har mått dåligt men att det är bra nu, att du är orolig för att någon ska se ärren osv. Det kommer att kännas mycket lättare när dina föräldrar vet. Om du inte vågar berätta face to face så kan du låta dem läsa den här tråden, eller så kan du skicka ett sms. Jag är 100% säker på att dom kommer att uppskatta att du delar med dig till dom. Det är dina föräldrar, dom vill att du ska må bra och vara glad, inte orolig och rädd. Du väljer ju såklart själv hur du vill göra, men jag tycker absolut att du ska berätta för dom. Det kommer att gå bra, bara du hittar modet till att göra det. Lycka till! :)

Jag kunde inte berätta.. Jag är för klen. Varenda gång Jag råkar se min arm så känns det som en kniv i magen. För jag ångrar mig! Jag ångrar mig så otroligt mycket, varför gjorde jag såhär. Jag är förbannad på mig, jag ska berätta.. Så småningom. Men vad tusan ska jag säga eller skriva? Ett sms skulle jag kunna tänka mig att skicka om jag inte ska typ sova hemma, för det blir så stelt och jobbigt att prata om sånt här. Helst vill jag bara att åren ska gå så att jag kan flytta hemifrån. Jag älskar min familj, vi skojar och är nära varandra på det viset. Men inte såhär! För jag är nog den dom sist skulle tänka på när det talas om självskadebeteende. Och imorgon så ska vi prata om sånt här i skolan och jag vet ju att några i klassen har sett. Jag skulle vilja slippa att sitta och lyssna på andras åsikter och känna mig träffad..

#9 vill du inte sitta med klassen och prata om sånt så kan du berätta för läraren om dina ärr, eller så hittar du på någon anledning så att du slipper vara med. Jag förstår att det känns jobbigt att berätta för din familj, men jag tror absolut att dom skulle stötta dig. Det skulle säkert kännas bättre för dig om dom visste. Sov hos någon kompis och skicka ett sms till mamma eller pappa, om du tycker att det känns bäst så.

Jag tyckte också det var jobbigt i början och hade alltid långärmat på mig, men tillslut så kunde jag ha t-shirt eller linne utan att skämmas. Nu tänker jag inte så mycket på det längre, och alla som känner mig ser och vet att dom finns där.

Däremot är det otroligt jobbigt när någon annan skäms över en, som mina föräldrar ibörjan när dom ifrågasatte mina klädval när vi skulle på släktträffar eller liknande (dock bryr dom sig inte längre, ett par år sen nu så).

Eller när ens pojkvän skäms över dom, inför sin familj och inte kan säga rakt ut att han vill att jag ska ha långärmat, men är precis vad han menar.

Men man kommer över det.Hur jobbigt det än är. Jag tror jag lyckades komma över det som mest när jag jobbade i en djurbutik och kunder/barn frågade mig varje dag om det, eller kommenterade/skämtade om det. Men det är som det är. Sålänge man lyckats sluta och fortfarande lever så tycker jag man ska vara stolt!

Jag hade nog haft svårt idag för att ta bort mina, för dom har blivit en del av mig. Och påminner så mycket om vad man inte ska göra.

Jo.. Jag måste väl berätta, eller åtminstone svara ärligt när nån frågar. Men det är så svårt. Jag har extremt dåligt självförtroende och blir nervös för minsta lilla. Jag avskyr att "öppna upp" inför andra och vill bara där ifrån. Jag vet att ni finns här och jag är tacksam för all hjälp ni ger mig. När dagen kommer då nån frågar så vet jag inte vad jag ska svara.. Typ "nej jag skärde mig själv", jag skäms så mycket.. Hur lång tid tar det innan detta går över.. För när jag väl skadade mig så kändes det inte såhär, men ni vet vad jag talar om. Mina närmsta vänner vet ju om och de bryr sig inte, och de frågar inte heller för de vet att jag är osäker på mig själv. Jag önskar bara att ingen hade brytt sig eller frågat, nästa år går jag ut nian och då börjar jag med helt nya människor som ska döma mig igen.

Jag brukar bara säga att "jag har skadat mig" och byta ämne. Eller säga att "jag har en tiger hemma" så blir dom ofta så paffa att dom inte vet vad dom ska säga ;)

Jag tänkte lite att ju större graj man själv gör av det ju större graj blir det för alla andra.

Jag hoppas du kommer på ett sätt som fungerar för dig så du slipper att må dåligt över det! 🌺

Har typ berättat.. Om någon vill veta hur det gick så pm:a gärna.