Om det hänt något som gör att du blir rädd kanske du borde prata med någon. Om det inte hänt något alls utan du bara är rädd så är det okej. Jag är också rädd för poliser lite då och då. Men de är ju egentligen till för att alla ska känna sig trygga :) Men du kanske borde prata med någon vuxen, kurator?

Orkar inte dra upp allt för dom, har inte så bra tillit till vuxna, eller någon för den delen.  Föräldrarna vet redan allt, som hänt alltså.

Att vara rädd är jobbigt, så du behöver bestämma dig för vad du vill göra åt det. Som jag ser det har du tre val. Du kan antingen låtsas som ingenting, göra allt som vanligt och få panik när du får syn på en polis. Men det låter det som att du inte vill. Det andra alternativet är att undvika situationer där du riskerar att träffa på poliser. Sluta gå ut på stan på kvällen och så. Men både det här och det förra alternativet innebär att du troligtvis inte vågar be om hjälp om du skulle behöva polisen för din egen säkerhet i framtiden. Det tredje och svåraste alternativet är att faktiskt ta tag i problemet och försöka göra något åt det. Det kommer krävas mycket mod och beslutsamhet av dig, men om du vill bli av med ditt problem så kan du det. Om du väljer det tredje alternativet kan jag ge dig lite tips på hur du kan gå till väga, men för att det ska fungera måste du vara beredd att kämpa. Har du inte bestämt dig på riktigt för att du vill övervinna din rädsla är det bättre att du tar ett av de andra alternativen. Men jag tror på riktigt att du kan bli av med din rädsla om du vill och är beredd att jobba för det.

Jag vill verkligen bli av med rädslan. Skulle bli jätte glad om du gav mig lite tips!

Tycker du ska berätta hur du känner. Kanske kan ta någon kompis och gå fram och prata med poliserna en dag för att se att de inte är farliga. 

Fobier botar man genom att utsätta sig för det läskiga. Så att försöka prata med poliser på ett eller annat sätt kan vara en bra idé. 

Jag har själv haft kräkfobi. Hemsk och handikappande sådan. Och genom att jag träffade folk där det fanns risk att bli smittad med kräksjuka och trots att jag fick panik och panikångest. Det du upplever när du träffar poliser. Så utsatte jag mig för det. och idag så är det bättre. Det är inte bra, men jag blir inte lika handikappat rädd längre utan mår faktiskt bra. Trots fobin.

Du är inte ensam om att ha polisfobi. Har man varit med om jobbiga saker med polis inblandat, så kan man utveckla det.

Många ungdomsgårdar och sånt har bra kontakt med vettiga poliser som har vana vid att bygga förtroende hos ungdomar med dåliga erfarenheter. Se om du via ett sånt ställe kan få träffa en bra människa som jobbar som polis. Be att få träffa den civilklädd i lugn och ro på en plats där du känner dig trygg, men inte där det kan kännas som att personen inkräktar på ditt område. Ett café kanske? Poängen här är att lära ditt undermedvetna att poliser också är personer, som lika gärna hade kunnat välja att jobba som lärare eller något annat.

Eftersom det är yrkesrollen du är rädd för borde det bli lättare om du träffade personen civilt, då kan du lära känna personen under uniformen och lära dig att det finns bra människor som arbetar som poliser, även om du haft otur med det tidigare.

Blir du nervös, tänk på att du mycket väl hade kunnat stöta på den här personen i mataffären och haft en bra konversation om du inte vetat om att den var polis på jobbet. Personen är densamma vare sig du vet om vad den jobbar som eller inte.

Det här första steget är det svåraste, att sätta bollen i rullning och för första gången utsätta dig för något du är rädd för. Du har inga goda erfarenheter från liknande försök att neutralisera din rädsla, bara dåliga av de händelser som utlöst den. Hjärnan är byggd för att utifrån tidigare erfarenheter förutsäga framtiden och hålla dig vid liv, så eftersom den bara har dåliga erfarenheter att ta av kommer den göra allt den kan för att få dig att inte gå dit. Det är rent fördjävligt svårt att ignorera de varningarna och göra det ändå, men det blir lättare om man vet vad hjärnan håller på med och varför. Låt inte ditt undermedvetna styra ditt liv! Tänk också på att personen är där för din skull, inte för att du har gjort något utan för att hjälpa dig. Du är trygg i folkmassan och om personen är otrevlig kan du ställa dig upp och gå, ingen kommer hindra dig.

Tar du dig över det här första steget och lär känna någon som jobbar som polis tillräckligt för att känna dig trygg när ni träffas kan du ta nästa steg. Be att ni träffas nästa gång i uniform. Samma ställe, samma person, samma diskussioner, enda skillnaden att personen har uniformen på sig i stället för civila kläder.

När du väl fått bollen i rullning blir det lättare. Ta ett steg i taget och se till att du är trygg i det innan du tar nästa. Bli introducerad till en kollega eller två, först civilt och sen i uniform. Möts upp och gå med när de är ute och jobbar på stan en dag, bli introducerad till fler kollegor ni träffar på vägen.

Du kommer få bakslag, kanske någon kommentar som väcker dåliga minnen eller andra saker som händer. Men har du tagit dig över det första steget klarar du allt! Ju fler positiva erfarenheter du samlar på dig, desto mer tränar du din hjärna att det inte är farligt.

Rädslan kommer troligtvis aldrig att försvinna helt, men den kan skalas av och gömmas under mattan. Om ett år eller två när du sitter på McDonalds och poliserna kommer in för en kaffe och du känner den där lilla gropen i magen kan du enkelt trycka undan den och gå fram och säga hej och ta i hand. För varje gång du går emot din rädsla och motbevisar den med ett positivt minne blir den mindre och lättare att skaka av sig. Och för varje rädsla du övervinner blir det lättare med nästa.

Så om du vågar prata med den här personen som jobbar som polis klarar du vad som helst.

#5 Bara nyfiken fråga nu när du ändå tog upp det, hur kan man veta om man har en fobi eller om det bara är rädsla?

Sen till dig #0 så har jag tyvärr inte så mycket att komma med. Du kan ju alltid försöka prata om det..? Med vuxen, kompis, släkting?

#7 När det blir så handikappande som TS beskriver, att man vill fly, får panikångest och mår så fruktansvärt dåligt så det påverkar ens liv, så brukar man tala om en fobi.

#7 När man är så rädd att det blir handikappande, när det styr ens liv, är det en fobi. Om man kommer för sent till ett möte eller klättrar ut genom fönstret för att det satt en spindel på handtaget har man fobi för spindlar. Om man med hjärtat i halsgropen föser upp den på ett papper och slänger ut spindeln genom fönstret och snabbt slår igen det efter sig för att den inte ska komma in igen är man rädd för spindlar.

Caf_Roy i sitt inlägg #6 har satt huvudet på spiken:

Du har inga goda erfarenheter från liknande försök att neutralisera din rädsla, bara dåliga av de händelser som utlöst den. Hjärnan är byggd för att utifrån tidigare erfarenheter förutsäga framtiden och hålla dig vid liv, så eftersom den bara har dåliga erfarenheter att ta av kommer den göra allt den kan för att få dig att inte gå dit. Det är rent fördjävligt svårt att ignorera de varningarna och göra det ändå, men det blir lättare om man vet vad hjärnan håller på med och varför. Låt inte ditt undermedvetna styra ditt liv!

Nobelpris! 👍

#7 och #8 Är panik och panikångest samma sak? Och vad menar ni med styr era liv? Om det bara uppkommer när man blivit satt i den sitsen, när händelsen uppstår, vad är det då? Rädsla eller fobi? Och om man nu lär sig att hantera fobin, räknas det då som en rädsla?

#11 Se mitt inlägg i #9. Panikångest har jag ingen större erfarenhet av, antar att det i fobisituationer är när man varken slänger ut spindeln genom fönstret eller hoppar ut själv (och med hoppar ut genom fönstret menar jag givetvis från bottenvåningen, bäst att förtydliga så ingen tror att jag pratar om självmord), utan när man blir helt låst och kurar ihop sig i fosterställning i ett hörn.

Sen är panikångest en helt egen diagnos också, du kan läsa mer här.

En fobi kan man hantera på två sätt. Antingen kan man undvika det man är rädd för, har man fobi för lejon kan man undvika Afrika och att gå på zoo. Eller så kan man övervinna sin fobi. Om man övervinner den så man bara blir lite rädd för det man hade fobi för har man minskat fobin ner till en rädsla. Sen kan man övervinna den också och varken ha fobi eller vara rädd.

#12 Jag såg ditt inlägg, råkade bara skriva 7 istället för 9. Tack så mycket för att du svarade. Jag tror jag förstår nu, mer än tidigare iallafall. Får läsa på lite :)

#6 Vad är en ungdomsgård? Och tack så mycket, för förslagen! Tror att jag skulle klara av att mötas upp med EN polis, men ett antal? Det skulle jag nog inte klara på tusen år.

#14 Om du pratar med en polis flera gånger, och sedan prata med två poliser när du tycker det känns okej med en? Det kommer säkert att bli bra med tiden. Lycka till iallafall :)

#15
Tycker det är jätte obehagligt, känner mig instängd, överbannad liksom?

#16 Förlåt asså, jag kan inte mycket om fobier, så ta inte illa upp eller nått. Känns det som när man är nervös för att redovisa något inför klassen typ? Fast värre? Du vet att det känns som om dem blickar ner på dig, och du är instängd och kan inte ta dig ut?

#14 Fritidsgård? Känner du till någon fritidsledare? Eller prata med en lärare eller någon annan som jobbar med ungdomar och be den hjälpa dig hitta en bra polis som är van vid att bygga förtroende hos ungdomar med dåliga erfarenheter. Självklart känner du så nu, men själva poängen med att arbeta med sina rädslor är ju att de ska bli mindre. Så det som känns ouppnåeligt i dag kan kännas som ett spännande nästa steg om ett år. Om du bara tar ett litet steg i taget och ser till att du är trygg i det senaste steget innan du tar nästa kan du gå hur långt som helst. Ju fler positiva erfarenheter du samlar på dig desto mer omprogrammerar du hjärnan att det inte är farligt och den blir mindre säker i sitt påstående att poliser är farliga. Ju fler gånger du går emot din rädsla och ju starkare rädsla du utmanar med positivt resultat desto större kontroll får du över den. Så länge du jobbar med den kommer rädslan att minska och din kontroll över den att öka. Så ta inte större steg än du klarar av, bara du inte slutar gå. Förr än du anar har du kommit längre än du någonsin vågat drömma om.

#17 Ungefär så, fast tänk dig att du är så nervös att bara tanken på att stå framför klassen får dig att börja kallsvettas och du är så rädd för att stå där uppe med allas blickar på dig och tänk om något går fel att du inte vågar gå till skolan den dagen. Tänk dig sedan att den rädslan kommer av att det faktiskt har gått fel, riktigt fel, så pass att du fortfarande inte kan tänka på det. Och det har inte bara hänt en gång, utan varje gång du ställt dig där framför klassen och du är livrädd att det ska hända igen.

#17 Det är sjukt mycket värre, det är verkligen som om.. Något hemsk håller på händer bredvid dig och allt du kan göra är att fokusera på att försöka komma därifrån, som en stor panik som växer i en ju längre man är där.

#18

Vi har en fritisgård bara en bit härifrån. Men den ligger precis vid SOS avdelningen, har varit där så många gånger redan..

#21 Det finns ingen ledare på fritidsgården du litar på som kan hjälpa dig hitta en bra polis? Det behöver inte vara någon som redan känner en bra polis, men någon med erfarenhet av ungdomar som du litar på som kan ta reda på och kontakta en lämplig polis.

#22

Vet inte, pratar inte så mycket med särskilt många, litar inte riktigt på någon häller. Får gå ditt och prata med dom i morgon eller något. Se om dom har öppet på sommarlovet.

Lycka till! Om det inte känns bra kan du pma mig så kan jag vara mellanhand i jakten på en bra polis om du vill. Det blir dock troligtvis över telefon eftersom jag inte vet hur nära vi bor (jag bor i Stockholm).

#24

Dom som är här värkar rätt olämpliga, lite sega. (På fritisgården alltså) Har pratat med min mamma, som vet om den här fobin. Så hon ska hjälpa mig hitta något, men tack så mycket! Har aldrig haft en främling som försökt hjälpa mig så mycket som du har. Tack! Kan skriva "follow ups" om du vill, när vi har hittat någon.

Jag var också rädd för poliser innan. Min pappa fixade så att jag fick besöka en polisstation. Jag blev rundvisad, fick kolla in deras gym, omklädningsrum, vad de har på sitt bälte, fick titta in i häktet, fick åka polisbil med blåljus genom stan. Sedan dess är jag inte rädd.. Om någon av dina föräldrar tar kontakt med någon polisstation kan de säkert fixa så att du får träffa en polis. Kan lova dig att det hjälper att prata med en polis och få se hur de jobbar. Ingen polis vill att man ska vara rädd, speciellt inte när man är ett barn. Poliser finns för att hjälpa :) Nu vill jag till och med själv bli polis

#26 Skulle aldrig klara av att kliva in i en polisstation. Jag är rädd för mörker, det är inte så farligt, skulle någon släcka lampan i mitt rum skulle det inte vara hemskt, visst hade blivit rädd. Men jag hade inte börjat grina eller försökt ta mig därifrån. Men har verkligen en fobi för poliser. Skulle jag bli satt i ett rum med fler en en polis så skulle jag försökt fly, och om inte det gick, hade jag krupit ihop i ett hörn och grinat. Det går helt enkelt inte. Att ens möte en polis känns omöjligt, och jag vet att när det händer, så kommer det gå skit i början. Jag kommer må skit dåligt, men det är för en bra anledning, jag kan inte vara rädd för något som kommer vara där i resten av mitt liv.

#27 Vad är det som har gjort att det blivit så?

#28 Mitt syskon, har blivit fråntagen ett antal gånger av polisen, varje gång var rätt våldsam. Vilket har ärrat mig. Samt att jag blivit hämtad av polisen och nerbrottad för att jag "tänkte ta livet av mig" Och nerbrottad för att jag blev så rädd att jag försökte springa därifrån. Jag gick på en promenad, eftersom rätt mycket i mitt liv precis hänt och jag inte fick åka hem. (Bodde på behandlingshem då) Där dom över reagerade och ringde polisen (Hade kontakt med min mamma under tiden jag var ute, dom försökte inte ens ringa mig. Jävla respektlöst om du frågar mig)

#25 Lycka till!

Gör gärna det, jag finns här som stöd och bollplank när du behöver. Jag tror att alla här inne hejar på dig. När du stöter på en uppförsbacke, kom ihåg att du har din alldeles egna lilla hejarklack här inne!

Jag vill också poängtera att bara det att du tagit det här steget, att du bestämt dig för att ta tag i problemet och stå upp mot dina rädslor visar på mycket mod och mental styrka. Det här fixar du!

#30 Tack så mycket! Säger till så fort jag hittat någon/något! ^^

Har alltid hört att jag har en otrolig mental styrka samt mognad. Tror det beror på min barndom. (FYI, var på behandlingshem för att det var så mycket problem hemma, mest med mitt syskon. Inte för att jag är ett problembarn.)

Har inte hittat något.. Vart ska man kolla efter sånt här?

Min mamma vill att jag ska "åka in till polisstationen och få vara med en dag" men det skulle jag inte på 100 år klara, och hon fattar verkligen inte att jag är så förbannat rädd… Hur får jag henne att förstå?

Tala om för din mamma vad det är du behöver, att träffa en civil polis med erfarenhet av att skapa förtroende hos ungdomar i lugn och ro på en trygg offentlig plats. Säg att du behöver hennes hjälp med att hitta och bestämma tid och plats med rätt polis, men kan hon inte hjälpa dig med det du behöver får du gå till någon annan för hjälp. Någon på polisstationen borde veta om en passande polis. Det du inte ska göra är att ringa själv. Ett dåligt bemötande på telefon av någon som inte orkar engagera sig eller värre kan skapa nya dåliga minnen och det är dumt att riskera. Mitt erbjudande att vara mellanhand står kvar så om din mamma inte vill hjälpa dig på ditt sätt kan du säga tack men nej tack och ha mig som reservplan medan du frågar andra vuxna du litar på om de kan hjälpa dig. Berätta också för din mamma att risken för bakslag är stor om man går för fort fram, så om du skulle gå in på polisstationen i dag skulle ditt starkaste minne av dagen vara extrem rädsla, vilket bara skulle cementera din koppling mellan poliser och skräck och göra din fobi värre. Om något år eller tre däremot, beroende på hur flitigt du tränar och hur lätt din hjärna är att omprogrammera, är jag säker på att du kommer kunna hänga på polisstationen en dag och ha riktigt trevligt med dina nya kompisar som bara råkar jobba som poliser.

Medan du väntar kan du ju passa på att träna bort mörkrädslan du nämner i #27 som mjukstart. Gå in i mörka rum, släck lampan eller ta en kvällspromenad. Gör inget jätteläskigt, en kolsvart urskog bredvid ett mentalsjukhus kan vara lite onödigt att börja med. Välj en nivå där du är rädd men kan få det under kontroll. Det är en förberedande övning i att tränga undan, trampa på och göra mos av din rädsla. Gör den lätta svårighetsgraden många gånger tills du kan skaka undan den rädslan med en axelryckning till ett litet hörn av bakhuvudet där du kan ignorera den. Öka sen svårighetsgraden successivt tills du kan gå ner i en mörk källare eller skog och låtsas som ingenting och gå på det själv också. Då får du ett försprång i det att du har lärt dig hur du ska handskas med rädslan och det blir mycket lättare när du ska stå upp mot polisfobin. Det är lite som att lära sig karate, även om du bara har tränat på svaga motståndare vet du greppen när du ska fälla en sumobrottare. Och när du kan fälla en sumobrottare kan du fälla alla andra utan att ens anstränga dig.

#34 Mörkerrädslan har jag redan tränat bort, men kan ibland få bakslag och inte våga släcka lampan innan jag går och lägger mig. Pratade med någon på sos för något år sen och fick reda på vart min rädsla härstammat ifrån, rädslan att alla runtomkring mig ska lämna mig. Vilket jag har uppfattat med mörker. Vettefan hur det gick till men ja.. Älskar att gå ut i mörkret nu för tiden och brukar oftas dra hemifrån på kvällar/nätter. När det blir för jobbigt :P

Har talat om det för henne men hon vet inte hur hon ska få tag på sånt. Ringer man bara till polisstationen och frågar om det eller?

Grattis till den segern! Då har du i alla fall grunderna för mental karate redan. Ring till polisstationen och berätta om ditt problem och vad du behöver för att övervinna det. Om den som du (dvs den som sköter kontakten åt dig) pratar med inte vet någon, be att få prata med någon som vet. Bli runtkopplad till olika avdelningar, gärna till patrullerande poliser eller en avdelning som har med ungdomar att göra tills du får tag på någon som känner till någon som kanske kan hjälpa dig hitta vad du letar efter. Du får säkert räkna med att spendera några timmar i telefon fördelat på flera dagar, men pratar ni bara med tillräckligt många personer och är lite envisa måste ni få napp förr eller senare.

#36 Okej! Vi får testar det!

Hur går det? Har ni hittat någon?

Nej, tyvärr inte. Jag försökte, men min mamma sköt bara upp det.
Och efter en nyligen händelse med poliser så ändrade jag mig, jag vill inte ha något med poliser att göra. Håller mig hälre bara bort från dom..