Varför tycker din mamma inte om din pojkvän? Eller att ni träffas då.

#1

Hon tycker jag vill vara med honom för mycket och inte med någon annan, trots att jag inte har någon annan att vara med och så vill vi vara för oss själva vilket hon inte gillar. Han har haft det svårt och är väldigt speciell och hon tror att det påverkar mig negativt.

Alltså hon tycker såklart vi får vara själva, men han kan inte äta med dom. Så vi är mest på mitt rum och så. Men det är inte som att han inte kan prata med dom. Han är fullt socialt kapabel.

Jag är långt ifrån accepterad av min pojkväns familj. Jag är ändå 20, och vi har varit ihop i 4 år. Så man kan ju tycka att de borde börja acceptera mig vid det här laget. Det har sina skäl, men de borde vara mer förstående. De vet till exempel att jag har social fobi, och därför har jag svårt att äta och umgås med dem. Det för att de inte varit vidare snälla mot mig från första början. Men de kunde verkligen inte bry sig mindre. Man ska vara lika hårdhudad som dem, annars är man inte bra nog.

Men jag umgås varje helg med min kille. Och så har vi gjort hela tiden. Jag umgås aldrig med andra, har ingen annan, så det är alltid han och jag.

Hur ofta umgås ni? Vad tycker hon är för mycket? Hur gamla är ni?

Han har en diagnos som gör det svårt för honom. Men han är en väldigt social människa egentligen. 

Vi försöker träffas varannan helg. Hon tycker vi är för mycket ensamma och bara "sitter på mitt rum" trots att vi gör andra saker. Hon tycker väl han är otrevlig som inte umgås med dom. Men han är jättetrevlig, han kan bara inte. Men det accepterar inte hon. Hon tror helt enkelt han har dåligt inflytande på mig och min mamma har extrema kontrollbehov. Jag är 15 och han är 17 så jag är inte precis i en sits där jag kan göra som jag vill. Hon har makten (trots att min pappa är okej med det) Detta gör inte precis situationen mindre frustrerande. Jag söker inte bekräftelse från henne, kunde inte bry mig mindre vad hon tycker om vårar förhållande. Men eftersom jag inte är 18 så påverkar ju det tyvärr mig.

Jo, jag var ju som sagt 16 när jag träffade min kille. Och det har inte blivit mycket bättre nu. Tror problemet inte kommer lösas förrän vi flyttat. Vill du säga vad det är för diagnos? Det kanske är lättare att komma med förslag då :)

Ta ett ordentligt snack med din mamma, det är nog mitt enda råd tills vidare.

Han har bdd, men han har haft behandling och är mycket bättre nu. Han ska snart flytta in i en egen lägenhet. 

Jag har pratat med henne jättemycket. Hon blir bara aldrig nöjd med situationen.

#7 Nej det är inte lätt att få andra att förstå. Jag har så mycket diagnoser så jag knappt förstår själv. Så då är det ännu svårare att få andra att begripa. Men sanningen är att vissa helt enkelt inte är redo att ta in det. Inte mogna för det riktigt. Och de kanske aldrig blir det. Så då får man göra det bästa av situationen. Men det är inte roligt att inte bli förstådd.

Nej,  det är svårt om  man inte har inlevelse. 

Tack för svar! Känns skönt att veta att man har samma problem ;)