Ta ett djupt andetag, försök få din mamma åt sidan, säg åt henne att hon inte får bli arg och berätta som det är. Ev om du vill prata med din kille innan du pratar med din mamma?

#1 jag funderar på att berätta det för min kille först, ja. nervös över hur han kommer att reagera bara. 

mamma är så emot tonårsgraviditet så att det bara sjunger om det.. hon kommer be mej fara och flyga i princip. åh, vilket jäkla ståhej.,.

#2 prata med din pojkvän först kanske så du vet var han står, om han finns vid din sida ifall du vill behålla barnet (för det låter som så på dig?), och prata sedan med din mamma, din mamma kommer säker säga saker som "ett barn kommer göra att du inte får samma ungdomsliv som alla andra, det kommer påverka dina studier och ev förstöra dina studier lite. Det är inte rätt tillfälle att ha barn" och hon kommer har rätt!
Man kan inte gå ut och festa hur man vill när man har ett litet barn, man måste alltid sätta barnet först, det är svårt och JOBBIGT att studera när man har litet barn hemma. Det är inte rätt tillfälle, helst ska man plugga först, skaffa jobb så man har ekonomin och sen skaffa barn. Men nu är du där du är och det är MÅNGA som skaffar barn unga och det funkar! men man ska veta att men kommer få välja bort visa saker och kanske få svårare med skolan och annat, men det beror på vad man själv vill :)
Så tänk igenom det noga, går ju även att adoptera bort barnet om adoptionen inte är ett alt men du kanske inte vill bli mamma ännu?

Men prata med din kille, och sedan din mamma och sätt dig och tänk igenom allt :)

#3 jag hade aldrig själv planerat att skaffa barn i nuläget, men nu när jag vet om att det är ett litet barn som växer inom mej.. jag kan inte göra abort. jag vet om att jag måste tänka, riktigt ordentligt innan jag gör mitt slutgiltiga val. jag ska prata med min kille nu. hoppas det går bra iallafall. tack för hjälpen förresten 🌺 guld värt i dessa situationer

#4 kan dela med mig av mina kompisars 2 historier. Min första kompis blev gravid ung och hennes mamma kastade ut henne (hoppas sånt är ovanligt) så hon flyttade hem till killen. Hon klarade aldrig att plugga gymnasiet och ha litet barn. Efter 3 år gjorde hon och killen slut och hon stod där utan utbildning, ensamstående med litet barn på socialbidrag, men det är okej för henne för hon älskar sitt barn över allt annat och skulle göra om samma val igen utan problem.

Min andra kompis har försökt plugga gymnasiet 2 ggr utan framsteg pga att det funkar inte att plugga och ha litet barn samtidigt. Hon lyckas dock få lågavlönat jobb utan utbildning så hon iallafall har en inkomst, men hon hade fått leva snålt, dock bor hon ihop med barnets pappa och han har jobb och utbildning så då lever dem helt okej.

Och det är klart man KAN plugga och ha litet barn, men man kanske behöver lite hjälp från pappan till barn/din mamma eller liknande. Och då krävs det ändå ordentligt disciplin från din sida :)

Jag skulle rekommendera dig till att göra abort eller adoptera bort barnet för att du ska kunna plugga, leva livet och sedan bilda familj när tiden är rätt, men vet att det kan vara svårt att göra där du står just nu :)

Har du varit hos barnmorskan än? De vet väldigt mycket och kan ge dig stöd och prata om möjlig alternativ, din mamma kanske kommer bli arg först men jag tror det är för att hon också kanske blir rädd men i slutet av dagen så är hon din mamma och hon älskar dig vad som än händer, det kan också vara bra att prata med pojkvännen och vad han tänker. Allt kommer ordna sig hur du än väljer att göra.

Det var en jobbig sits att hamna i. Jag vill först säga att det du har i din mage just nu är inte räknat som barn, utan ett foster. Förstår hur du tänker, att det är ett liv. Barn räknas det till efter vecka 22. Jag tycker du först ska fundera på om du verkligen skulle fixa att ha ett barn. Det är MINST 18 år av ansvar. Och hur skulle du göra om du blev ensamstående? Berätta för din pojkvän och sedan din mamma. Det är ditt val, men jag visste redan då jag var så ung att om det skulle gå fel och jag blev gravid så skulle jag göra abort. Det må vara jobbigt, men är det rätt att bli mamma när man inte är redo?

Jag och min pojkvän var 18 och 19 år i somras när jag blev gravid. Jag ville inte göra abort men samtidigt ville jag inte behålla. Knepig sits. Pojkvännen ville inte heller ha barn. 

Jag trodde att jag inte skulle klara av en abort men jag tänkte att jag har stöd från min pojkvän, världens bästa stöd! Så vi valde abort och det gick jättebra. Barnmorskan var fantastisk, men det gjorde rätt ont och har varit lite jobbigt psykiskt nu under hösten men det var långt ifrån så illa som jag trodde. 

Vill inte försöka övertala dig till abort, men vill visa att det gått bra för mig som varit i samma sits som du :) Kram och lycka till!

Jag har nu pratat med både min mamma och min kille. Jag vart alldeles förvånad för min kille vart glatt överraskad, han sa att han är med på att behålla barnet om jag tycker det känns rätt. Min mamma blev inte arg, konstigt nog. Hon gjorde kaffe och sen satt vi oss och diskuterade en lång stund. #7 även om det rent biologiskt inte räknas som ett barn, så är det ett barn för mej. Abort ligger helt bortom schemat, det händer inte. Och ja, jag är redo att bli mamma. Jag, min pojkvän och min mamma är alla eniga. Jag ska bli mamma. Jag kommer inte heller att adoptera bort barnet. Jag har gjort mitt val och det känns bra. Tack för alla svar

Vad kul då! Grattis.🙂Det blir troligare svårare än du tror, hahaha.😃Men du får ju ett litet kärleksbarn utav det.🌺

#10 jag har uppfostrat min lillasyster sen hon var 8 månader fram tills hon fyllde 3 pga problem med min pappa(droger). Och det var då på egen hand. Så jag vet hur svårt det kan vara haha. Tack för gratulationen iaf

Lycka till, har du både din mamma och kille med dig så kommer det nog gå bra ska du se, men kom ihåg, plugga är viktigt för att kunna få ett bra jobb och en bra framtid så se till att få ihop livet med studier och småbarnsmamma :)

Även om du "fostrat" din syster är det inte samma sak, det kommer du att inse, men bara man har riktigt bra stöd och hjälp klarar men motgångarna :)

#9 Lycka till! Du resonerar så klokt och försöker anpassa dig efter situationen som en ansvarsfull människa gör, så jag önskar dig all lycka med ditt barn. Du har dessutom  din kille och din mamma som stöd.

Skönt att din mamma och pojkvän tog det så bra! Grattis och hoppas nu det går bra för dig!

Grattis :) <3

Stort grattis!! ;) ❤️❤️💪💪

Grattis och lycka till! ^^

Grattis! 😃🌺

Grattis!❤️Lycka till! Det ska nog gå bra för dig och den lille❤️

#13 tack för otroligt fina ord! *-* #16 och framåt, tack så mycket!

Grattis! Jag tror på att man klarar det mesta så länge man vill! Speciellt när man har stöd från sin omgivning ❤️

Grattis och jag önskar er all lycka i framtiden! Ni har en fantastisk resa framför er :)

Grattis! Du låter mycket förståndig och jag är säker på att du klarar det! Skulle gärna se lite uppdateringar då och då om du känner för det. Grattis igen och lycka till! 🙂

Gravid iFokus är jättebra förresten! Men du får gärna uppdatera här också såklart, tipsar bara .😃

Jag var också 16 år när jag blev gravid. Nu är min son 14 år. Visst har det ibland känts som att jag har missat mycket, men jag hade otroligt mycket stöd av min mamma som ofta tog sonen på helgerna så att jag ändå skulle få vara "ung".

Riktigt skönt att du har stöd både av pojkvännen och av din mamma. Det kommer du behöva! Det är inte lätt att få barn så ung, men jag har inte ångrat mig en sekund, och det tror jag inte att du kommer att göra heller. =) Lycka till!