Jag skriver med min dagbok som om jag skulle tänka för mig själv. Jag kan nästan aldrig vara helt ärlig när jag pratar med folk. Så jag skriver som om jag skriver till mig själv. Fast som om "jag i dagboken" inte riktigt har vart med om vad som har hänt. Trust no bitch.

Jag brukade skriva dagbok under högstadiet och gymnasietiden. Det var mest om mina känslor och saker som hände då (t.ex. att jag blev utfryst av mina vänner eller var olycklig eller olika resor jag varit på, osv.). Skrev också till mig själv, så dagboken var som ett brev till mig själv. Brukade gå tillbaka och läsa igenom den när jag kände mig ensam eller så. Blev som en tröst kan man väl säga… :)

#2 Det känns som en tröst att skriva av sig.

Jag skriver dagbok på spanska så nej, mer som en lärare:p

#3 Ja jag tycker det hjälper att inte bara ha alla tankar och känslor instängda. Bättre att skriva av sig i så fall :)

#5 Det är en form av terapi som de flesta psykologer rekommenderar.,

Jag skriver dagbok, men jag skriver inte så mycket om vad jag gör om dagarna utan jag använder den som ett ställe där jag skriver vad jag tycker och tänker om olika saker. Jag tycker det är jättebra, för att man kan skriva EXAKT vad man vill utan att någon moraltant kommer och klagar på allt, haha.

#7 Precis! Det är så jag också gör med den skillnaden att jag skriver i brevform till olika namn.