Det är väl hormoner som härjar i kroppen…

Hon har nog bara blivit "tonåring". Hormoner som rusar i kroppen kan ju göra att man har svårt att kontrollera temperamentet och blir upprörd av mindre saker än vad man blivit innan.

#0: Hur länge har det varit så? När du skriver "jämt" låter det som om det har varit så hela deras liv.

Alla hormoner och sånt gör ju gärna att personligheten påverkas. Jag tror det är viktigt att försöka utforska orsaken bakom ilskan, det kanske är något helt annat, som att det är jobbigt i skolan eller problem med någon i bekantskapskretsen, det är ofta inte det man ser framför sig som är den bakomliggande orsaken. Prata med henne, om allt möjligt, visa att du respekterar henne för den hon är trots att hon verkar ha det jobbigt just nu, stötta henne helt enkelt. 

Om du vill läsa mer så tycker jag den här bloggen är väldigt intressant: http://familjekompetens.wordpress.com/

Folk skyller alltid på "hormoner" och låtsas att det är en bra förklaring, men icke. Jag är också 12 år och ibland blir jag sur men då har oftast någon av mina kompisar och jag bråkat.

Ja hon har vart så här ganska länge. Över året iallafall. Vi har bokat ett möte på bup så får vi se vart det bär.

#5 Bara för att du är samma ålder vet inte du vad hon går igenom. Du har bara inte hamnat i puberteten ännu.

Jag hade en period under puberteten då jag var surare än vanligt och blev sur över ingenting (fast jag inte ens menade att låta sur). Så jag tror också det är hormonerna. Händer nog alla kvinnor att man får lite humörsvängningar ibland och speciellt när man växer upp och kommer in i puberteten.

Men jag hoppas att ni kan lösa problemet, inte kul för hennes lillebror att inte få en god relation till sin syster. 😕

Kan det vara så att hon är avundsjuk på honom? Ger ni honom mycket uppmärksamhet osv? För det brukar vara så med vissa äldre barn, att de är avundsjuka för att lillsyskonet får mer uppmärksamhet från föräldrarna. Eller är hon även så mot dig? Jag är själv 13 och har en syster på 8 år, har aldrig tyckt att hon får mer uppmärksamhet och så men däremot vet jag en kille som verkligen är så.

Min yngre syster hade också en sån här period som varade tills hon fyllde femton, nu är hon sjutton. Man kunde inte ens titta på henne utan hon fräste ifrån och frågade "vad fan man ville" och "jag vet att du tänkte något om mig" utan att man ens yttrat ett ord eller rört en min. 

Som sagt, mellan 11-13 så var hon outhärdlig och det bråkades konstant, med mig men även med yngsta systern även om det inte var lika intensivt. Vid 14 blev det lite mindre men vid 15 avtog det helt och hållet. Nu är jag och min syster närmre än någonsin. 🙂

Kan tänka mig faktiskt att en del av den där ilskan kunde bero lite på att jag var så pass "gammal" att jag var ute med kompisar och hade mer intresse i killar än att hänga med min lillasyrra. Däremot när hon blev femton och liksom kändes jämngammal med mig själv då vi båda fått "växa" på oss så började vi umgås mycket igen och det resulterade i att vi inte bråkade längre och hennes intensiva ilska försvann av sig själv. Sedan dess har vi haft en fantastisk relation. 🙂

Min lillasyster var arg mestadelen av sitt liv fram tills hon var runt 14-15 kanske, hon kunde få riktiga vredesutbrott för minsta lilla. Man fick tassa på tå runt henne för att inte göra henne arg men det hjälpte ofta inte. Hon kunde få såna utbrott mitt på stan där hon bara kunde slänga sig på marken och skrika. Vet inte riktigt vad det berodde på men antar att det bara var sån hon var (min mamma och moster kan också bli riktigt arga och var tydligen också såna när dom var i tonåren så är väl något som går i släkten). Men som sagt så gick det över av sig självt och nu när hon är 20 så är det verkligen inte samma person.

Eller så har hon bara en sån personlighet. Jag har nästan alltid låtit "sur" och varit allmänt bitchig till mina syskon xD

Hej!

Jag är 13 år och jag hade samma problem. Jag lyckades komma på hur jag "kontrollerade det". Precis innan jag fyllt tretton så började min ilska minska mer och mer. Är det så att hon bli arg för minsta lilla sak?

Hade en sådan period… Klarade inte av mina syskon (är äldst) Mest min bror. Han kunde inte säga en minsta sak till mig utan att jag fräste nåt till honom. Ibland var det värre än andra gånger. Självklart älskade jag honom jätte mycket men man var ändå aggressiv. Det var också där vid tolvårsåldern. Då man börjar komma in i tonåren.Men personligen släppte det. Man blev mindre och mindre aggressiv. Det tog sitt lilla tag men det släppte.

Som många säger tror jag det bara är en period och att det kommer släppa men får ta sin lilla tid 🙂 Det som gjorde mig på bättre humör en gång frågade min mor  "Varför är du sur" och jag brukade svara "Brorsan är så jobbig" Då brukade hon titta på mig och säga "Men det är för han ser upp till dig". Den tanken hade faktiskt aldrig slagit mig då. Då började man istället tänka "Min bror ser upp till mig" då blev man inte lika aggressiv.

Detta var hur det var i mitt fall, men jag tror hon kommer komma ur sin period 🙂

Det brukar ju kunna vara så att man i början av puberteten har svårt att hantera hormonerna. Man tänker inte på det och det svaret som skulle kommit för ett år sedan blir vips något som uppfattas otrevligt för omgivningen. "Dra åt he***te!" kan från dotter betyda "jag vill vara ifred, snälla.". Jag var lika dan vid den åldern. Alla missförstod mig, ju surare jag uppfattades desto surare blev jag och till slut var jag arg på riktigt.

Det var så för min bror och syster (jag är så pass mycket äldre än dem båda) och en 8årig kille KAN vara ganska "störig" för en tjej som är på väg in i tonåren. Det förvärras nog kanske också av att föräldern oftast tenderar att ta det yngre barnets parti, beskydda och försvara den- och det gör ont för den äldre och förvärrar känslan som sagt.

i puberteten är ju alla känslor så mycket närmre, både att man blir ledsen och väldigt arg och kanske lite "överkänslig", men känslorna är ju på riktigt och upplevs.  

Så ibland kanske man bara får be 8åringen att hålla sig undan från sin syster, kanske ge  storasyster liiiite mer utrymme att göra det hon gör just nu: växer upp, med allt vad det innebär: kärleksfunderingar, känslosvallningar, vänner och intriger, förvirring, pinsamheter och upptäckter (i kropp och sinnet).

Så ge utrymme, och sen kommer hon nog underfund med att ta vara mer på umgänget med sin bror. Det är fint att lillebror vill vara med storasyster men man måste ge syskonen plats att vara "sin egen ålder" också.

Hur gick det om ni har haft mötet

Även om det skulle vara hormonerna och man kan få humörsvängningar och så så betyder inte det att man är sur gämt!

Heh, jag är nog lite lika dan. Som storasyrran alltså. Men kan väl bara säga att när man är såhär gammal så börjar man ju förändras. Alla börjar väl fundera på vem men egentligen är. Jag har bytt klädstil, börjat sminka mig, va med andra kompisar, börjat snacka om killar, irritera mig på mammas tjat mm. Jag tror nog alla är så någon gång. För min del har mamma försökt att inte lägga sig i, men att ändå uppmuntra mig att säga vad jag tänker på.

#19 Ja precis så är det ju för alla men att vara ständigt arg låter ju inte så kul… Men ts alltid är lite att ta i hoppas jag?

Har du mörkt att det är någon avundsjuka i hemmet? Gör du skillnad på barnen? Om inte försök prata med din dotter och ta hänsyn till hormoner det är jätte jobbigt när föräldrar är för på när man har en jobbig tid.

Jag är sur och sådant mot miuin syster, men det är för att jag stör mig så mycket på henne. Vet inte varför men hon är störande enligt mig när hon pratar och kollar på mig.