Nu kommer en tung text från mig då jag bara måste få ur mig detta. Mitt liv har börjat halka ner i en dålig spiral igen. Jag orkar inget och vill typ inget. Grejen är att jag egentligen älskar att göra saker men jag har blivit sådan att jag hellre tar en lätt men dålig väg. Jag har varit så nöjd med min kropp senaste året men nu när jag ställde mig på vågen så mådde jag inte det samma. Från att ha vägt 57kg ner till 47kg för att sedan på ett och halvt år gå upp till 70kg! Är för mig enormt! Okej jag har också blivit 2cm längre och blivit äldre duh! Och visst jag gillar min kropp på ett sätt. Den är mjuk och skön och kläder sitter inte på mig som om jag vore en galge…men nu när jag såg talen på vågen. Oj oj oj. Jag har tidigare haft en lätt släng av anorexia därav mina 47 kg i en kropp som va 169cm lång, jag vill inte tillbaka till den ångesten igen…men jag tror jag faller över och jag orkar lixom inte stoppa det från att hända. 

Jag bor inte hemma med mina förädlar så har igen som tvingar i mig mat. Om min sambo frågar om jag är hungrig så petar jag i mig ytterst lite och säger att jag åt massa i skolan och är så mätt så mätt, när jag ärligt inte ätit en minsta bit mat. Denna hunger strejk gör mig vansinnigt röksugen, vilket inte är konstigt då det va det jag använde mig av förr när jag hade min anorexia släng eller vad vi ska säga. Under dagtid röker jag och det är ju inget som är direkt najs. Jag ogillar rökare ordentligt och så blir jag en själv. *ångest!* 

Jag har lätt att få panikattacker och det kan hända så fort något litet går snett. Jag är inte känslig så och jag bryr mig inte egentligen det är lixom som att min hjärna inte fatta vad som händer och stänger av bara. Jag har varit hos kurator för detta men slutade gå dit då det inte hjälpte mig. Jag har svårt för att be om hjälp om saker så när jag väl gjorde det och allt bara kändes mer konstigt så gav jag upp det. 

Jag har häller igen nära vän jag prata med om detta då jag inte litar på min gamla kompis som lämnade mig för välden av alkohol i stället och en tjejkompis som jag känner på henne att detta skulle vara för mycket för henne att hantera. Resten runt mig ser mig inte jag är bara en blurrig figur för dem. Min kille ja han skulle kunna hjälpa men jag vill inte tynga honom häller, han har mycket med sig själv att tänka på och vi har det bra som det är i vårat förhållande så att han har mycket och jag har mina panikattacker räcker nog gott och väl för oss tillsammans. 

Åter igen till mitt problem så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Att jag dessutom får hat på mig från nästan alla håll jag vänder mig hjälper mig inte tänka längre. Jag orkar inte spekulera mer och jag vill bara bli den smala tjejen igen. Den där tjejen med plattaste magen och tydligaste höftbenen. Tjejen med de smala armarna som alla armband såg bra ut på. Och nyckelbenen! Dem saknar jag! Halsbanden prydde mig så fint när det va lite mer ben där. 

Jag vet inte om jag är galen som älskar min ''sjukdom'' som folk kallar det. Men nu fick jag ur med det jag behövt kräkas ut ett tag nu! 

Inget hat tack för det klarar jag inte!