Okej,så jag gick i samma skola som den killen jag nu är så jäkla kär i.Började på hans skola för ca 2 år sedan då jag började 7:an och han gick då i 9:an.Då var han typ bara som en vanlig elev som gick i samma skola som mig bara,inget mer med det,visst han var snygg och allt de men tänkte inte mycket på det då.Året gick och sommarlovet kom och i mitten av juli började han skriva till mig på facebook och vi skrev väldigt mycket efter det,vi lärde känna varandra lite bättre osv.Ett litet tag senare frågade han om jag ville träffas och eftersom jag var intresserad så sa jag ju självklart ja! Vi träffades och allt gick bra,nervöst men gillade ju honom så det var ju lixom naturligt.Vi snackade varje dag och träffades några gånger och jag började gilla honom på RIKTIGT,allt var perfekt.Kunde inte sluta tänka på honom,han var det sista jag tänkte på när jag somna och det första jag tänkte på när jag vakna,allt kändes så rätt!Han la till och med armen om mig när vi såg en film vilket gjorde mig helt svag!…Tills av någon jävla korkad anledning,så slutade jag höra av mig till honom,jag blev osäker på mig själv och tror att jag tänkte för mycket på ''hur kan en sån här perfekt,underbar,snygg kille gilla mig?'' Jag greps väl lite av panik också eftersom jag aldrig vart kär tidigare eller vart i ett förhållande tidigare så allt detta var så nytt.Vi pratade inte på några månader men jag saknade honom så mycket att det gjorde ont!Jag gillade honom verkligen och han gillade mig,det var ganska perfekt.Jag hörde av mig till honom igen vid vad jag tror var hösten förra året och bad om ursäkt till varför jag inte hade hört av mig.Han tog emot ursäkten och reagerade förstående.Vi snackade ett tag efter det,mycket på facebook och sms,inte långt från det frågade han om jag ville träffas igen.Jag sa ja även om jag var väldigt nervös och ännu en gång ganska osäker,inte osäker på om jag gillade honom eller inte,för det gjorde jag verkligen och gör fortfarande,utan jag blev osäker på hela det här ''vart ska detta leda till?om det leder till ett förhållande,vad ska jag göra,jag har ingen erfarenhet och tänk om han inte gillar den jag faktiskt är när han lär känna mig ännu bättre?'' Oavsett de där tankarna träffades vi och allt var bara jätte pinsamt! Vi såg på film hemma hos honom och varken jag eller han sa något under hela filmen,och filmen var jäkligt lång dessutom,och tråkigt..Då blev jag ju bara ännu mer osäker.Men efter den gången fortsatte vi snacka lite och han sa att jag skulle höra av mig när jag kan träffas igen och jag sa självklart skulle jag det men det slutade upp precis som sist.Jag slutade helt enkelt höra av mig.Lång tid gick,såg honom lite då och då ute på våran by's såkallade ''stan'' och ibland när jag gick hem från skolan.Han kollade bak på mig ganska mycket vid ett tillfälle (vet inte om det var positivt eller negativt) men det var inte mer med det.Månaderna gick och för ca 2 månader sen började han skicka snapchats lite smått och skrev ''Hej:)'' eller delade med sig lite av hans ''vardag'' och jag gillade ju honom fortfarande extremt mycket så jag svara och då började vi skriva ÄNNU en gång,vi snacka rätt mycket,typ varje dag och jag kände mig mer avslappnad och denna gången hade jag verkligen bestämt mig för att nu jävlar!Nu ska jag inte förstöra detta igen!Jag var bestämd och jag var inte osäker längre.För ett par veckor sen tog jag mig modet och fråga om han vill träffa mig och han svarade med att han gärna ville det och fråga om jag ville träffa han i helgen isåfall och så bestämde vi det.Det kändes riktigt bra,lite nervöst men struntade i det för jag ville verkligen försöka denna gången!(och be om ursäkt) Två dagar innan vi skulle träffas skrev han till mig att han har tänkt lite och att han inte tycker att det är en sån bra ide att vi träffas igen som mer än vänner.Jag blev ju helt förkrossad!Grät till och med en bra stund och nästan hatade mig själv för att jag hade förstört allt och att det är mitt fel! När jag hade samlat mig lite svarade jag att jag förstod honom,varför han inte ville mer och att jag vet att jag har vart osäker men jag var inte det längre.Men han svarade inte.Så dagarna gick och jag kunde inte sluta tänka på vad han hade sagt så jag frågade honom ca en vecka efter ''Varför ångrade du dig?'' Han svarade och skrev att han blev osäker med tanke på det gamla.Jag svarade bara ''Aa..'' Han skrev då att han hade jätte trevligt men att han kände att det inte kom någonstans. Jag håller med honom,det kom ingenstans pågrund av MIG!Och det suger att veta att JAG förstörde det,håller på att bli galen! Kan verkligen inte sluta tänka på honom,har tänkt på honom VARJE dag sen vi träffades utanför skolan vilket var över ett år sedan.Över 365 dagar har han cirkulerat i mina tankar.Till och med när jag inte tänker på honom,tänker jag på honom.ALLT påminner mig om honom och jag saknar att se på honom och att höra hans röst..

Vad ska jag göra…Känns så jäkla hopplöst,jag har förstört allt!