Jag funderar om radio kan vara ett alternativ?

Och sedan vill jag bara säga att det är fruktansvärt starkt att våga öppna upp om det som skett (nu vet ju inte jag, men jag var själv inlagd i omgångar som tonåring och vården var verkligen ickeexisterande)

Tyvärr har jag i mitt liv upplevt att BUP har varit de det värsta som drabbade mig. De lyssnade verkligen enbart på mina föräldrar, aldrig mig. Jag kämpar fortfarande (29 år gammal) med alla konsekvenser som drabbade mig genom deras vanvård.
Toppen att du får stöd och hjälp av mellanvården också. JAg hoppas allt blir bättre för dig.

Ledsen att du har råkat så illa ut, i synnerhet i en så känslig situation.
Ett alternativ för sändning i TV är ju att du får vara anonym, att man tex bara ser dig bakifrån, eventuellt med förvrängd röst. Sen har de ibland en "skådespelare" eller vad det nu kan tänkas kallas i sådana situationer som blir "intervjuad" som om hon var du. (Givetvis framgår det att det inte är du utan en skådis.)
TV har onekligen störst genomslagskraft så om du klarar det vore det väldigt, väldigt bra. Men tänk också på att det kan dra igång något större, är du beredd att tex bli kontaktad av journalister efter att programmet har sänts? Att kanske bli negativt bemött, även på sociala medier? Det finns alltid folk som vill spy galla och tycker både det ena och det andra på Facebook, Twitter etc.
Hur ställer sig din familj och andra som kan drabbas om det här (jag syftar på anhöriga och vänner, inte vårdpersonal!) blir snett?
Jag menar absolut inte att vara negativ, bara att du tänker igenom det här ordentligt och vad det kan innebära för dig och dina närstående. Det är inte värt det om det får dig att må sämre, men det kan förmodligen ge dig mycket också - för att inte tala om hur mycket det kan hjälpa andra.

Jag vet faktiskt inte vilken typ av media som är bäst annars men helst inte kvällspressen! Morgontidningarna har mycket större trovärdighet och bemötande, får du tag på rätt person så kan det bli något riktigt, riktigt bra.
Möjligen någon seriösare vecko/månadstidning?

Det är jätteviktigt att sånt här kommer fram men som sagt, inte till priset att du mår sämre. Starkt gjort av dig, ta hand om dig och håll oss gärna uppdaterade här hur det går för dig - både med detta och med dig själv. Kram!💕

#1 radio skulle absolut kunna vara ett alternativ!

Tack så mycket, jag är 18år så har varit på vuxen slutenvårdsavdelning och ingen behandling överhuvudtaget har utförts. I min journal står det att personalen jag var trygg med inte skulle ta kontakt med mig för att det var fel av mig att inte kunna prata med alla. Blev utskälld av avdelningschefen för att jag hade frågat om en annan personal jag pratat med tidigare när jag hade ångest och tryckte på larmet. Han sa att jag inte hade någon valfrihet och i min journal står även ”personalen ber om hjälp och är i behov av samtal, hon efterfrågar annan personal vilket personalen inte accepterar.” Och det är bara en bråkdel av allt som hände och min utskrivning underbyggdes av en akut försämring vilket också är väldigt konstigt.

I början skämdes jag så oerhört mycket och var arg på mig själv för alla fel jag gjort när jag bara bad om hjälp men efter en kompis jag fick på avdelningen också blev illa behandlad och riskerade livet flera gånger då läkaren tog bort lpt och bara släppte henne så har jag kunnat se att många av sakerna som pågick inte var mitt fel utan regelbrott gällande bemötande och behandling. Min kompis var tvungen att säga upp sin lägenhet, sin utbildning och alla kontakter för att flytta flera timmar bort och bli inlagd för att slutenvården här svek henne.

Det finns ett sådant behov för förbättring och jag är fast besluten att göra allt jag kan för att den ska till

#2 anonymt hade kunnat vara en idé men tror alla berörda ändå skulle förstå vem jag var. Men egentligen är det inte en så stor grej då jag ändå kommer vägra vård på slutenvården i detta län någonsin igen.

Jag vet att det troligen kommer ett negativt bemötande och jag är fortfarande ganska ostabilt och trasig så det måste jag såklart väga in men samtidigt är det många som har min rygg och tror att väldigt många som varit inlagda delar mina åsikter och kanske kan fler våga höja rösten om jag börjar. Jag är hur som helst fast besluten att få till en förändring och främst väcka uppmärksamhet mot det som pågår på slutenvården och det bristande bemötande som drabbar och skuldbelägger patienterna.
Jag har kontakter på tidningen här i Östergötland så funderar att börja där.

Har sammanställt ett 4 sidor långt handskrivet brev där jag helt sakligt ifrågasätter och belyser vården jag fick som inlagd som jag imorgon ska lämna till avdelningen. Jag är tydlig med att inte skuldbelägga personalen utan försöker väcka tankar och trigga igång att fler jobbar för förändring. Har läst brevet för mina föräldrar och kurator i skolan som alla tycker att det är extremt välformulerat och uppmuntrar mig att imorgon gå och lämna det. Inte för att det gör någon skillnad i sig men tror det kan få personalen att lyfta blicken och som sagt motivera att trycka på förändring även om det är väldigt svårt att ändra på vården. Återkommer med hur det gått och om jag får någon återkoppling

#1 #2

Tänkte uppdatera hur det går! Vi har lämnat in en anmälan till patientnämnden och IVO och fick igår höra av patientnämnden att anmälan gått vidare och vi kommer kallas till möte med högsta chefen för slutenvården och läkaren från avdelningen. Har även haft stödinsatser från ett team som är kopplat till akutenheten och haft hembesök 2-3 gånger i veckan redan innan inläggning och dessa två specialist sjuksköterskor inom psykiatri märkte ju också av vad som pågick och blev till och med förbjudna att ha kontakt med mig under min period som inlagd. Dessa har hur som helst också anmält mitt ärende

Brevet har jag lämnat men såklart inte fått återkoppling men hoppas det väckte någon form av tanke hos personalen.

Har valt att avvakta med att sprida min upplevelse osv tills efter anmälningarna är klara just för att inte riskera något. Sedan har jag börjat använda mig av konst för att visa hur jag kände och speciella scenarior så min framtida tanke är att hålla en utställning med temat slutenvården där jag blandat tavlor, hantverk och dikter för att visa men samtidigt göra det på ett något abstraktare sett. Min förhoppning är att jag kan få publicitet i och med utställningen och på så sätt väcka uppmärksamhet till Sveriges slutenvård då jag ju mer jag pratat med tidigare patienter desto mer insett att det snarare är en trend än ett misstag med vad som hände mig. Är hur som helst glad över att jag har bra stöd från min omgivning så när jag går ut med min upplevelse vet jag att jag har extremt många som har min rygg och kommer stå bakom mig! Jag tänker att jag uppdaterar tråden igen när jag vet något mer :)