Jag följer tråden.

Har skolan internat så finns möjlighet till att bo på skolan, annars så måste det ju gå att ordna på något sätt så att socialen kan hjälpa dig med boende. Jag bodde ensam på veckorna när jag var 17, gick på en gymnasieskola nästan 15 mil hemifrån så jag veckopendlade. Första 3 terminerna bodde jag på internatet och sedan hade jag eget inne i samhället, det fungerade bra i och med att mamma skrev på kontraktet för lägenheten och jag hade då en vuxen som tog ansvar. Hyresvärden visste att det var bara jag som skulle bo där. 

Kanske att socialen kan göra likadant för en lägenhet? Det skadar inte att be dem om hjälp i alla fall!

Hej, tack för ditt svar #2

Skolan har inget internat och på grund av mina familjeproblem så kommer varken min mamma eller pappa skriva på kontrakt, det var därför jag frågade om hur det funkar med socialen. Känner inte att jag vill polisanmäla någon av mina föräldrar men jag kan inte bo med dem, inte ens om de skulle flytta med mig till den nya staden skulle jag känna att jag vill bo med dem då jag bott med dem i 17 år och ingenting har blivit bättre. Vet inte vart jag ska ta vägen, har bokstavligen ingenstans att gå, speciellt inte om jag flyttar till den nya staden där jag vill gå i skolan. Vem ska jag höra av mig till för att få hjälp och hur kan man "öka sina chanser" att få eget boende istället för att få bo i fosterfamilj, ifall det är möjligt?

Ärligt talat, du är 17 år gammal. Du kommer inte få en fosterfamilj. Isåfall blir du placerad på något ungdomsboende, men fosterfamiljer finns det inte många av så att de skulle placera en 17 åring där är inte troligt.

Först undrar jag väl hur du tänker att du ska kunna gå i skolan om soc inte hjälper till? Du kan ju inte direkt pendla… 🤔

Jag skrev ju att jag ska höra av mig till soc, förstår inte vad du menar med "om soc inte hjälper till"..? Nej precis, jag flyttar ju dit om jag börjar där, det är ett av mina problem. #5 😕

#6 Jo, jag hoppas verkligen att du får den hjälp du förtjänar! Men ibland kan det vara svårt, och även ta tid. Sen kan du bli begränsad till den kommun du bor i nu. Så min fråga handlade mest om det; om du inte får rätt hjälp (och därmed inte kan flytta så långt bort), eller helt enkelt blir låst till din kommun, hur gör du då med skolan? Du måste ju i alla fall ha ett andra hands val? Närmare, så du kan ta dig dit. För tyvärr kan man inte alltid lita på att få hjälp 😕

#7 Då söker jag nog in till en skola i en grannstad eller går kvar där jag går nu. Anledningen till att jag sökte till skolan som ligger så långt bort, bortsett från familjeproblemen, var för att det var den bästa skolan i hela Sverige för just det programmet jag går.. Vi får se hur det blir helt enkelt, ska prata med både socialen och kurator/syv imorgon och se vad de kan hjälpa till med!

#8 Okej, vad bra att du har en B-plan i alla fall och sökt till mer än en skola! Hoppas du får hjälp.

Det kanske skulle vara bra om du fick rådgivning av en psykolog via BUP/UMO? Kanske t.o.m. höra med den skolan du sökt till (som ligger så långt bort) och få råd angående boende. Skolans mentor eller SYV kan hjälpa dig med det 🙂

Vad orsakade depressionen efter att dina föräldrar skilde sig?

Tack för ditt svar #10 ! 🙂

Det här är ett "återfall" om man kan kalla det det. Var i en depression för exakt ett år sen men kom ur den, men nu är jag där igen tyvärr. Har väldigt många anledningar, min familj är den främsta. Har aldrig kännt mig trygg i min familj och mina föräldrar är ett såna som inte förtjänar att ha barn.

Ska du flytta för studier (gymnasie) får du hjälp av … Inte soc men jag minns inte vad det var, kanske försäkringskassan OM dina föräldrar har låg inkomst. Har dina föräldrar jobb får dom stå för din bostad i den ort du ska plugga men jag tror att man även kan få ett bostadsstöd vid flytt. Men inte om du bor kvar på orten där du bor nu. Du får inte bo ensam under 18, hur fjantigt det än är… Dina föräldrar ska i så fall försörja dig och ditt boende. Jag bodde ensam från att jag var 15 på grund av studier utan bussförbindelser från mina föräldrars hem och de har låg inkomst så jag fick ett bostadsstöd.

Tack för ditt svar #12

Nej ska ju flytta ca 70 mil ifall jag flyttar, så kommer verkligen inte bo kvar på orten jag bor nu. Jo mina föräldrar har rätt så låg inkomst, inte den lägsta men inte heller så jättehög..

Vill följa det här. Du har fått några bra svar och jag hoppas du kan få den hjälp du behöver. Det låter som du vet vad du vill så jag skulle tro du kommer klara dig jätte bra. Tillfällig fosterfamilj behöver inte vara fel.. Det är ju under så kort tid.

#13 men min mamma ex hon har en inkomst på 60000 per ÅR. Då pass låg (ungefär) behöver den vara vad jag vet men ska du flytta får du såklart hjälp eftersom det handlar om studier

Jag har ringt en massa samtal med socialtjänsten osv, är inte riktigt säker men olika ställen har det varit i alla fall, känner dock inte att jag får någon hjälp då de tycker att jag ska ha ett samtal med mina föräldrar om hur jag mår, som om jag inte haft det en massa gånger förut..😕

Era svar har i alla fall varit till mycket mer hjälp än deras, tackar hemskt mycket, lägg gärna till något ifall det är något ni kommer på som kan hjälpa mig och andra i liknande situationer!

#16 Säg att du haft samtal och att det inte hjälper någon vart.

Önskar jag kunde hjälpa dig.

#17 Har sagt det men får som svar att jag ska testa igen men att någon från familjeenheten (tror jag) ska vara med och hjälpa oss kommunicera. Tror knappt att de försöker hjälpa till, har sagt att jag haft samtal med dem flera gånger och att det inte gjort någon skillnad, och jag vet att inget kommer ändras bara för att någon från familjeenheten sitter där med oss.

Har du kontaktat SYV eller mentor på den skolan som du vill gå på? 🙂

Har pratat med rektorn på skolan/programrektorn för mitt program (samma person) och det har endast varit om att börja där, och sedan SYV, men det var om samma sak.

Mitt problem är inte riktigt den nya skolan, utan att jag måste flytta 70 mil men jag har inget stöd från någon. Har inte berättat något alls för min pappa än för det vågar jag inte, min mamma säger att ingen av de kommer skriva på kontrakt, vilket jag förstått för längesen, och det är en av många anledningar till att jag inte längre vill ha kontakt med dem. Men var ska jag ta vägen? Socialen säger samtal, som om det ska hjälpa problem som funnits i över 20 år? Inte riktigt. Har en lillebror som bor veckovis hos båda, så känner inte att jag vill anmäla de heller då jag vill att han ska kunna bo hos dem, för det är det han vill. Är fast och väldigt nära på att ge upp, har varit deprimerad länge men nu börjar jag fundera på att ta några piller och vänta på att dö istället, hjälp får jag ju av någon och jag kan inte vänta 4 månader medan socialtjänsten gör en utredning som kanske inte ens leder till någon skillnad.

Nu blev det en riktigt lång kommentar, förlåt hehe..

#20 Jag tror nästan att det viktigaste just nu är att ta itu med dina föräldrars problem. En psykiskt frisk förälder skulle aldrig åsamka sitt barn illa, varken fysiskt eller psykiskt.

Det jag menar med psykiskt frisk är en förälder utan psykiska brister från tidigare erfarenheter, dvs ett glatt och lyckligt psyke, om man ska förenkla det. Dina föräldrar är inte "lyckliga".

Jag antar att dina föräldrar har tidigare problem som sitter kvar och gnager och som har gått ut över dig (och din bror?). Om det är fallet så är de emotionellt och psykiskt skadade och det enda sättet att läka är att prata om det m.h.a. professionella.

Socialtjänsten är som terapi fast för hela familjen. Jag har själv gått dit i flera år (inte längre dock) pga familjeproblem och när vi fick prata ut om våra känslor och lösa problemen med hjälp av dem så blev familjesituationen bättre.

Det jag menade med att du skulle kontakta SYV/mentor på skolan du vill gå på var att ta upp det här med din familjesituation. Då kanske de kan hjälpa dig att hitta en lösning eller stötta dig på något sätt.

Tack för ditt svar! #21

Jag har hört av mig till socialtjänsten, gjorde det för några dagar sen så vi lär få gå på ett möte snart. Vet inte riktigt hur jag känner för det egentligen, känns som det inte kommer bli någon skillnad men om det blir det så är det ju jättekul, är dock rädd att jag inte får börja på skolan jag sökt till…

Hej SJB jag har exakt samma problem och är 17, vet inte vad jag ska göra orkar inte mer! Hur gick det för dig?