Jag ger upp (X)
Jag orkar inte mer. Jag har suttit och skakat i min säng av ren panik för jag vet inte hur länge. Repet som håller mig kvar håller långsamt på att dras i tur. Blomman som växer i marken är jag, bara att jag aldrig kom fram till ljuset. Den oändliga tunnel med mörker tar aldrig slut. Och min livslust syns längre inte till. Länge har jag funderar och grubblat. Jag har tänkt att jag ska fortsätta att kämpa, men det ända jag gör är att misslyckas. Så varför inte göra det nu också. Mitt ända ljus håller långsamt på att kvävas och inte ens det kan lysa upp i allt detta mörker. Jag tom. Jag känner mig tom på känslor. Ibland vill jag inget mer än att ge upp. När folk säger att ”livet fortsätter” är det ända jag tänker att det är det som är felet. Jag säger emot mig själv. Jag vill må bra, men jag vill må dåligt. Jag vill vara osynlig,men jag vill få uppmärksamhet. Jag vill vara själv och långsamt ta kol på mig, men jag vill ha hjälp. ——————— Detta är min vardag, mitt liv. En sida ur min dagbok.
Har du någon att prata med i form av samtalskontakt? Kurator, psykolog, liknande.
#1 ingen idé. Ena stunden skulle jag vilja prata med någon om det. Nästa stund vill jag bara ge upp. Skolsköterskan såg att jag gick ner i vikt så mycket så hon skickade mig till bupp för 2 - 3 år sedan. Gick på två samtal och slutade sedan gå dit. I början av sommaren hade mina kompisar varit oroliga för mig och pratat med henne igen. Hon skicka mig den här gången till samtalsmottagningen där jag bor. Som skickade vidare mig till bupp för ätstörning. Där sitter jag en gång i månaden medans mamma och hon pratar. Jag vägrar säga ett ord till henne. Hon på samtalsmottagningen var bra. Hon hette Linda. Men hon tyckte det var för stort så jag får inte komma tillbaka dit. Kuratorn på skolan är väldigt snäll men jag har aldrig pratat med henne utan bara sagt hej till henne i korridoren och hon har frågat hur jag mår. Men som sagt det här kommer aldrig bli bättre. Oavsett vem jag pratar med. Det finns inget ljus längre. Inget som håller mig uppe. Jag har sån ångest för mina betyg. Även fast jag har C & B i betyg. A i No ämnen. Så räcker inte det. Jag måste alltid ligga på topp. Jag vill räcka till men jag gör inte det. Jag är inte värd att få hjälp. Jag skulle bara ge upp…
Det är klart du är värd att få hjälp. Ingen människa är mer värd än någon annan med att få hjälp. Jag tycker du ska ge kuratorn på skolan en chans. Det finns alltid hjälp att få. Självklart kan det vara jobbigt att känna att folk inte lyssnar eller bryr sig, men det finns Alltid någon som bryr sig. Ingen människa är värdelös. Du är fortfarande ung och har hela livet framför dig. Skolan är inte livet. Kom ihåg det. Om du inte får bästa betygen betyder det inte att ditt liv är över. Det finns tusentals människor i Sverige som klarat sig genom livet utan att ha mer än E i alla betyg. Ett A på ett papper kommer inte göra skillnad om 10 år. Jag vet att skolan känns som ditt liv, och just nu är det det. Men det kommer inte alltid vara det. Du har en framtid. Rösten som säger att du inte har det har fel. När man är på botten kan det vara svårt att se att det kommer bli bättre. Du är inte ensam om att ha de tankarna och du kommer ta dig genom det på ett eller annat sätt. Första steget är att våga söka hjälp och låta dem hjälpa dig.
![[Henry Norrström]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Har du en mormor, farmor, farfar, morfar du kan prata med eller någon utomstående du kan prata med. Du skall inte ställa så höga krav på dig. Att vara framgångsrik i karriären är inte livet, det är kärleken som betyder att man får ett bra liv. Du kommer att finna den när det blir dags. Alla kan inte bo i slott, det viktigaste är att man älskar varandra. Så tänk inte på betyg utan va dig själv o kämpa på så gott det går och va NÖJD med det. Ta inte ut dig i onödan utan försök att må bra i tillvaron. Det är viktigast. Du är bra som du är och kommer alltid att vara så.
Starta ny diskussion
