Det är tufft av dig att ha skrivit det här, även om du är anonym, så är det flera privata grejer kring ens liv. Jag vet om hur det känns att inte kunna lita på de runt om kring en - jag blev uppväxt med det. Någonting som jag också vet om inte har förbättrats, har snarare mindre tillit till folk nu än vad jag hade för ett år sedan. Trots att inget nytt egentligen hänt. Det är på ett vis ett ensamt sätt att leva, men det är även ett sätt att skydda sig från att bli för skadad, när man redan känner sig helt slut inombords.

Jag hoppas att du ändå testar att berätta lite till någon (kanske en kurator), för sådant kan verkligen hjälpa. Du välkommen att slänga iväg ett pm till mig också om du skulle känna för det.

Ska försöka skriva lite ångestdämpande:

1. Skolan är inte hela världen. Jag har precis gått ut gymnasiet och stressade med betygen i hels grundskolan och gymnasiet, vilket jag ångrar. Ha i åtanke att det går att läsa upp betyg när man vill senare i livet. Det går att arbeta sig upp på arbetsplatser utan en utbildning, så försök att inte stressa över den biten!

2. Något man som människa ofta grubblar över är att man inte har några eller tillräckligt med vänner. I verkliga fallet är det en struktur som samhället skapat som en sorts norm. Vem säger att du inte klarar dig utan vänner? Man behöver inte alltid vänner för att ta sig igenom livet. Jag menar du har kommit såhär långt, då kan du lika gärna kämpa vidare.

En dag från ingenstans kanske på ett framtida arbete, utbildning, matbutik kommer du att stöta ihop med en människa som kommer att komma bli din vän. Leta inte, bara ta det som det kommer.

Om det är något jag själv lärt mig är det att man växer något enormt när man är ensam då man får tid att reflektera.

3. Det är grymt att du är medveten om att du har självskadebeteenden, bara där är du något på spåren och är villig att lösa detta. Jag tycker att du ska börja visa dina ärr på armar eller ben med hjälp av t-shirts etc för antingen föräldrar, syskon, lärare osv. Då kanske inte du behöver gå till dem utan då kanske de kommer till dig om det är den biten du tycker känns skrämmande.

Men kom ihåg, jag vet att det nästan känns som att ångesten rinner ur en när man börjar blöda. Det gör den inte, den är kvar och du hamnar i en ond cirkel där du fortsätter. Sluta med det. Vi bor i regniga Sverige och det bästa tipset jag har är att gå ut i kläder i regnet och lägg dig ner på marken och bara känn hur vattnet faller ner på dig medan du blundar. Där kan vi snacka om att ångesten rinner ut bokstavligen.

Hur gammal är du förresten?

#2: Jag är 16.

Bor utomlands så jag har ett annat skolsystem.

Kort uppdatering:

Har tagit mig tiden att allmänt tänka igenom livet och så (igen) men känns som att jag hittat några saker som ger mig nog motivation för att kunna leva och må mer eller mindre bra.

Måste fortfarande komma ut till mina föräldrar så att jag äntligen kan börja i terapi men annars så har jag lyckats få lite mer koll på livet och lyckats rädda ett par betyg.

Får se hur länge jag mår såhär bra men jag hoppas verkligen att jag orkar ta mig ur det hela nu och klarar att börja om.

Funderade ett tag på att hoppa av skolan och göra en utbildning (annat skolsystem som sagt) men då jag inte skulle kunna få samma chanser och så så valde jag att hellre gå klart och sedan se vad jag vill göra.

Lite läskigt men har haft sjukt mycket överskottsenergi i hela mitt liv men har på senaste märkt att jag får ännu extremare av musik så kanske kan utnyttja det för att orka få saker gjort.

Det som just nu är jobbigast för mig är att fortfarande sitta gömd i ett skåp och oklara känslor när det gäller en människa men då jag har klarat mig upp från botten ytterligare en gång så lär jag klara det på något sätt.

(Läskigt hur positiv jag är just nu)