Som vissa vet har jag ju varit och talat med en skolkurator om pappa i fängelset och annat. Jag har träffat henne tre gånger, och det har känns bra. Idag var jag dit igen, och vi pratade på som vanligt. Varken mamma eller pappa vet att jag går till henne, och det vet kuratorn om. Idag så sade hon att hon trodde att det kunde vara bra ifall mamma fick veta hur jag kände mig. Jag kom upp med en massa exempel på varför jag inte skulle berätta för henne, men kuratorn lyckades ändå hitta på en massa trovärdiga anledningar till varför jag skulle göra det. När jag gick därifrån kändes allt så bra. Jag var glad över att mamma skulle få veta. Vi hade kommit fram till att hon skulle ringa mamma klockan två imorgon, och berätta för henne, då både jag och hon trodde det skulle vara smidigaste sättet att berätta utan att pappa var delaktig. Allt kändes liksom så bra framtill nu. Nu har en klump i magen och kan inte tänka på annat. Jag vill ju inte att hon ska bli ledsen. Hur kommer hon reagera när hon får höra alla mina känslor? När hon inte ens vet att jag går till en kurator? Tänk om hon säger allt till pappa. Det skulle vara katastrof. Allt som skolkuratorn kommer säga är ju det jag har sagt och det hon känner. Nästan allt är ju om pappa. Tänk om han blir ledsen. Eller arg. Vad ska jag göra, när jag kliver in genom dörren och vet att mamma vet allt och att pappa eventuellt gör det också? Vad ska jag säga? Jag vill inte att mamma ska bli ledsen. Jag vill inte att jag ska vara anledningen till att hon gråter. Dessutom är hon ju gravid. Skolkuratorn lova att hon skulle skicka ett meddelande till mig om hur det hade gått efter hon hade ringt. Jag är bara så rädd för hur situationen kommer bli. Tänk om det inte händer någonting? Tänk om hon inte bryr sig, bara lägger armen om mig och säger att allt kommer bli bra? Det vill jag inte höra. Jag vill ha en förändring men samtidigt inte. Jag vet att det där fantasilivet jag drömmer om inte kan bli verkligt, så svävar jag ändå uppe vid molnen, när jag berättar för henne? Kanske gör det bara ont. Kanske finns det ingen fördel alls i det hela. Jag har inte kunnat titta mamma i ögonen på hela dagen. Tänk om jag aldrig kan göra det? Tänk om jag bara ser sorg eller svek eller oro? Det är inte det jag vill se. Jag vill bara att allt ska återgå som vanligt. Och med vanligt menar jag att pappa inte finns och att det bara är vi två, men jag vet att det inte kommer hända. Och ifall det händer kommer mamma vara olycklig. Det vill jag inte. Men jag vill inte att allt ska vara som det är nu. Jag vet inte vad jag vill! Jag vet inte om jag är redo för den förändring som kommer hända. Det känns bara så fel. Jag sätter mig själv framför mina föräldrar -min mamma-, och det känns bara så sjukt själviskt! Snälla hjälp mig! Vad ska jag göra? :(