Kan inte uttala mig allt för mycket, men det låter som om han typ försvinner in i sin egna värld om man släpper honom. Hade själv under en lång tid liknande problem. Satt bara i mitt rum och hoppades att folk ville göra något men när dom väl ville så tackade jag alltid nej. Tillbringa nästan hela dagen framför skärmen. Mina föräldrar fick nog och såg till att ”jaga” ut mig. Såg till att jag gjorde andra saker och hjälpte mig hitta vettiga sysselsättningar som jag tyckte var kul. Är ingen förälder eller så, men jag skulle försöka göra saker med honom etc. Låter som om han annars bara kommer försvinna in i sin egna värld. Kanske berätta hur du känner för honom?

#1 tack för ditt svar. Det låter absolut som min son. Blev det tillslut bättre för dig? När dina föräldrar fick jaga ut dig? Vi försöker. Men mer då att han ska hitta på något själv. Vi kanske bara måste säga att han ska följa med oss. Men blir oftast mutter o surigheter. Försöker vi prata med honom kommer det klassiska " ni hatar mig. Jag ska flytta. Det är mig det är fel på" Som förälder att detta jätte jobbigt. Jag var ingen ängel som tonåring. Men var jämnt ute.

Mig gick det inte att jaga ut. När mina föräldrar försökte blev det värre och värre och till slut ohållbart. Det var inte fören jag blev äldre och jag och mamma lärde oss kommunicera bättre som vi har fått en bra relation och är i princip bästa vänner. Som tonåring var jag väldigt inne i min egna värld, och som sagt, att jaga ut mig var ingenting som hjälpte. Jag trivdes för mig själv.

#3 tack för svar. Alltid bra att få andras vinklar. Vi vill inte att han ska bli ensam o själv.

#2 Det blev bättre innan Corona.

Har ni kontaktat BUP eller skolans sjukpersonal? Börja med det annars. De kan hjälpa er!

Just nu har vi inte det. Nu ska han börja 7an. Märker vi ingen förändring då får vi ta tag i det.

Hej, ja det är väldigt svår situation för när man väl "ger upp" och accepterar sin vikt och "öde" vill man inte ens vända på det längre. En yttre förebild är optimalt men svårt att få. PM om du vill, har själv en spelgalen son.

Låter både som att han kan behöva hjälp med att hantera sina känslor och tankar, till exempel med en kurator. Men även som att han stängt in sig själv (metaforiskt). 

Jag var i en liknande period så som du beskriver, då var det för mig visserligen så att jag hade problem med psykisk ohälsa till och från. För min del så var det jag som räddade mig själv, och fixade problemen, samtidigt som jag även hade gått och pratat med en kurator. Ibland så följde jag med när resten av familjen skulle göra något, då kanske det var någon aktivitet eller ställe jag var lite intresserad utav som fick mig att vilja följa med. Lite lätt push från dem var det väl, men så länge det var balanserat så fungerade det. 

Jag tycker du ska sätta dig ner och prata till honom, inte nödvändigtvis med honom, för då kommer han kanske bara stänga in sig själv ännu mer. Säg hur du tänker, och upplever det hela. För mig så fungerade det till viss del när andra sade vad de såg hos mig, då det ökade min medvetenhet om mitt mående och liv. 

Som sagt så är alla olika, och min situation var inte helt som hans, men principen av hemmasittande, få vänner och negativitet var detsamma.

#7 Varför skulle ni vilja vänta? Skaffa hjälp så tidigt som möjligt!

#10 vi hoppas att en ny skola o nya vänner ska hjälpa till att vända på allt.. Vi måste även se vem vi får som skol kurator. #8 vi går hos dietist sen länge. Han har ärvt som fars längd och storlek. Han växer nu på längden och stannat i vikten. Som det bör vara.

#11 Om ni har tänkt er att han kan gå till en skolkurator att prata så fungerar det att vänta, men annars så kan det vara smart att "ställa er på kö" redan nu, om det till exempel är en ungdomsmottagning ni vill gå till. Vet inte precis hur det är nu för tiden, men har för mig man normalt sett får vänta i någon månad före man kunde få regelbunden hjälp.

#11 Förlåt, men varför skulle ni inte vilja hjälpa ert barn direkt? Han kanske lider av depression eller någon annan allvarlig sjukdom. Varför i hela friden skulle ni vilja vänta för att se om det eventuellt vänder? Tänk om han hinner ta livet av sig innan ni får hjälp? SÖK HJÄLP ÅT ERT BARN.

#14jag vill inte ha påhopp. Jag har absolut inte berättat allting. Jag bad råd från andra tonåringar hur de såg på detta beteende. Ni vet inte vad vi redan gör Vad vi gjort. Hur ofta detta händer. Nu vet att det händer. Inget mer.

Jag känner igen mig i delar av det, utöver att jag sällan kritiserar och istället håller saker inom mig. Jag var aldrig super social som yngre tonåring, tyckte det var utmattande att umgås. Har aldrig haft en superrelation med mina föräldrar och det gjorde mig bara irriterad när de försökte hjälpa eller bara umgås. Tror det började vända när jag var 16/17 och efter jag gått till bup för depression, ångest och självskadebeteende. Det och min relation med mina föräldrar gjorde väl att jag inte var en social tonåring som inte ville så värst mycket eller mådde bra. tycker själv att bup och vänner är vad som hjälpte mig mest under de perioderna. 

Kan tänka mig att er son hittat en säkerhetsvärld i spel? Det är en undanflykt, lite kontroll och förvånansvärt lätt att hitta folk att prata med. Såklart är det inte bra att stänga sig inne i det och bara sitta ner och spela, men kan vara en trygghet som är svår att komma bort från

Kan ju ändras när han börjar en ny klass, men hade kanske ändå varit bra att träffa en kurator eller liknande? Beteendemönster är svåra att bryta eller lära sig hantera, särskilt de negativa så hjälp på traven kan vara behövligt?

hej!

nu är jag varken kille eller har förstått mig i spel. 

Men har ett antal år med psykisk ohälsa osv…

när jag bytte skolan (till 6an, ny skola helt ny klass osv) Blev mycket bättre. Hade innan svårt att våga prata m andra i klassen, rädd att säga fel osv. hittade aldrig på ngt m kompisar eller så. hade ridningen dock, så träffade folk via det. 

Iaf, när jag började 6 an, det gjorde mkt att det var nytt folk osv för då kände ingen mig.Men jag mådde fortfarande inte bra, om än det verkade på att bli bättre. 

sammanfatta kort så blev hela högstadiet kaos. jag drog mig in i min egna destruktiva väg. jag drog mig inte undan med spel, utan jag la ned all min tid på skolarbete för att få A i så gott som allt i skolan. 

Enligt mina kompisar i efterhand, var det många som såg redan i 6 an att något var tokigt. även mina mentorer på skolan såg. 

De i klassen försökte få med mig i grupparbeten, på raster, osv. Men jag var så rädd att säga fel och göra fel jag inte gjorde eller sa något. 

vt i sjuan gick jag till kuratorn efter att mina kompisar dragit med mig dit. det blev bättre men hade behövt gå t kurator långt långt innan. 

iaf,  år efter år på bup, ungdomshälsa vc, över 18-20 olika kuratorer, psykologer å allt vad det heter. lyckades med nöd och näppe överleva högstadiet. 

men minns inget knappt 2-3 mån förra våren. enl mina kompisar var jag som ett tomt skal, min blick var tom och gick knappt kommunicera med mig.

jag var helt inbiten i min ätstörning, depression dystymi-kronisk depression, självskadebeteende osv. 

iaf. 

vad jag tänker när jag läser allt du skrivit, är han skulle behöva ngt intresse. 

där kommer även kompisar in, många av mina kompisar försvann. men de som stannade är de jag har mig närmast just nu. 

Många killar i min gamla klass(den i högstadiet, nu i gymnasiet är det typ end en kille i klassen XD)

umgicks ofta m att gymma, (och alla där var inte vältränade om man säg så)

har ni något gym som är nära? uppmuntra honom med att fara dit. han ksk inte nödvändigtvis behöver springa järnet, men lyfte vikter osv ksk kan vara ngt. 

Hur mkt är han ute i naturen? 

natur å skog kan vara magisk medicin för själen.

du skrev att det var tufft när han var liten- hur tog han det? kan ju vara så han fortfarande mår så och upplever allt där med att "stänga in sig själv" för att slippa känna. 

även att du är sjuk kan göra att han inte vill belasta dig med hur han mår? 

Ni hade hund? hur är den? han kanske skulle vara intresserad att ta med den på typ agility träningar, trickträningar osv.

får han in intresset för det kommer han vara ute mer och träna med hunden. träffa folk på event och så. (vet ej hur det är nu iom Corona)

bara lite tankar från mig.

#16 tack för ditt jätte bra svar. Jag har faktiskt anmält honom och hunden till en hunddag. Där de ska få lära sig grunderna osv. Vi har en bordercollie mix på 1 år. Han vill göra mer med hunden. Så tyckte detta var ett ypperligt tillfälle. Han tycker om att cykla och spelar handboll. Men svår att ta tag i saker. Nu har vi varit iväg i 5 dagar med vår bonus familj. Varit en super vecka. Men då har man sett hur svårt kan har det med att förstå vad vi säger. Om han verkligen har svårt eller bara beter sig så för att få uppmärksamhet? Alla andra barn har förstått men inte han. När sonen var liten var jag sjukskriven till o från och pappa gick mellan jobb = dålig ekonomi och långa dagar på dagis. Nu jobbar jag hemma och pappa har ett välbetalt jobb. Vi har det väldigt bra vad vi tycker. Tyvärr får han ta lite xtra ansvar då jag inte klarar av att göra allt. Inte ansvar. Men hjälpa till. Vi förlorade hans storasyster en timme efter förlossningen. Vi har säkert varit för överbeskyddande. Men rädslan att förlora ett barn till.. Jag har ändå fått lite hopp tack vara er.

#17

roligt att höra att han vill göra mer med hunden! 

Ur mitt perspektiv tror jag inte han beter sig så för att få uppmärksamhet. 

Nu vet jag inte om han mår dåligt eller inte, eller hur pass osv. 

Men när jag mått som sämst har jag haft grymt svårt för sociala bitar å allt tänkande osv. Ett tag var det så att folk kunde prata med mig, lärare på lektion, kompisar osv. hur mkt jag än ansträngde mig kom orden in och ut utan att ha ngt sammanhang. och när jag väl förstod sammanhanget var det "tillfället" redan över, och en ny saka tt försöka ta in osv. 

och då är jag en som är extrovert, pratar mkt, intresserar mig för mkt osv.

När det är mkt att tänka på, ex nyårsmiddag hos ngn bekant till familjen. 

-nytt ställe

-okänd mat

-konversationer som ej går förutsäga

-frågor att ha svar till

-äta maten

-se glad ut

-låtsas tycka om det

-svälja alla känslor

-komma ihåg att prata

-inte prata för mycket

-inte ta illa upp synligt

-äta lagomt fort men inte för sakta

-komma ihåg vad man sagt tidigare

-inte se för glad ut.

med allt det där ständigt i tankarna är det väldigt svårt att utöver det TA IN information. 

Skulle råda att han får kontakt m skolkuratorn eller någon att prata med. men viktigt att förstå är att det tar ofta tid innan man märker förbättring. 

men som sagt, det är vad jag tänker ur mitt perspektiv från mina erfarenheter. vet ju långt ifrån allt om din 13 åring och är själv "bara" 17 så ja.