Ja, jag är säker på att det är som du säger…   Är man inte extrovert och supersocial så har andra svårare att "acceptera" en, du är accepterad men står man inte i centrum och är uppmärksammad så är det lätt att man hamnar i bakgrunden av folks uppmärksamhet.

Jag är introvert och ogillar att vara "the centre of attention". Jag har svårt för situationer där man måste vara social och drivande som på fester osv. Jag håller mig hellre i bakgrunden och studerar och iakttager de andra osv.

Ibland är det också en bra idé att skaffa likasinnade vänner, framför allt personer som delar dina intressen också.

Oftast handlar det om vilka man umågs med. När jag var yngre hängde jag mycket med min syster och hennes vänner och släkt osv. Folk från en liten håla :P

De klagade och kritiserade mig OFTA. Det var nästan som att de skämdes för mig, och hela tiden tjatade på hur jag skulle bete mig, klä mig, vara osv.  De respekterade inte mig. Jag var någon de var med för att "de måste" för det fanns inga andra att vara med- tyvärr var situationen likadan för mig.

Så det där sänkte mitt självförtroende till botten. Såklart allt var _mitt fel_

Sen hände något. JAg böjade umgås med likasinnade och jag umgås med vänner jag _väljer_, som får MIG att må bra, att känna mig bra. Som tar fram det positiva, inte det negativa hos mig.

Jag är inte blyg men delvis introvert. Jag tycker inte att introvert är samma sak som asocial, för man kan gilla att "umgås" bara inte vara så aktiv i umgänget som folk förväntar sig. "blyg" har blivit ett negativt laddat ord.

själv har jag ADHD och nu i vuxen ålder har jag förstått att det börjat med att jag har svårt att hänga med när konversationerna blir intensiva och många- som i en större grupp. Jag fungerar jättebra socialt sett med 1-2 personer- som inte tar över helt och är helgalna. Jag upplevdes som blyg av folk som kanske inte kände mig så bra, eller av min egen familj- men mina närmaste vänner, som oftast umgikcks med mig på tu man hand tyckte det var BS. För vi hittade ju på roliga saker och pratade massor. 

Men jag har aldrig reagerat bra under press- så när folk antar att jag är blyg och säger saker som "du måste visa fram fötterna mer" "du måste prata med" osv så blir jag helt "låst" eller ledsen och mår dåligt :(

Men nu när jag har bra kollegor, bra vänner, sluppit ifrån "kraven" och förväntingarna från släkt och gamla vänner som trodde att de kände mig så har det släppt för mig.

Min pappas första ord när han hörde att jag fått jobb "du måste visa fram fötterna!"- trots att han inte sett mig in action, inte VET vilka jag jobbar med eller hur jag är med mina kollegor! JAg blev utvald till månadens Medarbetare, jag har inga problem att prata med alla mina kollegor och alla vet vem jag är. Utan att visa fram några jäkla fötter, jag var bara mig själv! :) Blir man accepterad och tolererad så brukar man växa. I en motsatt miljö tenderar det motsatta hända. Det är tråkigt att inse att folk man omger sig med ibland kan vara de som håller en tillbaka.

Försök inte att vinna andras acceptans, den enda du behöver få acceptans från är dig själv. Om någon annan inte accepterar dig för den du är, strunta i personen. Hen är inte värd din tid. Jag förstår verkligen hur det känns att känna sig annorlunda för att man är blyg och introvert. Det känns som att alla i sin omgivning är tvärtom - extroverta, pratglada och har lätt för att skaffa vänner, vilket får en att känna sig ännu sämre. När jag gick i grundskolan så var jag jämt den där personen som var fulast i skolan. Jag var ensam och hade väldigt få vänner. Men jag tror inte det var på grund av vad de tyckte om mitt utseende, de var bara inte som mig och kunde inte acceptera mig som den jag är. Jag var så blyg och tyst att de inte visste hur de skulle bemöta mig. Det ursäktar dock inte de som var elaka, finns aldrig en anledning till att mobba och det är endast mobbarens fel, inte den som blir mobbad. Vissa människor är trångsynta och har svårt att förstå personer som inte är som dem, och har svårt att ta till sig dem. Det är synd.

Tyvärr så är normen att vara utåtriktad. Om man är utåtriktad så verkar det vara mycket lättare att klara av livet, att få vänner, jobb, och så vidare. Men det är aldrig ditt fel att det är så. Det är inte ditt fel om du inte får vänner för att du är blyg och introvert, du ska inte behöva vara någon annan för att få vänner. Du behöver bara se till att träffa människor som är öppna och som accepterar dig som du är utan att du ska behöva anpassa dig efter dem. Och man behöver inte vara extrovert för att klara sig i livet. Man kanske stöter på fler hinder (normens fel… förhoppningsvis så blir det lättare i framtiden för introverta), men ju fler hinder man stöter på desto fler chanser till att utvecklas, brukar jag tänka i alla fall. 

Precis som #2 så har jag också fått kommentarer om att man måste "visa framfötterna". En släkting till mig brukar ofta kommentera att jag pratar otydligt, och det förvärrar per automatik mitt tal än mer, då jag blir osäker och känner mig usel för att jag ibland pratar otydligt. När jag var liten så sa jag ofta "vet inte", och då blev jag alltid ombedd att inte svara så, men det hjälpte ju inte alls, jag fortsatte ju att svara "jag vet inte". Tror jag svarade "jag vet inte" när jag inte orkade svara, eller när jag tyckte frågan var dum, ointressant att svara på, osv. Jag har ganska dåligt tålamod när människor ställer frågor som egentligen inte är så intressanta för dem att få svar på, "artighetsfrågor" alltså. Hör väl till min introverta personlighet antar jag. Jag pratar gärna med andra människor, men bara om intressanta saker. Annars är jag oftast tyst av mig och gillar ensamheten för det mesta.

asså om man inte kan va med nån som är "ful" vilket är en smaksak… så är man inte en särskilt bra vän… dumpa aldrig vänner det är onödigt… men du kan ju alltid skaffa nya ändå? ja alltså om man e mer social så blir folk runt en mer soial emot en så aa… Vet att det kanske känns skumt i början när man ska snack med folk men vad är det värsta som kan hända?

#4 rpoblemet är  nog inte att snacka utan att det man snackar om ofta, bara är svammel eller saker man själv inte kan relatera till/finner intressant. Har hängt med tjejer som svammalr så otroligt jääääävla mycket och de kan hålla på i timmar om "snortruckar" och om blabhabla och man…orkar inte.

De tär inte ens att vara speciellt social, för att vara SOCIAL så ska man få andra att känna sig välkomna, man ska SE all i gruppen osv. Det finns fåtal socialt skillade människor som även får mig att känna mig bekväm. Det är skönt när man träffar sociala människor som kan bete sig. Men de flesta som kallar sig för sociala idag handlar mest om att de älskar att glappa käft om andra, snack allmänt strunt (alltså mer meningslösa sker än vädret och vilket puder de köpte igår). Sen kläcker de ur sig "varför säger du inget, vaför prtar du aldrig? Var inte så blyg!". Då vill jag bara skrika " JAG ÄR INTE BLYG  -  DEt ni pratar om är URTRÅKIGT och IDIOTISK…NEJ man kan INTE leva på att äta KOBAJS och JA Stålmannen äger ALLA!!! osv osv!!!". Men sådana människor brukar jag inte hänga med, sist var i typ gymnsiet (iofs skulle jag nog hänga med folk som snackade om stålmannen och kobajs när jag tänker efter!). Det sköna med att bli vuxen är att man börjar välja sina vänner. nåja, de flesta av oss iallafall! Man buntas inte ihop med vad som blev över när alla andra bildade sina kompisgrupper i skolan… :D

Är det kollegor kan jag tolerera dem, men jag har en regel att inte umgås privat med kollegor…om de inte är exceptionella på något sätt så att vi passar skitbra och det sker på ett jättenaturligt och självklart sätt att vi börjar umgås utanför jobbet. Men det har ännu aldrig hänt.

Bästa sättet att "bota" blyghet är att sluta vara blyg. Det går, genom övning. Ialafall att lära sig maskera/dölja sina känslor, av att man är obekväm med att ta kontakt/vara i centrum.

#5 nja jag tycker att en social person är nån som gillar att va med folk, ev. kunna få igång ett samtalsämne och även kunna lyssna på vad andra har att säga… Man ska kanske inte prata på hur mycket som helst om sig själv men att berätta om något som har hänt en eller så kan lätt få igång ett samtal.

#6 mm.. :) Men många babblar bara på, kan rent av vara ganska otrevliga i sin attityd, men anser sig vara "sociala". ^_^ Sociala rovdjur skulle jag kalla dem gör.

#7 haha

usch vad jag känner igen mig.. har varit där jag med! Men som många andra säger, umgänget spelar roll. Dock har jag fått höra nu i efterhand att det var positivt att jag inte var lika pratig som många andra. Vissa tycker att det är mer attraktivt med människor som inte bara slänger ur sig en massa babbel om ingenting. 

Du kommer att märka stor skillnad när du träffar ett umgänge som passar dig. Dom kommer inte köra över dig och du kommer få utrymme till att prata! :)