Vad tycker ni att jag ska göra?

Jätte tråkigt att du känner såhär. Tyvärr vet jag inte vad du kan göra förutom att prata med din mamma och förklara hur du känner. Det kommer ordna sig ska du se :)

Det enda du kan göra är att prata med din mamma om det här. 

Kan hon inte respektera att du inte trivs när hon smyger med sina killar och att du får höra när de har sex, då kanske det är bättre att du har en fosterfamilj som du antingen bor hos hela tiden eller åker till på helgerna för att få lite miljöändring. Tro mig, det är skönt med distans ibland!

#2 jag har sagt till mamma hur jag känner, men hon säger att hon borde få ha "lite" tid med sin kille och inte bara kunna vara med sina barn. Jag tycker att hon inte har så bra argument.

#3 det låter som att min mamma är en elak slampa i texten, men jag har inte sagt att hon är en av dem bästa mammorna man kan ha när hennes kille inte är här. Hon är stödjande och brukar trösta mig om jag är ledsen. Men hon säger att jag måste acceptera att hon får vara med sin pojkvän om hon vill. Jag vågar inte säga att jag hört dem när hon har haft sex… :(

Hur gammal är du nu? Det finns hjälp att få via kuratorn på skolan så du kan få någon utomstående att prata med och du kn även söka dig till Barn-och ungdomsmottagningen i kommunen. Rick växeln och be om numret dit. Säg att du vill prata med någon om hur du har det hemma.

Jag tror inte din mamma förstår hur illa du tar dig av hennes relationer. 

Tycker hon verkligen att barnen är viktigast så går de först i alla lägen. man kan som vuxen få lägga ner relationer och ägna sig åt sina barn om det behövs

Jag har tänkt på saken att skaffa fosterfamilj, men jag skulle få för mycket hemlängtan, dessutom skulle min mamma aldrig köpte mig bo hos en fosterfamilj, hon säger att hon skulle sakta mig för mycket.

Kan relatera lite till det själv. Mina föräldrar skilde sig när jag var 7 eller 8 år, själva separationen var ganska tuff men jag kom över det. 
Efter det bodde jag mest med min mamma i vår lägenhet, den var rymlig men eftersom alla ändå bodde relativt nära varandra så blev det ändå så att man umgicks rätt mkt! Sen hittade mamma en ny och DET var nog det svåraste för mig att acceptera. Vi blev ingen direkt matching och hade väldigt väldigt svårt för varann ett tag. Det var nog både det att han hade en personlighet och värderingar som inte alls stämde med mina ihop med det faktum att det faktiskt kändes som att han stulit min mamma. De låste också in sig i mammas rum och som tur var slapp jag uppleva det du upplevde, men jag kände mig ändå utstött. 
Man får acceptera att ens föräldrar har ett privatliv, och jag tror att det bästa för en själv är att "växa upp"- om du förstår hur jag menar- genom att kanske umgås med andra vänner så man inte känner sig så låst vid att vara hemma och ha myskvällar med ens förälder. Det hjälpte mig 🙂 Du är iaf inte ensam! 🌺

#5 Jag kan förstå att hon inte gillar att någon lägger sig i hennes privatliv, min mamma är likadan, men hon kan inte tänka så egoistiskt. Hennes liv påverkar andras liv också, speciellt er, hennes barn! Som sagt, kan hon inte greppa att du vantrivs när hennes killar kommer över så kanske du ska vara hos en fosterfamilj (genom socialtjänsten förstås) de helger som han kommer.

Är det inte viktigt för henne att hennes killar fungerar bra med hennes barn också?

#9 jag antar det.

#7 en annan väg är socialjouren eller socialtjänsten. När socialtjänsten får en anmälan om att ett barn inte mår bra i hemmet betyder inte det att barnen automatiskt flyttas men det kan leda till att en socialsekreterare för ett allvarsamtal med din mamma och det kanske hon behöver? Att någon annan förklarar att Barns behov av att vara i centrum kommer först. Alltid! 

Begreppet Barn räknas upp till 18 år, eftersom man sedan är myndig, men föräldrar är skyldiga att ha ekonomiskt ansvar för sina barn upp till 20 år

Har du andra vuxna i ditt liv, som moster, mormor, morfar osv?

Jag kan bara inte flytta till fosterfamilj, får en stark hemlängtan. Jag vill bo kvar hemma, allt är perfekt här bortsätt från "familjen" hemma.

#12 Du behöver inte flytta till fosterfamilj på heltid (: Det går att ha fosterfamilj som du är hos på helgerna exempelvis. Så du är hemma på veckorna, men när hennes kille kommer så är du hos fosterfamiljen.

#12 det bästa är att du inte behöver flytta alls. Det är lösbart, bara du får lite hjälp att få din mamma att förstå

Och det som känns jättedåligt är när min mamma låser dörren till deras sovrum på nätterna. Det känns verkligen inte bra, jag känner mig riktigt utstött. 

Men å andra sidan, du är 13 år gammal. Du borde inte reagera över att din mamma sover med låst sovrumsdörr. Brukade du sova hos henne innan eller går du in till henne? 

Du är inte utstött, men din mamma vill inte ha dig hos sig på nätterna när hon sover med någon annan. Hade hon låst in sig dagtid är det en annan sak, men nattetid borde du ju sova själv. 🤔

Vad jobbigt har du pratat med din mamma om det här? Jag tycker att du skall förklara hur du känner och att om hon inte lyssnar så kanske du skall visa att du verkligen menar det hoppas det löser sig och skriv av dig om det behövs.

Just nu vekrar din mamma ha en stabil distansrelation med din fd bästis pappa och din fd bästis stör inte dig så det verkar inte så dåligt?

Du är inte utstött, du är därmeot inte välkommen in i deras sovrum när han hälsarpå för vuxna gör saker tillsammans, kramas och sånt, speciellt när de inte fått träffas på länge. Då vill de inte ha dit sina barn- De stänge rju ute alla andra barn också- inte bara dig.

Så jag skulle vilja se ditt argument för varför de inte skulle kunna låsa sin sovrumsdörr (förmodligen för att skydda er barn från att råka gå in och se något som ni inte bör se).

Kanske det är du som är lite svartsjuk och faktiskt tar mer plats hos din mamma när han är där? Förkara för din mamma att du gör det för att du känner dig lite osäker? :) Att du ebhöver känna att ni barn kommer i första hand så kanske honförstår det. Men du som 13åring måste kanske också förstå att jo, vuxna har också ett liv och en mamma behöver också kärlek- på ett sätt som ett barn inte kan ge henne och den här mannen (männen) gör henne glad. Hon är INTE en slampa, däremot kan jag tycka att hon borde tänka till lite mer innan hon drar hem killar som hon inte verkar vara så seriös med. För er barns skull, för ni fäster er ju vid dem, och sen försvinner de bort igen.  Det känns inte okej.

Försök skapa en egen relation med din mammas nya pojkvän, och låt honom lära känna dig och din bror, kanske blir han en bra vuxen som kan finnas där för er och kanske du känner dig mindre hotad av hans närvaro om han ägnar er barn mer uppmärksamhet också ^_^

förelså för din mamma att ni barn borde hitta på något med hennes pojkvän, osv. Och påminn henne om att ni barn kanske behöver vara lite på tu man hand med henne också. Men ni måste även låta dme vara på tu man hand. Då tänker jag såhär: Låst sovrum är okej. Och det är okej om DE sitter i en fåtölj och kramas utan att alla bar måste komma dit och sätta sig osv. Går de ner i källaren eller var de nu "smyger iväg" så måste inte ni ränna efter hela tiden ;) Ge dem lite utrymme.

Föstår hur du känner:/ finns på kik om du behöver prata <3