Hej Jag har en vän (som jag nu har tagit avstånd till då jag inte mår bra av henne just nu). Iallafall så har hon en tendens att inte veta när hon borde sluta. Vi känner varandra i snart ett år. Jag har sedan 1 år innan jag lärde känna henne ett delvis extremt självskadebeteende och även självmordsförsök. Jag har haft kontakt med Bris ett tag men då jag bor utomlands och inte heller gillar att prata med främmande människor så har jag inte sök hjälp verkligen. Denna ”vän” visste om att jag hade haft ett självskadebeteende (jag skar mig men hade slutat sommaren innan det skolåret började). En måndag så satt vi vid samma bord och hon började prata om det. Ställde frågar som ”Undra hur det känns” och liknande. Jag vill bara säga att jag ångrar det nu i efterhand, men då jag inte skämdes direkt så berättade jag lite om hur det hade börjat för mig. Samma måndag så skar hon sig. Det fortsatte med att hon gjorde det då och då, mest för att få uppmärksamhet och även om hon försökte dölja det och inte prata om det då jag påpekat att det kan trigga mig så visste jag att hon fortsatte. Det kändes skumt. Jag la märke till små saker som hon gjorde (till ex. klia sig på armen ganska så mycket) och en dag frågade jag varför hon ljög och sa att hon slutat. Jag hade från första början sagt att det är sjukt farligt då man tappar kontrollen och även om man tror att det bara är att sluta så brukar det vara svårt. Men hon sket i det. 28 december så var jag med henne och en annan kompis hos en vän. Jag var 15 och dom andra 16 (bor utomlands och här får man dricka >15% med 16 och resten från 18). Iallafall så bestämde vi oss för att ta varsitt glas vin och jag och vännen vi var hos drack ganska så mycket mer och starkare. (Jag mår skit efter att a druckit då jag varje gång ångrar det och vet hur fel det är) Denna ”vän” som knappt hade druckit något började efter den natten att prata allt mer om hur kul det vore att supa sig full och så. Hon lever för sin sport och har en tendens att hålla på med gymnastik trots stukad fot. Jag vet att hon har svårt att veta när hon borde sluta och trots att jag brukar säga att det inte är en bra ide eller liknande så gör hon dumma saker. Januari började hon med att försöka svälta ner sig då hon känner sig ”tjockt” (hon är vältränad och har en perfekt kropp men alla andra i sin familj är överviktiga så jag antar att det kommer därifrån) Hon började berätta vad planen var och jag sa åt henne att låta bli och valde att berätta om min ”ätstörning” men hon hävdade att hon kan kontrollera det och så. Hennes senaste ide var att skippa att sova då hon vet att jag vissa månader knappt kan få mer en en timmes sömn per natt pga ångest. Jag börjar känna att hon kopierar alla mina dåliga vanor och alla former av självskadebeteenden jag har haft (bara dom hon vet om) men jag förstår inte varför. Jag är allt annat än populär och jag har inga riktiga vänner då jag inte gillar att umgås med människor (klarar bara av att vara någorlunda social när jag har druckit). Det kanske är jag som försöker komma på några konstiga förklaringar men jag vet inte. Hon vill ju inte heller ha hjälp då jag ”klarar” mig utan. Jag bestämde mig för 3 dagar sedan att ta avstånd och det funkar bra för mig då jag slipper få meddelanden från henne 00.00 där hon beskriver hur hon skadade sig själv precis. Det känns dock som om jag sviker henne. Visst, jag vill inte bli triggad då jag inte vill falls tillbaka och börja med värre självskadebeteenden än vad jag har nu, men å andra sidan så drog jag indirekt in henne i det hela och jag vet inte om jag borde hjälpa henne eller inte. Har just nu knappt kontakt med henne och mår så mycket bättre av det samtidigt som skuldkänslor plågar mig. Vet fan inte vad jag bör göra.