Försök att göra det så lugnt och sansat som möjligt, och att komma ihåg att om detta kommer som en total shock för dem, så finns risken att de kan reagera på sätt som verkar konstiga eller okänsliga först - men det är ganska vanligt. Min mamma reagerade fruktansvärt elakt första gången hon såg att jag skurit mig, nu när vi kan kommunicera bättre har hon erkänt att det var för att hon fick så otroligt ont i hela sig att hennes dotter kunde må så fruktansvärt dåligt att hon gjort så mot sig själv. Du har ju vetat om ditt mående och dina tankar och dina handlingar länge. För dina föräldrar blir det ju första gången, och då är det omöjligt att veta hur man ens BÖR reagera.

Försök att förklara att det är mycket som pågår inom dig, att du vill sluta, men att det är svårt, och att du skulle behöva deras stöd. Sen om de reagerar med att gorma och skrika så försök att inte ta det personligt, utan låt det sjunka in några dagar och ta sedan upp det igen i så fall.

mina föräldrar visste om att jag mådde dåligt- eller ja, iochmed mitt försök att ta mitt liv kom som en chock men ja. iaf sommaren efter var första gången jag badade sen jag började självskada.

var på benen, så kunde ha t shirt innan. och långa shorts. iaf Blev de som chockade och frågade vad jag gjort på benet. sa att det var från när jag mådde dåligt. de sa aldrig ngt mer om det. 

senare under förra våren när ätstörningen blev värre blev även självskadebeteendet det. nu även på min arm.  på det blev det supervarmt i maj= jag var tvungen ha t shirt. men jag bestämde mig en dag att jag bara tog på mig en t shirt. gick ned. ingen sa något. 

då hade det gått några v så de var ej färska. så vågade ha t shirt även i skolan. mina närmsta kompisar gjorde inget av det. de har ju vetat om mina ben osv. men den "nyaste" som var i "våran grupp" visste som inte. märkte vid lunchen hon såg, hon typ fastnade mkt med blicken å typ stirrade. 

var väldigt jobbigt till en början, samtidigt som det var en lättnad att typ alla visste om min story så var eg inget konstigt. 

på sommarföretagskursen var det en tjej som gick i t shirt och hennes armar var riktigt hemska. men hon verkade så o brydd. hörde tom henne snacka kring pyskisk ohälsa osv. 

varje gång jag är i nytt "sällskap" och går i t shirt/Badar. tänker jag alltid på hur de ska reagera. men har faktiskt inte fått någon fråga kring det än. 

Kanske för mitt självskadebeteende alltid varit sekundärt. liksom. ätstörningen har som alltid varit prio ett och som folk lagt märke till, självskadebeteendet är som bara där på köpet.

Som förälder kan jag bara säga; berätta, berätta och det så fort som möjligt.
Det som verkligen gör ont som förälder är att ens barn inte har känt att de kunna berätta. Och så att de mått så dåligt, känt sig så förvirrade. Man känner sig som världens sämsta förälder. Skuldkänslor är bara förnamnet.

Självklart är den första reaktionen sorg, chock och förvirring, och även lite besvikelse över att inte ha varit inkluderad, du kanske känner att det är du som får trösta dina föräldrar.

Inget kan göras ogjort, och det får ni leva med allihop, men nu gäller det att se framåt. Det är bra om du kan ge dina föräldrar tips om vad de kan göra för att hjälpa dig. Minsta lilla känns som en tröst för dem.

Du tar ett väldigt modigt och helt riktigt steg - gissar att du kommer att mås så mycket bättre bara av att ha berättat.

Tack… ska försöka göra det denna vecka så jag inte förskjuter det mer. Vill tilläga att jag har en två år yngre syster så hoppas att hon inte tar det allt för illa.

<3 låter som en bra idé

och du, man märker ofta inte att man haft det där "perfekta tillfället" förrens efteråt. Det kommer inte alltid i tid. försök hitta en lugn plats när ingen ska iväg någonstans och berätta då. 

Har du skola fortfarande eller har du lov/distans? tänkte isf du skulle kunna prata m kuratorn där eller någon lärare du har förtroende för<3 så kan de hjälpa.

#5 Jag har lov just nu och annars distans. Funderat på att skriva till en kurator men problemet är att tre av dom fyra är lärare…

Well har funderat på det hela och tänkte väl skriva en halv uppsats och skicka det så jag slipper vara med… och sedan så vore min plan att typ prata med dom när dom avreagerat sig… Är det en helt vrickad ide?

Well har funderat på det hela och tänkte väl skriva en halv uppsats och skicka det så jag slipper vara med… och sedan så vore min plan att typ prata med dom när dom avreagerat sig… Är det en helt vrickad ide?

Nej, det är det inte. Om du överst förklarar varför du gör på det sättet. Att du vill prata om det, men att de kanske behöver lite tid att ta in informationen först så att det inte blir för laddat.

Det låter som en bra idé! Var ungefär så jag gjorde hos den förr förr förra kuratorn jag gick till, orkade då inte dra upp allt /rädsla att jag skulle börja ljuga återigen. Så skrev typ tre sidor papper😅 Då var han dock dyslektiker 😅 såå slutade med att jag själv läsare vad jag skrivit, men blev ändå bra att bara få dra upp allting.

hej ville säga min föräldrar är åxo stränga mot mig. men dom vill bara mitt bästa. så bärätta för dom. dom kommer nog få en shock men du måste bärätta. min gf gjorde som du åxo. så snälla för ditt bästa bärätta

Har du brerättat?