1. För minderåriga (eller upp till 20 eller vad det nu är) är det gratis.  För vuxna kostar det olika i olika landsting, te x i Stockholm 100 kr. Högkostnadskort gäller.

2. Det är ju olika för olika personer beroende på vad man har för önskan med samtalen. Jag tror att det vanligaste är en gång varje eller varannan vecka.

3. Ja.

4. Behandlingstiden varierar beroende på mottagning och terapiform. 45 minuter tror jag är vanligast om jag ska gissa, men 60 minuter är också vanligt. Jag har fått en fast tid varje vecka. Jag upplever det som att många behandlare har rätt fulltecknade almanackor så att det kan vara knixigt att byta. Å andra sidan, säger man det från början är det kanske annorlunda, jag vet inte. Jag kan och ska inte gissa hur det är hos någon annan behandlare. Det kan avskräcka någon från att söka hjälp och det vill jag inte orsaka.

5. Psykolog = psykologutbildning på universitet. Psykoterapeut är en annan utbildning som jag inte har lika stor koll på. En del har båda utbildningarna. Jag skulle säga att det inte är så himla noga vilken utbildning personen har, samtalen är rätt lika oavsett om personen är kurator, psykolog, psykoterapeut eller sjuksköterska (inom psykiatrin). Jag tror att man som patient ibland sätter onödigt stort fokus vid att man föreställer sig att man behöver just en speciell yrkesgrupp. Jag har träffat allihop och det har i slutändan varit viktigast med personkemi och hur aktiva lyssnare de är.

Mina erfarenheter är enbart från offentlig vård (alltså inte privata mottagningar).

#1 Tack så mycket för ditt svar, det hjälper. :) Är det lättast att gå till VC då och fråga efter en remiss eller hur gör man om det är via landsting? För jag kan tänka mig att det är billigare, men samtidigt kanske det är svårare att hitta "rätt person" att hjälpa en då?

# 2. Bra! Jag kom på att jag nog rörde ihop det lite. Jag har gått på privata mottagningar med avtal med regionen. När jag skrev att jag inte gått hos privata tänkte jag egentligen på såna där helt fristående (där frikort inte gäller) där en person har en egen mässingsskyltsförsedd mottagning i ett pampigt sekelskifteshus på fin och dyr adress. ;) Det har liksom inte rymts i min budget. Nu vet ju inte jag något om din ekonomi eller vad du vill ha för samtalskontakt.

Du kan ju alltid googla te x psykolog, psykoterapeut eller samtalsterapi och den stad det gäller och se vad du hittar. Om det är en hyfsat stor stad hittar du antagligen både fristående, privata och offentligt ägda.

Att gå till vårdcentralen som ett första steg om man söker en vanlig mottagning (som drivs av regionen), är nog en vanlig väg att gå. Är man i skolåldern är skolhälsovården ett bra ställe att börja på. Är man student kan det vara värt att prova studenthälsovården, om det finns någon sådan där man pluggar. Jag tror att det även går att få remiss genom psykakuten men det är ju för personer i just akut kris. Det finns också något som heter egenremiss, jag tror inte att det är så komplicerat som det låter utan att man beskriver sitt problem så att de vet vad för typ av vård man efterfrågar. När remissen kommer till mottagningen bedömer de vem som ska bli personens behandlare och placerar personen i kö. Sen får man en kallelse och så rullar det igång.

Man har alltid rätt att byta behandlare om man inte "klickar", det är ju samma sak om som om man inte trivs med t ex sin gynekolog. En del byter många gånger.

#3 Tack så mycket för förklaringen! Jag är ju 24 och arbetar så har tyvärr ingen skola att ta hjälp av. Jag har kontaktat en privat klinik/mottagning men kanske ska kontakta min husläkare också för att eventuellt få en remiss den vägen. Det verkar bara som det är extrema köer där och jättesvårt att få hjälp. 😕

#4. Ja, tyvärr är det på en del (många) håll väldigt långa köer. Önskar att jag kunde göra något åt det.

Jag vet att du är vuxen men tänkte att det var bäst att lägga till det där med skolhälsovård eftersom sajten heter tonåringar och någon yngre kanske läser tråden. :)

Du kanske kan kolla med din arbetsplats om företagshälsovården, vet inte om alla arbetsplatser har såna avtal. Där jag jobbade kunde man få ett par psykologsamtal genom företagshälsovården. Det var alltså en egen mottagning men inte för långa behandlingar.

#5 Ja det var jättebra information för alla som kan tänkas läsa tråden. 👍 Min arbetsplats har tyvärr inget sådant avtal. Jag har redan pratat med min chef och hon hade själv fått hjälp av en terapeut men inget som företaget kunde hjälpa med. Men jag har kontaktat en privat mottagning samt gjort en förfrågan till Allmänpsykiatriska mottagningen här i stan. Så vi får se vad som händer. Håller tummarna att något händer i alla fall!

Jag går fortfarande på BUP eftersom jag inte har fyllt 18 ännu. Men jag kan ju säga att det hjälper mig väldigt mycket! Har gått till olika psykologer sedan jag var 11 och förutom en av dem så har det fungerat bra :) 

Ett samtal brukar vara mellan 15 minuter till 1,5 timme. Det låter kanske lite mycket med över en timme, men ibland behöver man ha gott om tid på sig att bara "kasta sig ur det". 

Jag har en fast tid varje vecka, men om jag inte har möjlighet att komma då finns det både mejl och telefon nummer ifall det är något akut.   

Hoppas att du hittar en bra psykolog som du litar på <3

1. Vet jag tyvärr inte eftersom jag inte gått till någon psykolog sen jag blev 18 och innan det var det ju gratis. 

2. Det är väldigt olika. I perioder gick jag en gång i veckan men ibland när jag kände att jag mådde lite bättre tyckte jag det var för ofta, det kändes liksom som att det inte fanns något kvar att prata om, då ändrade jag till varannan vecka. I andra perioder hade jag flera möten i veckan för det kändes som alldeles för mycket för att ta allt en gång i veckan och det kändes då bättre att prata kortare stunder flera gånger i veckan. Men jag tycker att det är bra att börja en gång i veckan och sen justera så det känns bra. 

3. Delvis, men inte så mycket som jag hoppades på. Det var dock mitt egna fel har jag insett nu i efterhand, berättar om varför i fråga 5. 

4. Oftast var mina samtal 40-60 minuter. Hur flexibla terapeuterna är är väldigt olika, men det brukar gå att lösa. 

5. Mitt viktigaste tips är, var ärlig. Jag gick på mycket KBT (vilket jag såg i din tråd i depression i fokus att du också funderade på) och då fick jag ofta "hemuppgifter". Det kunde t.ex vara träffa vänner minst 2 gånger i veckan, gå på promenader, träna, skriva ner alla tankar som for genom mitt huvud när jag fick ångest osv. Det jag gjorde fel var att jag ljög om vad jag hade gjort och inte. Jag kunde komma till psykologen och säga att jag under veckan varit på gymmet 3 gånger under veckan, varit i skolan alla dagar, träffat 2 vänner och gått på 4 promenader när jag i själva verket bokstavligt talat inte hade lämnat huset sen jag var hos psykologen veckan innan. Jag tyckte att det var för jobbigt att säga sanningen för jag trodde att han skulle bli besviken, men jag förstår nu i efterhand hur dumt det var. Man går till en psykolog för sin egen skull, inte psykologens. 

Detta gjorde att jag kände mig sjukt misslyckad hela tiden eftersom jag aldrig klarade av målen jag satt upp utan bara ljög. Det gjorde dessutom att vi jobbade med fel saker. Om jag sagt sanningen hade vi antagligen istället jobbat med hur jag faktiskt skulle ta tag i och göra sakerna vi bestämt. 

Jag kunde även ljuga när vi satt och prata om han t.ex frågade hur något fick mig att känna så var det ibland jag inte visste och ibland jag visste men jag tyckte sättet jag tänkte och kände var konstigt. Då lärde jag mig under alla år jag gått till psykologer att förstå vilket svar de "vill" ha, och svarade det. Alltså så många andra med depression tänker som psykologer är vana att höra och förstår. Jag trodde inte att de skulle förstå om jag berättade hur jag faktiskt tänkte och kände. Detta hjälpte mig så klart inte heller och även här sa jag det som psykologen ville höra, inte sanningen. 

Förlåt för lång och rörig text men jag är så irriterad på att jag gick till psykologer i många år, men det hjälpte aldrig riktigt just på grund utav att jag inte var ärlig och jag ångrar det så mycket och vill inte att någon annan ska göra samma misstag. Det var så onödigt och jag är säker på att jag mått mycket bättre om jag var ärlig. 

Lycka till!

#8 Jättebra svar! Det inte lätt att vara helt ärlig för en praktiskt taget främmande människa och speciellt inte när man mår dåligt och måste försöka förklara. Jag vet att jag kommer ha svårt med det men jag ska göra mitt bästa. Tycker det är tufft att prata med min familj så ja… det blir en utmaning men jag hoppas att det fungerar!