För det första - du är definitivt inte ensam. Tonårstiden är en otroligt tuff tid, det händer så mycket med kropp och psyke och skolan är så viktig och pressande. Man får en konstig dygnsrytm och sover oftast alldeles för lite.

Många av de till synes självsäkra ungdomar du ser runtomkring dig är precis lika osäkra som du. Att "härma" andra kan vara ett sätt att söka sig fram till en egen identitet. Din kompis är säkert lika osäker som du. Ett sätt att dölja det kan vara att låta bestämd och dömande. Många av de du möter som har en lite överlägen attityd är också osäkra innerst inne. De har bara hittat ett sätt att maskera det på.

Om man har en grundmurad självkänsla och vet vem man är finns ingen anledning att verka överlägsen och självsäker. Då blir man mer ödmjuk och öppen, för man är inte så rädd att ha fel. Din kompis är säkert väldigt rädd för att ha fel. att göra fel.

Det är svårt att döma henne på grund av några meningar du skriver. Jag hade en gång också en kompis som var väldigt dömande och kritiserande mot mig. Vi hade också väldigt roligt ihop och hon är en rolig person.

Som vuxen insåg jag att hon faktiskt mobbade mig och använde mig som hävstång för att hävda sig själv och känna sig lite bättre. Det fortsatte upp i vuxen ålder, även om det inte var på samma sätt. Jag sade upp kontakten med henne för jag mådde inte bra av att vara med henne, trots allt roligt vi också hade. Det var rätt smärtsamt, men jag mådde bättre ändå efteråt.

Du får fundera lite över hur mycket din kompis tar ner dig. Om du skall försöka hitta andra kompisar som är bättre för dig. Vad tror du skulle hända om du sade ifrån till din kompis? Om du förklarade för henne att det känns som om hon alltid kritiserar dig. Om varför hon är med dig om hon nu tycker att allt du gör är fel?

Det där med självkänsla är inte lätt, det kommer förr eller senare. Det bästa man kan göra är att försöka vara sig själv, våga säga vad man tänker och tycker. Men också vara öppen för andras åsikter och våga visa att man kanske inte vet allt. Vågar prova olika identiteter, man vet ju inte riktigt vem man är än.

Jag läste alltid väldigt mycket när jag var ung, läste s.k. vuxenböcker väldigt tidigt, och jag tycker att jag lärde mig mycket om att vara människa genom det.

#1 jag fattar..

Om jag skulle beskriva henne mer…
Jag skulle säga att hon är ganska säker på sin sak, hon har en fast åsikt, vet vad hon gillar osv.
Mina intressen är helt ointressanta för henne, hon tycker ofta tvärtom. Och utan att säga det så visar hon tydligt att hon inte gillar min framgång.
Hon kan ofta få mig att verka korkad, att prata med mig som om jag sagt något väldigt konstigt.
Problemet är att jag är inte sån, jag är försiktig med att såra andra eller verka överlägsen, det kan vara därför hon får ett sånt övertag.
Jag har insett att hon beter sig dåligt och istället för att ändra henne har jag försökt ändra mig själv.
Borde kanske prata med henne, men vet dock att det kommer sluta med att jag är den som gjort fel. På något sätt får hon det alltid att vändas mot mig..

Vet att det bästa vore att bara lämna henne men det är inte så enkelt. Våra familjer känner varandra och det är svårt att bara avsluta vår vänskap..

Vet dock inte hur jag ska hantera det här..

Kanske blev ett lite virrigt inlägg, , hoppas ni fattar 💕

Jag förstår att du är i en jobbig sits.
Det låter om om du är en empatisk och inkännande person och din kompis är tvärtom, manipulativ och oempatisk. Sådan människor dras ofta till såna som du för de känner att det kan få sympati och övertag.
Din kompis vet att hon kan manipulera dig och få dig att känna dig underlägsen, det är sånt hon lever på - som en vampyr skulle man kunna säga.
Det betyder inte att hon är en speciellt elak person som vill dig illa, hon har bara hittat ett sätt att handskas med sin inneboende osäkerhet. Du är liksom hennes språngbräda till omgivningen.
Om du vill slippa vara de som bara avslutar vänskapen så säg uppriktigt till henne hur du känner, och hur du tycker att det känns att hon behandlar dig.

Försök att inte vara upprörd och inte anklagande när du pratar med henne. Säg -"När du säger så och så känner jag såhär……" eller -"Såhär känns det för mig när du….. Är det så du menar? "

Det vill säga utgå ifrån dig själv och vad du känner och tänker istället för att anklaga henne för att vara dum. Det kan hända att hon inte alls förstår vad hon gör. Det kan t.o.m. hända att hon kan ändra sig, att ni kan prata öppet om osäkerhet och identitetssökande.

Om hon istället känner sig påhoppad och inte vill ha dialog, fine! Då är det hennes beslut att inte umgås med dig. Hon förstår säkert att hon inte kan fortsätta trycka ner dig hela tiden, och kan hon inte klara det så klarar du dig bättre utan henne. Du får större möjligheter att umgås med folk som respekterar dig som den du är och får dig att må bra.

IdontKnow….
Lyssna på Sindri, hon kan bli din mentor. Har aldrig läst något så vettigt här.
Håll kontakten med henne…
Kram IdontKnow o Sindri naturligtvis.

Det är vanligt!
Jag tycker det är bra att du står för det du tycker! Det du kanske kan göra för att det ska bli lättare att utrycka sig är att försöka lära sig att formulera sig på ett sätt så att det kommer ut bra!
Försök väx mer i dig själv. Du ska leva mig dig själv hela livet, du behöver vara din allra bästa kompis. Jämför dig med dig själv. Vad har du för egenskaper du tycker mindre bra om och vad kan du göra för att ändra på dessa vanor så att de blir något positivt. Försök vara respekfull och vänlig utan att låta dig trampas på av andra. Försök lyssna på andra osv. Försök bli ett bättre jag. Sträva efter utveckling med dig själv, utan att jämföra dig med andra. Vad har du för bra egenskaper? Fortsätt med dem och ta upp nya liknande egenskaper!
Vi kommer alltid utvecklas. Vi kommer aldrig bli perfekta. Jag är själv nöjd med mig själv men det betyder inte att jag inte försöker bli bättre! Jag har fortfarande mindre bra egenskaper. Det gör mig inte till en dålig person. Det gör mig till en människa. Jag försöker rätta mig själv när jag ser att jag gör fel. Jag ber min omgiving säga till mig om de upplever att jag gör något som inte är så bra. Jag försöker ha förståelse för att om jag gör fel så kommer inte alla att förlåta mig. Men det betyder inte att jag är en dålig människa. Man gör sne steg, och för bara försöka rätta till sig själv ibland!
Jag är ärlig, lojal, respektfull mot mina vänner och främlingar. Jag ler och hälsar på folk, försöker se positiv ut och hjälper främlingar om jag ser att de har problem (i trygga miljöer, utsätt dig aldrig för fara för att hjälpa någon annan).
Men jag kan säga dumma saker. Jag kan säga saker utan att tänka mig för, säga saker som kommer ut helt fel. Jag kan vara otålig, jag kan avbryta folk i konversationer. Jag kan vara lite för på ibland och några gånger har jag till och med gjort fel när jag visste att det inte var rätt. Jag kan ibland ha svårt att lyssna på folk om det dem säger inte är intressant, jag kan ha svårt att veta hur jag ska ge stöd till folk!
Men det gör inte mig till en dålig person. Jag försöker alltid mitt bästa! Jag ber om ursäkt när jag inser att jag gjort fel. Jag erkänner när jag gjort fel, står för att jag gjorde det och berättar ärligt hur jag känner kring det. Ibland tycker jag inte att jag gjort fel men ber ändå om ursäkt eftersom att någon annan tog illa vid! Jag förväntar mig inte att folk ska förlåta mig när jag gör fel, och jag förlåter inte heller andra vid vissa fel dem gör - en del saker är helt enkelt inte okej. Men det gör inte mig eller dig till en dålig person. Man gör fel, man gör misstag. Det viktiga är att man alltid FÖRSÖKER göra bättre. Det betyder inte alltid att man lyckas.
Ibland gör jag samma fel flera gånger innan jag lär mig. Jag försöker också ha förståelse när andra gör fel och kanske hjälper dem att göra bättre nästa gång.
Det ända man kan göra är att försöka. Försöka vara god, försöka göra bättre. Ta sig ur situationer som man inte mår bra av även om det kanske sårar någon. I slutet av dagen är du viktigast. Det är inte själviskt. Man ska inte omringa sig kring människor som inte är bra för än även om det kan såra någon annan att man måste ta avstånd och även om det kan vara svårt att själv ta det intiativet.
Jag vet att det är lätt att se andra människor som perfekta. Jag hade själv en människa som jag tyckte verkade helt perfekt, med ett bra liv som alla tyckte om. Det jag inte visste var att det inte alls var som det såg ut. Under tiden som jag försökte va som henne så kämpade hon med sin självkänsla, en pojkvän som var jätte dum och massa vänner som behandlade henne helt fel. Tillslut insåg jag att hon är toppen! Men det är också jag, och jag behöver inte vara som henne för att vara bra. Jag insåg också att alla "perfekta" människor har sina mindre bra egenskaper som de kämpar med.
Omringa dig av människor som säger till när du gör fel. Människor som hjälper dig att vara bättre. Människor som får dig att må bra. Och var din allra egna bästa vän. Den som du kan lita på i alla lägen. Var snäll mot dig själv, även när det är svårt, även när du gör misstag. Misstag är framsteg. Misstag är utveckling. Ett steg mot att vara bättre. Ett steg närmre från att inte göra samma misstag igen!

Du är underbar! Du har många goda egenskaper, även om du inte ser det nu! Om du har egenskaper som du känner att du inte tycker om, fokusera inte på att sluta. Fokusera på att ändra, steg för steg. Klandra inte dig själv när du inser att du föll tillbaka ett steg. Det är okej. Kom ihåg att du är någon för nån. Vare sig det är en främling i kassan som du log mot någon gång, någon som du hjälpte ta upp något du tappat eller någon som hade en skit dålig dag men där ditt leende gjorde det lite bättre.

Och tro mig. Man går folk på nerverna ibland, likaväl som folk kommer gå dig på nerverna och det är helt okej hahah! Alla kommer inte tycka om dig, precis som du inte tycker om alla, precis som att jag inte tycker om alla. Det är ett ouppnåligt krav. De som du tycker om tycker inte heller alla andra om! Det är en del av livet, vi är alla olika. Den ända människan som behöver tycks om dig, är du själv. Den enda människan som du måste bevisa något för är dig själv. Den enda människan som måste veta sanningen; det är du.