För det första låter det lite oroligt att du över huvud taget har ett bäst-före-datum… Och jag skulle råda dig att prata med en kurator, exempelvis BUP.

Har du någon i ditt liv som kan ge dig någon typ av glädje och trygghet?

Världen är grym, men den har även sina guldkorn. Din online vn exempel, han verkar bry sig och han verkar värdesätta dig som sin vän. Den dåliga självkänslan kan tyvärr bara du ändra på själv, MEN jag kan säga som så att du ÄR en bra person, en fin individ. Du vill nog egentligen inte ta livet av dig eftersom att du nu söker hjälp.

Jag har även jag försökt ta livet av mig, inte av samma anledningar som du och har absolut inte haft det lika jobbigt som dig. Som tur var blev jag stoppad, här sitter jag nu 4 år senare och skriver till dig, lyckligare än nånsin!

Det tar tid att komma ur det, men när man väl gjort det så kan jag garantera att det var värt det!

Skaffa en hobby? Nått kreativt eller nått med djur, så att du kan fokusera på nått annat än att skada dig eller liknande :)

Jag finns på PM om du vill prata med, och tro mig, jag bryr mig :) Är inte en falsk lögnare! 🤗🌺

Börja med att berätta för någon vuxen. Om det är jobbigt att börja prata om det så skriv ett brev, eller kopiera bara den texten du har skrivit här. Nästa steg är att börja prata med någon professionell som bedömer vilken behandling som är bäst i din situation. Ibland räcker det med samtal, men ibland behövs även medicin för att man ska kunna börja må bättre. Jag vet att det är jättejobbigt att ta tag i det, har själv varit i den situationen. Men det är värt det! Att ta tag i min depression och söka hjälp har varit det bästa jag någonson gjort för mig själv.

Prata med en kurator. En viktig sak att komma ihåg är att en depression alltid går över, det kan ta en månad eller 10 år, men den tar alltid slut. Man vet aldrig när. Men en enda depression håller aldrig i sig hela livet. Alltså vet du med säkerhet att det kommer att bli bättre, antagligen blir det värt att leva för dig. 

Du kommer att dö, förr eller senare. Varför inte vänta tills du får känna lycka och nöjdhet över livet innan det händer? 

Framtiden kan bara bli bättre, du måste bara orka leva tills du känner att livet är värt att leva. Om du orkar så kommer du få känna den där pirrande känslan i magen av lycka. Helt plötsligt vänder det!

Det finns även medicin att få, det är inget konstigt. Hos en deprimerad person är kemibalansen i hjärnan inte normal, medicinen återställer bara den naturliga kemibalansen så att du funkar som du ska. I alla fall den medicinen jag känner till.

#4 Måste bara påpeka, för jag blir så irriterad när jag läser sånt. ALL depression går inte över. Den egentliga gör det, absolut. Det kan ta tid, men den gör det. Men så finns det kronisk depression också som aldrig gör det. Jag lider av stämningsdepression från min borderline, och det är sagd att den ska plåga mig mer eller mindre hela livet. Men tar slut kommer den inte göra. Det går i min släkt med denna sorts depression. Om jag tar mammas mormor som exempel så var hon deprimerad från skolåldern tills den dagen hon dog. Mer eller mindre intensivt, absolut, men slut tog det inte.

Men detta är i speciella fall, såklart. Och jag tror på att TS kommer må bättre och bli frisk! Men man får inte glömma att det finns depressioner som är livslånga. All depression är inte detsamma. Det är ungefär jämförligt med virus, alltså att vissa virus går över, medan andra måste man leva med.

Lycka till TS, det kommer lösa sig för dig, bara du får någon att prata med 🙂

Det låter som om att det du går igenom påminner väldigt mycket om vad jag har gått igenom. Jag hade också ett rent helvete (rent ut sagt) i skolan med mobbning och dylikt. Slutförde inte ens grundskolan eftersom jag inte fixade att vara i skolan. Hjälpen från skolan/kurator/BUP och liknande var ett enda stort skämt. Det de gjorde var att klandra mig och min familj för att jag mådde som jag gjorde. Även om jag visste redan då att problemet var i skolan, de som mobbade mig och hade gjort i många år vägrade de att lyssna. Jag drog mig undan all sådan kontakt och sjönk ännu djupare ner. Allt kändes fullständigt hopplöst. Jag övervägde självmord så många gånger att jag tappat räkningen, vet inte hur många brev jag skrivit till min familj (som de dock aldrig har fått se). "Problemet" var att jag egentligen aldrig ville dö, jag ville bara inte leva - det är en stor skillnad! Jag var runt nio år när mobbningen började, när jag var runt elva år blev det ordentligt jobbigt och när jag var tretton-fjorton år så eskalerade det riktigt ordentligt. Har inte satt min fot i grundskolan efter ett par dagar i åttan. Nu är jag 26 år gammal och har ganska nyligen börjat få ordning på mitt liv. Jag håller för fullt på att ordna en gymnasieutbildning och det går förhållandevis bra. Jag bor fortfarande hemma hos mina föräldrar, har aldrig haft något förhållande med någon, knappt några vänner. På många sätt och vis känner jag mig extremt misslyckad och jag får fortfarande sådana känslor där allt känns hopplöst, hur misslyckad jag är och dylikt. Det går dock längre och längre tid emellan och det går lättare och lättare för mig att ta mig ur det. För mig har räddningen, det som fått mig att överleva, uteslutande varit min familj, speciellt min mamma. Det som hjälpt mig att hantera allt som har hänt och ge mig verktygen att kunna förändra mitt liv är KBT-terapi. Även insikten om att jag måste göra någonting och att det kommer att vara jobbigt, skrämmande och fruktansvärt har hjälpt mig. Jag fick flera diagnoser (djup depression, svårt ångest, kraftig social fobi med mera) efter knappt ett år har jag lyckats ta mig ur de flesta. Menar inte att alla lyckas, eller att det går så fort. Jag trodde heller aldrig att det var riktigt så illa heller, men det var det. Det låter klychigt men jag har själv ansvar för mitt liv (sedan kan personer i omgivningen hjälpa till, underlätta och stötta eller göra allting mycket svårare, jobbigare och besvärligare) och det är bara jag (med hjälp av exempelvis en KBT-terapeut) som kan skapa förändring och anta dessa utmaningar för att komma dit jag vill. Jag vet att det låter hårt och det är inte alls min mening. Vet också att det inte är lika för alla, det som fungerat för mig behöver inte alls fungera för dig. Det är bara drygt tre år sedan som jag kom till punkten "nu eller aldrig" och jag verkligen kände att jag var tvungen att göra någonting åt mitt liv. Hade jag inte gjort det och fått hjälpen jag fick hade jag gett upp, lagt mig ner och dragit täcket över huvudet och struntat i allt. Jag kom till punkten där jag inte orkade med att ha det som jag hade det, inte orkade med mig själv. Jag hade två val - ge upp eller kämpa. Jag ville inte ge upp, jag ville ha ett liv. Jag vill ha ett liv! Jag vill ha ett jobb, ett eget boende, en man som älskar mig för den jag är som som jag älskar för den han är, barn och så vidare. Ett "Svensson-liv" är min högsta dröm och jag är på väg ditåt, sakta men säkert. Min utbildning är snart klar, jag har satt upp mig på lägenhet (i och för sig granne med mina föräldrar men ändå - vågar inte ta steget att flytta långt om jag skulle få något bakslag nu när det är många förändringar på gång då jag i så fall verkligen behöver dem) och jag har träffat en kille som jag pratar mycket med. Vi är än så länge bara vänner, men vi är båda singlar och har diskuterat lite att eventuellt se vart det tar oss. Även om bakslag dyker upp så är jag på väg. Redan efter tre månader med KBT-terapi hade jag kommit längre än vad jag någonsin hade kunnat drömma om eller hoppas på. Kommer så väl ihåg att jag sa till min mamma att jag inte längre kände igen mig själv, men att det kanske var (/är) så som jag var (/är) egentligen. Alltså att jag inte kände igen mig själv på ett bra sätt, jag blommade ut. Var inte längre tyst och tillbakadragen, rädd för att säga vad jag kände och tyckte, vågade ta plats och så vidare. Jag utvecklas fortfarande, tar fortfarande kliv framåt. Har också lärt känna mig själv. Kunna läsa av och tyda mig själv i olika situationer - något jag tror är en oerhörd fördel som jag har fått gentemot många andra! Har du någon familj som kan stötta dig i detta? Som vet vad som händer? Gör de redan det? Hur agerar skolan? Har du någon kontakt med kurator eller liknande? Du är, tyvärr, fortfarande så ung att det inte finns så mycket som du kan göra själv (tror jag i alla fall, om det inte har ändrats på drygt tio år) gällande omgivningen som skolan etc och även den hjälp du kan få. I och med att du faktiskt skriver här och ber om hjälp så tror jag inte att du egentligen vill dö - kanske vill du "bara" inte heller leva längre, kanske är det den enda utvägen du ser på vad som känns som en hopplös situation? Jag vet inte, det gör kanske inte du heller egentligen? Jag önskar att det finns någonting som jag kan göra för att hjälpa dug, det berör mig djupt på så många sätt när unga mår dåligt. Troligtvis är en av orsakerna att jag själv varit där och lätt kan realatera till hur det är. Ber om ursäkt för mitt oerhört lå ha inlägg, har väldigt svårt att fatta mig kort när det kommer till sånt här. Jag hoppas att min historia kan hjälpa dig lite, se att det finns hopp även om det kan ta förbaskat lång tid. Om du vill får du mer än gärna höra av dig, antingen här i en kommentar eller via ifokusmail. Jag hoppas innerligt att du har någon som kan hjälpa dig, som du kan prata med, hemma. Exempelvis en förälder, ett syskon, moster, farmor eller någon annan närstående som du har förtroende för. Någon dom lyssnar utan att döma, som kan hjälpa dig att hitta en väg att gå och få hjälp innan det är för sent, innan det går för långt så att det inte finns någon väg tillbaka. "Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det". Även om det känns mörkt, becksvart, just nu så finns det ljus någonstans, om så bara en endaste ljusglimma. Det gäller att hitta det ljuset och hålla fast vid det, till slut bryter det genom och det blir ljusare och ljusare även om det kanske alltid kommer att vara mörkt i hörnorna. Lyft fram det som är positivt i ditt liv, det du uppskattar och i te skulle vilja vara utan, och håll fast vid det tillsvidare! All styrka till dig!

Det blir bättre. Helt plötsligt vänder det en dag och du vaknar upp och känner dig glad. Omge dig med personer som gör dig glad, och gör saker som gör dig glad. Brukar beskriva det som atr man är inmurad och golvet innanför rasar långsamt eller snabbt, i obestämd takt. Man behöver knuffa hårt för att det ska hända något, för att det ska bli något litet hål, dvs små glädjestunder. Ju mer man knuffar ju större hål, tillslut rasar muren och man är fri. Det är ungefär så det var för mig. Jag lyckades själv nyligen rasa muren/knuffa ett redigt hål och jag bara vaknade och var glad. Det är en underbar känsla och det är bara att fortsätta kämpa. Vill du skriva av dig med någon så kan du skriva till mig :)

Tack allihopa för dom underbara svaren! :)

#1 Jag har som sagt väldigt svårt att prata om mina problem liksom ansikte mot ansikte :/

#2 Vad bra att du är lycklig nu :D aa, jag har försökt att skaffa hobbys men det har liksom alltid slutat med att jag tröttnat på dom xD Och tack för tipsen :)

#3 Okej, jag ska försöka, men jag har verkligen svårt med såntdär

#4 Är inte helt säker på att det är just en depression dock, men tack :)

#5 Tack :) 

#6 Oj :( Du är riktigt stark som gått igenom allt det, och bra att ditt liv är påväg uppåt! :D njae jag tänker att jag vill dö, liksom att efter döden kommer allt vara över. nej jag har ingen riktigt jag kan prata med hemma, jag menar jag har ju bra föräldrar och allt detdär men jag pratar aldrig om sånt med dom. Har inga syskon heller, nästan alla mina släktningar bor utomlands förutom min mormor som bor här i Sverige och knappt bryr sig om mig. Och ja, din historia hjälpe mig lite, tack :) Det ger lite hopp, och hoppas att du snart kommer kunna uppfylla alla mål som du har :D

#7 wow vilken bra beskrivning, highfive för att du klarade det ;D jag försöker också, och hittar faktiskt glädje lite här och var :)

Förlåt för att jag är usel på att svara xD