Känner bara för att skriva av mig lite…

Varje gång jag ser på mig själv i spegeln så mår jag illa, jag trivs inte med min egen kropp och får ständigt höra av människor runt omkring mig att jag är överviktig och ful, särskilt detta med min vikt. Mitt isoBMI ligger strax över gränsen till övervikt och jag försöker att bli av med några kilon så jag får ett BMI på normalvikt igen. Men jag har väldigt svårt för att gå ner i vikt, det kvittar hur hälsosamt jag äter och hur mycket jag motionerar.

Det känns inte som att jag har något stöd angående detta, ingen som peppar mig att fortsätta kämpa. Istället får jag höra av människor runt omkring mig och det är främst min familj det gäller att jag är fet, äter för mycket och att jag måste banta.

Jag har ett otroligt dåligt självförtroende, i fjärde klass blev jag bekant med mobbing och utfrysning för första gången. Det pågick igenom hela mellanstadiet och det som gjorde mest ont var att den personen som jag då kallade min bästa vän vände ryggen åt mig, snackade skit om mig och spred ut osanna rykten om mig.

När jag började höstadiet så trodde jag att det var dags att börja på en ny kula, jag försökte visa mitt rätta jag. Jag är en egentligen en väldigt gladlynt person, skrattar åt det mesta och kan prata på om allting, jag är en god lyssnare och försöker alltid hjälpa till och finnas där för alla människor, jag avskyr att gräla med andra personer och oavsett hur illa behandlad jag blir av någon så vägrar jag att vara lika hemsk tillbaka. Såklart kan jag säga ifrån när det väl behövs, men jag skulle aldrig komma på tanken att lämna någon utanför, prata illa om någon och sprida ut rykten.

Men tydligen så uppskattas dem här egenskaperna inte, för återigen så blev jag avvisad och utfryst. Folk såg mig som konstig och onormal, trots att jag aldrig pratade illa och var snäll emot alla jag mötte. Men tydligen var jag en fruktansvärt monster i andras ögon och borde inte få existera.

I samma veva så kom min mamma även igång med sitt alkoholberoende igen och det övergick även emot tyngre droger. Min egen mamma som borde vara den personen som ska finnas där valde flaskan och drogerna över mig, inte ens min egna mamma ville ha mig. Jag vet att det inte stämmer, men det kändes och känns fortfarande så och det gör så förbaskat ont.

Jag var osynlig för alla i skolan, ingen visste vad som pågick hemma och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ville bara ställa mig på en pall och skrika rätt ut "Se mig!". Men ingen såg och ingen brydde sig.

Smärtan var så outhärdlig att jag började självskada, det var mitt sätt att veta att jag levde. Den smärtan jag kände när blodet började välla fram påminde mig om att jag faktiskt lever och att jag finns.

Det fortsatte genom hela högstadiet, visserligen blev det lugnare på hemmaplan och jag fick flytta hem till min mormor på landet och hitta en hobby som passar mig perfekt, kaniner.

Men skolan var outhärdlig, jag stannade hemma ofta och många gånger funderade jag på att ge upp och bara få ett slut på eländet.

Men jag hade tur att ha en vän vid min sida och utan henne hade jag nog inte suttit här idag, hon var det enda som fick mig att orka lite till i tron om att det kommer bli bättre.

När jag äntligen slutade nionde klass så trodde jag att denna tortyr var över, äntligen skulle jag kunna få börja leva och gå vidare och lämna alla mörka år bakom mig.

Så i höstas var det då dags att börja första året på gymnasiet, nu var jag 100% säker på att jag skulle få vänner och helt enkelt må bra.

De första veckorna var perfekta, jag träffade en ny vän med samma intresse för kaniner och blev även ganska god vän med en tjej ifrån min klass i höstadiet som också hade börjat på den linjen.

Alla i klassen var jätteroliga och ingen tycktes ha något emot mig, jag kunde prata med både tjejerna och killarna och det kändes äntligen som att jag blev accepterad som den jag är, jag blev accepterad som Amanda Söderström helt enkelt.

Men sedan började det sakta komma smygandes, det började lite smått med att mina två dåvarande vänner började undvika mig. De fick mig alltid att gå i förväg eftersom "de skulle göra en grej först". Till en början trodde jag bara att jag inbillade mig att de försökte undvika mig, men sedan visade det sig att de faktiskt försökte görs sig av med mig. De slutade prata med mig, valde andra platser på bussen och andra bord i matsalen, gick alltid iväg när jag kom och försökte umgås med dem.

Sedan började jag höra att det snackades mycket bakom min rygg av väldigt många i klassen, falska rykten började sprida sig och ingen ville prata med mig.

Jag blev mer tillbakadragen, jag slutade försökta ta kontakt med eleverna i klassen eftersom alla avvisade mig. Jag försökte i ren desperation komma på vad jag gjort för fel och vad det var för fel på mig, försökte förstå varför jag aldrig duger.

Varje dag när jag kom hem och gick ut till kaninerna så bröt jag ihop, jag började självskada igen och stannade hemma allt oftare.

Tillslut orkade jag inte längre och lämnade den linjen.

Nu till hösten så ska jag börja om igen på en annan linje, på en annan skola och med andra människor. Men jag är livrädd för att börja i en ny skola, jag är livrädd för att det här ska fortsätta och jag vet att jag kommer inte klara av att det här händer igen.

Jag vet att ingenting är rätt med mig, jag är fet, ful, äcklig, missbildad och borde inte få finnas till. Det är bara motgångar i mitt liv och det känns verkligen som att ingen vill att jag ska må bra.

Många gånger får jag höra uttrycker "efter regn kommer solsken". Men när kommer det där förbannade solskenet? När ska jag få lite medgångar och chans att må bra? När ska någonting BRA få hända mig?

Jag är så trött på att fortsätta kämpa, jag känner mig så otroligt ensam och om jag ska vara helt ärlig så lägger jag ner snart. Jag orkar verkligen inte mer…