Hej!

Känner att jag måste skriva av mig.

Jag har alltid haft det svårt i skolan. I ettan, hoppade över förskoleklassen, så var jag ofta arg och hade inga vänner… Eller jag hade en vän. Som, när jag hade kalas, fixade ett kalas och sa till alla andra i klassen att de skulle inte gå på mitt utan hennes kalas. Så jag hade mitt kalas själv. Sedan hade jag fortsatt svårt i skolan… jag sade nästan aldrig något. Förstod inget på lektionerna så alla skrattade åt mig när jag hade gjort helt fel. Sedan bytte vi skola efter att lärarna inte trodde på att jag blev retad i klassen utan trodde på hon som ledde allt. Att jag var mobbaren. Fick gå på en dålig skola. Men ingen retade mig. Blev slagen en gång. Lite retad för jag var så kort… men inget jättehemskt. Sedan bytte vi skola igen och då blev jag diagnostiserad med Aspergers Syndrom. Så jag fick specialhjälp men läraren som var med mig snackade skit om elever och lärare. Så de blev inte jätteglada när jag ifrågasatte det. Det slutade med att jag gick sjätte klass tre gånger. Fick så ont i magen att jag inte kunde röra mig, inte äta eller dricka. Då åkte jag in på sjukhus och fick dropp. Sedan mådde jag bra i några månader. Sedan kom ätstörningen. Slutade äta och dricka. Mådde skitdåligt.

Mina föräldrar sade när jag var liten ”du är väldigt smart, du inser det bara inte” fast… de slutade säga det när de hörde vad lärarna sade om mitt skoljobb. Jag gjorde ingenting rätt.

Nu går jag på en skola som ja… Får inte hjälp som jag har rätt att få. Den hjälp jag behöver får jag inte. Har inga vänner nu med. Alla brukar ignorera mig, låtsas som om jag inte finns. Mina föräldrar brukar säga ”prata med dem!” ska dem säga… de vet inte hur det är. När jag försökte prata med dem i början ignorerade alla mig. Men varför skulle dem vilja prata med mig… jag vet att jag är jobbig. Och nu har lärarna sagt att jag riskerar att gå om. För mycket frånvaro. Fast de hör ju inte mina rop på hjälp. Ser inte hur dåligt jag mår.

Jag har ont i magen hela dagarna, det går aldrig över. Det kommer med Aspergers. Får medicin men det blir värre med illamåendet. Dessutom så mår jag ännu värre när jag ser maten. Ibland äter jag inget alls. Jag vet inte vad jag ska göra. Att kunna gå i skolan och ha åtminstone en vän har alltid varit min högsta själviska önskan. Det finns inget att leva för riktigt. Dessutom så är min pappa väldigt sjuk. Han har brutit nacken och har en massa sjukdomar. Och en sjukdom som ingen vet vad det är. Orkade inte skriva allt.

Jag orkar inte längre.

Jag har ett bra liv. Jämfört med så många andra…

Ville bara skriva av mig.

Tack.