Nu sitter jag här igen… Jag vill ingenting. Jag vill inte ha sympati men jag vill heller inte vara värdelös.. Jag vill inte höra ”håll ut” eller ”det kommer bli bättre”. Jag är inte en av de som blir friska igen… jag är den som slutar på kyrkogården. Jag är så trött på att leva för andra! Jag är så trött på att höra ”gör det för min skull”. Jag lever inte längre för mig själv utan jag lever varje dag för att andra ska vara lyckliga. Men min lycka bryr sig ingen om. Jag ska bara plåga mig igenom varje dag och le så att alla kan vara glada runt om kring mig medans jag själv går under. Men vad gör det, jag är ändå inget värd?

Jag gör sjuka saker, då menar jag riktigt sjuka och destruktiva saker för att jag inte bryr mig längre. Jag väntar på den där lilla adrenalinkicken som varar i 2 minuter för att få känna en gnutta levande. För varje gång blir det mer galna och mer farliga saker än gången innan. Men jag är inte rädd, för vad har jag att förlora? Att dö skulle inte vara så tokigt enligt mig.

Bup vill låsa in mig, jag pratade med en så fin tjej men hon är tvungen att kalla in läkare och mer personal varje gång för de sjuka sakerna jag säger. Så jag hinner inte ens öppna munnen innan de försöker få mig inlåst på sjukhuset numera. Därav får jag hålla allt för mig själv.

Jag vill slita mig i bitar. Jag är rasande på inget annan än mig själv. Jag är arg för att jag mår dåligt, arg för att jag inte får må bra, att jag inte förtjänar nått bra i livet. Jag är arg för att jag inte redan är död, jag är arg för att jag är villig att förstöra min familj för att jag inte orkar längre. Det är som ett svart hål inom mig som slukar all lycka och allt som blir kvar är mörker och ilska. Det blir större och större för varje dag och jag går allt mera närmre och närmre kanten av hustaket.

Jag vet inte vad jag vill, jag hoppas väl att nån här ska få mig att få mindre dåligt samvete för att ta självmord. För det är den ända lösningen.