Förlåt för att det inte är punkt skriven text och rörigt inlägg..

Detta är allt dåligt.. Men det finns endå bra saker det med.

Jag förstår dig fullt,Nelly.

Jag har mått så i flera år och gör det fortfarande.

Tänker på dig.❤

#3 🤍🤍

Har du sagt att du känner så här till någon? Dina föräldrar, kuratorn, någon lärare du litar på osv osv?

Håller med #5.
Det finns medicin att ta för desperation. Nästan alla jag känner tar det och jag själv.

Hör även av dig till BUP,så Här ska du inte må.

#5 jag har börjat bätertta för mamma

#6 jag mår bättre av att bara prata ut..det har kuratorn märkt eller nått sa hon.

Skickar styrekramar 🫂

Kan verkligen förstå hur jobbigt det måste vara att gå igenom så mycket när man dessutom ska byta skola och få betyg och allt. Tonåren är verkligen en jobbig tid, det kan jag hålla med om utifrån erfarenhet.

Och misstaget jag gjorde var att hålla det inne, så jätte bra att du öppnar upp dig för någon som kan hjälpa dig och stödja dig. Viktigt att du försöker att se det som att saker inte blir bättre i framtiden bara sådär poof, för det säger alla och jag har fått det sagt en hel del till mig också vilket inte hjälper ett dugg. Viktigt att du försöker att ta tag i saker nu istället för att bara härda ut.

Kom ihåg att också ta hand om din hälsa före alla andras även om du verkligen vill stödja. Berätta för dina föräldrar att du har tagit hårt på deras skilsmässa istället för att hålla det inom dig även om de säkerligen redan vet hur hårt det skulle bli för dig. Rekommendera till kin kompis att också prata med kurator eller någon vuxen i närheten de litar på. För du ska inte behöva ta något ansvar, det är inte din uppgift.

Också viktigt att du får göra de saker som just DU mår bra av, fortsätt med djuren, kanske hitta nya saker som du tycker om.

Stöttar dig ❤

#8 tack 🤍
#9 tack 🤍

Hur ska Jag våga prata med mina föräldrar när jag inte har den tilliten till dem? Mamma kan jag prata med lite men då blir pappa arg för att jag inte pratar med honom.

Om han blir arg för att du inte pratar med honom så kan du säga att det är precis därför.
(Menar att han inte kan förvänta sig att du ska öppna upp dig för honom och sedan bli arg för att du väljer styling göra det)

#12 Mm men jag årkar liksom inte att han blir sur och sen säger jag att det är derför och då säger han att han inte alls är arg och då blir han mer arg för att jag säger att han är arg, typ.

Kan du inte skriva vad du känner då? I ett sms eller i ett brev kanske?

Neh då blir pappa sur för att jag inte sa något… Vad jag än gör blir det fel.

Men då säger du ju hur du känner.

Nu har jag vågat skicka denna text till mamma: Hej mamma… Jag har skrivit för att du ska veta hur jag kännt under dessa 2år..
Jag vill inte prata. Ring mig inte, vi tar det bör jag kommer.

Före detta så var jag den glada posetiba omtänksamma och stöttande personen..

Jag årkar inte leva jag hatar mig själv allt man får är folk som är arga på en för att man är ledsen. Jag ska byta skola mitt i livet när det går som sämst.. Och få betyg.. Jag årkar inte jag blir deprimerad, jag vill inte äta. Jag tycker jag är ful.. Ingen vill vara med mig längre för att jag vet inte varför… Det ända som gör mig glad är djuren men jag får bara vara hos dem när jag är hos pappa och jag hatar att vara det.. För att jag alltid måste göra saker sen mamma och pappa skilde sig..

Allt började med att jag såg en notis från tider på pappas telefon.. Jag blev orolig men gick vidare med livet liksom.. Jag upptäckte att när jag pratade om pappas barndom grät han och sprang iväg.. Jag fattade ingenting.. Sen upptäckte jag att mina föräldrar inte hade ringar på sig… Nån månad senare så har jag fått gips.. Och jag är väl lika glad som vanligt.. Jag skulle bara ha det i 10 dagar.. När det var 7 dagar kvar med gips gråter pappa och de ropar att jag och min bror skakomma.. Jag blev orolig.. De sa att de skulle skiljas och jag var ledsen i flera veckor..Det var då jag började blir ledsen och inte glad längre Detta hände för 2år sedan.. De sa att mamma skulle flytta på lördagen.. Det var en onsdag.. Mamma tittade på hus och packade.. Vi flyttade till mormor och morfar med mamma i 3 månader för att mamma skulle hitta ett hus.. Mamma och pappa fick nya (pv och fv) väldigt snabbt vi pratade i telefon med de på duo(vidio) och jag såg mamma på bild med en vit vägg bakom, hon sa att hon var hos en vän.. Men jag visste nästan att det var en ny pojkvän så jag blev inte förvånad när mina föräldrar sa det 2mån efter skiljmessan.. Så min 10 års dag kom min mamma till pappa och firade mig det kändes som en vanlig dag fast jag fick lite grejer..

Julaftonen var samma, jag hade en vanlig dag fast jag fick lite grejer, sammamed nyår det var som en vanlig dag.. Då hade jag Elsa min gerbil, han var 3år gammal då och var min trygghet i livet. 1år senare gick han bort 22/1-2021 jag skaffade en guld hamster som var född samma dag som Elsa dog. Sötnos som var elsas bror levde fortfarande och sen gick det 8mån innan jag förlorade allison och sötnos i samma veva. Jag fick Unix och livet blev bättre. Jag kom till travet 2021 och kände äntligen att det var nånstans jag verkligen hörde hemma men jag fick bara vara där vid loven.. Min Favvo häst kändes det verkligen bara "klick" med, men han ska säljas nu och ja ingenting verkar ju gå bra för mig. Det var en som hjälpte till på livet som frågade "vara i stallet med toota eller fira jul" jag svarade att jag mycket hellre var med toota (hästen min Favvo) hon blev förvånad och jag kände mig gråtfärdig. Djuren är det ända meningen för mig att vara här. De behöver mig och jag dem. Unix finns där för mig.. Toota med. Utan dem vet jag inte vad jag ska göra.

Mitt i allt ska jag försöka stötta en vän i min förra skola efter som att jag både ska byta och hans föräldrar ska ta en "paus" och jag vet hur jobbigt det är. Så jag försöker stötta där utan att jag vet hur jag ska göra med mitt liv överhuvud tåget. Så jag vet inget om hur jag ska göra.

Den nya skolan jag ska börja på har bara elaka tjejer som tror att de är 18 när de är 12. Min kompis som går där har en kompis där som blev så avis på mig för att jag ska börja där så att hon är taskig och gör elaka saker mot min vän.

Sen mamma flyttade har jag fått lov att hjälpa till hemma hos pappa mycket mer..

Jag gråter mycket och vet inte hur detta ska gå..

Varför måste jag byta skola när jag ska få betyg och mitt liv står på spel??

Jag känner mig bara tom…

Och jag får detta svar..

anledningen till skolbytet vet du. För att du ska kunna få betyg och jobba mot de betyg du kan klara av, inte bara minsta möjliga som det varit tidigare, så att du i förlängningen kan söka in och komma in på den skolan du vill.

..

Bara jag som reagerar på att hon inte frågar något om hur jag mår…..eller om det är bättre eller något…

Sen fick jag detta svar: jag har skickat meddelande till pappa gällande travet nu. så får vi försöka få honom att säga ja.

Jag uppdaterar… Om någon vill läsa…

Mamma har sakt att hon inte säger något till pappa heller.

Pappa verkar ha tittat på min telefon…

#21: Hur vet du det?💙

#22 1 han kollar på vda jag skickar till mamma…

2han sa att jag skulle prata om hur jag kände (jag är inte redo, inte än)
Och att hna uppfattade det som om jag hade en "dålig period just nu"

#23: 💙🐐🤗

#23: va? Kollar han igenom dina meddelanden?

#25 ja

#26: men det får han ju inte göra? Det är väl olagligt? Inte att kolla igenom dina meddelanden (det är bara respektlöst, även om han gör det för att ”hålla koll” på dig) , men när han kollar igenom dina meddelanden så kollar han ju också igenom någon annans.

Rätta mig om jag har fel..

#27: Det är inte olagligt, däremot får han lov att göra det till viss del då hen är mindreårig. Dock obehört respektlöst att göra det utan att hen vet om och att kolla meddelanden på det viset.

#28: är inte otrevlig på något vis utan vill bara veta osv osv.. 😊😅

Aja till frågan..—

att han kollar igenom sin minderåriga dotters meddelanden kanske inte är olagligt, men när han gör det så kollar han ju även en vuxens meddelanden. Är inte det olagligt?

Tänker på denna lagen:

”Artikel 16 handlar om att barnet har rätt till privatliv. Det kan till exempel vara att föräldrar inte ska
läsa sina barns brev och dagböcker.
Det kan också vara att barnet ska kunna stänga en dörr och få vara i fred när det går på toaletten i skolan.”

Nja, ett barn har rätt till privatliv men om föräldern misstänker att något kan utgöra en fara eller liknande så har han rätt att kontrollera. Sedan kan man argumentera att meddelanden till ens mor inte lär innehålla något sådant och att en förälder bör lösa det skickligare men i sig har han rätt att kontrollera. Just eftersom barn bör skyddas från vissa saker online.
Nu kan man ju ta olika punkter och börja argumentera hur rätt han har i just detta fall men oavsett lag så skadar han förtroendet.

Han ska kolla om jag skickar ngt till mamma… Det är derför han kollar…

#31 håller med om att förtroendet försvinner ganska snabbt då… När han bara gör det "sådär.."

Men om det är chatten med hennes mamma som han kollar så är det väl lite..

Hur går det nu Nelly? ♥️

#34 som vanligt.. Tomt..

Kramar❤️.

Jag kommer gå in i väggen.. Föräldrar bråkar.. Skola går dåligt.. Vill bara stanna allt och vila, ta det lugnt, återhämta mig… Nej.. Det går inte..

PS admin får gärna lägga in "(X)" i rubriken.

#37 Gjort <3

Jag hoppas att du kan få hjälp med detta för att det är verkligen inte roligt. Har du försökt att prata med någon vuxen på skolan om det? Ibland kan det också lätta på hjärtat ifall du berättar för dina föräldrar att du ogillar att de bråkar.

#37: Har du någon lärare du kan prata med som kanske kan hjälpa dig? Sedan bör du försöka ta ett steg i taget. Om du redan har betyg (förstår inte det svenska systemet och vet inte längre när man får dem) och känner dig stressad av dessa: Till en början räcker det att satsa på att vara godkänd, därefter kan man testa sin kapacitet. Jag vet bara att svensk skola inte har jämn ”press” från första början. Handlar det om annat får du även där försöka sakta ta tag i problemet och ta hjälp av en vuxen om det känns kämpigt.

#38: pratar med kurator en gång i veckan. Jag har bara gjort det två ggr. Det har känts bra. Ska ta upp det där med hemma nästa gång. Jag har försökt.. Bla sagt att de inte behöver prata med oss (jag, och bror) om hur de känner med den andra föräldern.
Och beskrivit att det känns som om det är en dragkamp med oss (jag, bror) i mitten..

#39: satsat godkänt i de flesta ämnena. Tror du kanske fått svar i det ovan, annars är det bara att fråga.

Tack för visat stöd, det gör mycket 💙

#40: Jag tycker du gör rätt som säger till att du inte vill höra på dina föräldrar när de pratar om varandra om det är negativa saker. Du är fortfarande ett barn (och med det menar jag inget illa) och skilsmässa och sånt det är vuxenämnen, och verkligen inget man ska lägga på någon så pass ung. Där måste man som förälder kunna visa en gemensam front åtminstone framför barnen. Sen om man vill gräla via sms eller email och kalla varandra fula ord eller nåt där ni barn inte kan se så får man väl hålla på så då.

När min mamma skiljde sig från min lillebrors pappa (som hon gifte sig med när jag var runt 5 så han var som min pappa också) så var de båda noga med att vi barn inte skulle bli indragna i det där. När jag blev mycket äldre, runt 17-18 så kunde vi prata mer öppet. Men vid det laget hade det också gått så lång tid och båda hade nya partners att det inte fanns någon ilska mellan dem alls längre.

Men som sagt, oavsett vad dina föräldrar tycker om varandra så är det deras ansvar att INTE låta det gå ut över dig och din bror. De kan tycka att den andra är ett riktigt pucko eller vadsomhelst, men det är som sagt ingenting du ska behöva bära på.

Om du tycker det känns jobbigt att få fram det så ta upp det med kuratorn nästa gång du ska dit. Förklara vad du vill säga och fråga hen om de kan hjälpa dig att skriva ner det i ett brev som du ger till dina föräldrar. Kuratorn kan säkert hjälpa dig att få med allt du vill säga, men också hjälpa till med formuleringar så det inte blir anklagande eller argt utan mer bara "jag tycker inte det är okej att ni gör såhär, snälla sluta för det får mig att må dåligt".

#41: jag skrev ett medelande om hur jag kände till mamma. Tror inte hon tog det så seriöst. Pappa vet det. Han läser ju igenom telefonen.

Jag håller med, jag vill inte bli indragen och jag är fortfarande ett barn.

Den har VÄLDIGT olika åsikter om tex skärmtid, mat osv. Pappa lägger sig alltid u vad mamma gör på sin vecka även fast inte hon lägger sig i hans.

Det känns bara som om de inte tar mig på allvar. Vet inte hur jag ska få de att börja heller.

Jag ska ta upp det med hemma med henne denna vecka har jag tänkt.

Nu vet jag inte hur din mamma jobbar och sådär, men finns det minsta möjlighet att hon kanske kan följa med någon gång då du träffar kuratorn i skolan? OM du tycker det är okej såklart, och om kuratorn säger att det går bra. Då har du ju någon vuxen med dig som du redan berättat allt för och då kan de hjälpa dig att liksom få fram vad du vill ha sagt, vad som är viktigt, och liknande. Eller kan kuratorn skriva ett kort brev (som du får läsa) där hen beskriver att det är viktigt att du lyssnar på din dotter när hon tar upp detta eller så?

Om det inte är möjligt skulle jag tipsa om att försöka ta det så lugnt och sansat som möjligt när du pratar med din mamma. Ibland är det lätt att tänka "usch nu har tonårsperioden börjat" fastän det inte alls har med det att göra. Det gör inte föräldrar till dåliga föräldrar heller, för sanningen är att i just tonåren kan det vara hur stormigt som helst kring ens humör när alla hormoner börjar komma och saker ändras i kroppen etc. Men ju mer lugn och sansad er diskussion är, desto större är chansen att hon faktiskt lyssnar och förstår att det här är inte "bara" tonårshormoner, detta är något djupare och allvarligare, och du behöver att hon lyssnar på dig.

Det kan vara jättejobbigt när ens föräldrar skiljer sig, jag anser ju att jag gått igenom det jag också även om skilsmässan var mellan min mamma och min styvpappa - min egna pappa har knappt funnits i mitt liv så styvpappan var den som lärde mig åka slalom, lekte med mig, hjälpte mig med läxor, och myste med mig osv. Jag hade väl tur i oturen att de lyckades hålla sig i skinnet när vi barn var omkring. Nog kunde de väl bråka framför oss ibland, men aldrig på ett extremt sätt. Jag fortsatte dessutom träffa min styvpappa även efter deras skilsmässa - han och hans nya tjej plus barn blev min stödfamilj genom soc så jag var där en helg i månaden "officiellt", men jag var egentligen där bra mycket mer.

Det var jobbigt, men samtidigt nu i efterhand kan jag känna att det var skönt att de skiljde sig när de gjorde det. De hade försökt få det fungera men det blev inte rätt helt enkelt. De bråkade väldigt mycket under sista året och DET var jättejobbigt. När de skilt sig kunde de samsas igen och snarare diskutera istället för att gräla.

Om du märkt att det varit väldigt stormigt i deras relation kanske du kan försöka finna lite tröst i att nu slipper du åtminstone att de grälar varje dag, och att de kan försöka hitta lyckan igen. För de förtjänar ju absolut att vara lyckliga de med. Ibland passar två människor helt enkelt inte ihop, hur mycket man än vill att de ska göra det. Men en olycklig relation fylld med bråk och skrik är ju på sikt värre än att det tar ett tag (ibland flera år) innan man kan samsas mer och faktiskt vara i samma rum utan bitterhet eller elaka kommentarer eller nåt.

Ja.. Jag förstår. Ska försöka kolla mer på det.

#45: Känn dig alltid välkommen att skriva här om du behöver mer stöd och råd eller bara vill skriva av dig. Vi lyssnar gärna! Och hjälper om vi kan. :)

#46 tack! 😊

#47: 💚

Nu börjar pappa "straffa" oss för saker vi inte gjort hos mamma, det har han ju gjort hela tiden men, det märks mer nu.

Det var ju lov förra mamma veckan, då hade vi inga aktiviteter, nu säger pappa att vi MÅSTE ut och springa för att vi inte gjorde det hos mamma. Han fattar ingenting.. Sen MÅSTE vi springa hos honom en gång till. Pågrund av att man måste ha motion, men jag har andra aktiviteter OCKSÅ. Nåväl, vad ska man göra..

Sen är han på mig om meddelanden till mamma..

#49: Vad klassar han som motion? Du kanske får prata med honom? Även nämna att du hellre ägnar dig åt annan motion och att löpning inte är den ändå motion som finns eller räknas.
Kanske även påminna honom om vad du allt gör under en normal vecka. Inga garantier på att det funkar men jag minns att min pappa vara krävde att jag skulle ägna mig åt någon form av motion ett visst antal gånger i veckan. Om det nu var löpning eller någon sport spelade ingen roll. Även vara ute och leka ett par timmar räknades. (Jag lekte alltid fantasy-lekar med min granne och vi sprang runt och klättrade som två idioter så motion fick vi säkerligen.)

#50: Det känns som om han har ett behov att kontrollera dig och din uppfostran även när han inte har huvudansvaret. Har du frågat honom varför han läste det?

#51: löpning (5-6km) eller gymma i en timme med honom. Han säger att judo ej e kondition, inte heller vara i stallet (stallet förstår jag), i judon har vi styrka en halv timme.

Nej.. Jag tror inte han vet att jag vet.. Vågar nog inte fråga heller..

#52: Det är ändå väldigt ”hård” träning med tanke på att du fortfarande är såpass ung. Ägnade din pappa sig åt någon sport som barn?

#53: fotboll tror jag.. Inget annat, han säger att han sprang när han var liten, men jag tvivlar på att det var regelbundet.

du kanske kan prata med din mamma om det? Låta henne prata med din pappa?

#55: det funkar tyvär inte, då bråkar de..

#56: Har du någon annan vuxen som kan hjälpa? Släkting, bekant, lärare, kurator?

#52: Både Judo och din vistelse i stallet är motion/träning. jag tror knappast du sitter på mattan och kollar på de andra när de tränar på judon, och jag tror heller inte du sitter på en höbal och bara tittar på hästarna när du är i stället.

Mina barn har lite olika aktiviteter. Visst, jag vill att de är ute och rör på sig några dagar i veckan, men det är orimligt att de skall behöva träna som din far ställer kravet på dig.

Hur är din relation med din mamma ? Kan du inte be att få vara hos henne på heltid. Jag tycker inte det är okej att du skall behöva må dåligt för att du måste åka till din pappa visst antal dagar/helger.

#57: han ser det lite som en inkräktare när ngn säger till. Han säger att jag har det bra hos honom.

#58: jag håller helt med.
relationen till mamma är bättre,
jag skulle vilja det, men… Djuren får jag bara ha hos honom.. Och om jag inte har dem går jag in i väggen direkt. Dem är lite den enda anledningen till att jag går upp på morgonen.. Och för mamma är det ett nej med djur, så då väljer jag att ja djuren hellre..

#59 Först vill jag bara säga att jag är ledsen att du har det jobbigt. Det är ju inte meningen att du ska behöva få massa problem för att dina föräldrar inte kommer överens.
Varför får du inte ha djur hos din mamma? Eller hade du dom inte när ni bodde tillsammans. Tycker du ska fråga om du kan få med dig Unix bara kanske? Om du har en bur hos mamma och en hos pappa så kan du ha med dig Unix i en transportbur. Finns en del "skilsmässo-hamstrar". Om du berättar för din mamma hur det skulle hjälpa dig och hur du mår.
Att ha med dig honom som stöd (jättesöt liten kille förresten) kanske kan hjälpa lite på vägen. Om det är pga platsbrist så kan ju en hamsterbur (även större modell typ samka-låda eller liknande) placeras på en byrå, bänk eller skrivbord. Eller på golvet, dom har ju hjul. Lätt att flytta på.

#60: hon vill inte, sen är det väl att jag inte kan ta hand om dem när jag är hos pappa, och så har hon inte ekonomin…
jag förstår, nu är det ju så att jag har 3st…(fick d nya för några dar sen). Har frågat om lösningen när jag bara hade Unix, men hon sa tvär nej.

#61 Nej jag förstår om hon inte vill ta hand om dom när du är hos din pappa. Men om alla djuren bor kvar hos din pappa men din hamster får följa med fram och tillbaka. Då behöver hon ju inte bry sig om honom alls. Han följer ju med dig. Känns som om det är viktigare att du mår bra än om en hamster bor med dig.

#62: ja, jag kan ju kolla igen, jag kollade när vi skaffade honom.. Tror det är själva grejen med djur, att hon inte vill ha några, men jag vet ej..

#59: Där tycker jag faktiskt att din mamma skall tänka till när det gäller djuren. Mår du bra av djuren, då tycker jag att du skall få ha dem även hos din mamma.

Flera av mina barn har "egna" djur, både hundar, gnagare eller reptiler. Det blir mycket djur och kostnaderna stiger, men jag tycker det är ett väldigt billigt pris att betala för att mina barn skall få må bra.

#64 Det är ju så jag tänker också. Och det är ju ändå en kompromiss att hon bara tar med sig hamstern. Han är ju lätt att ta med sig om man har t.ex en samla låda som bur. Kostar inte mycket extra men ändå stor och bra.
Man måste ju verkligen väga för och nackdelar här.
#63 Säg till henne hur du mår och hur detta verkligen skulle hjälpa dig. Folk köper terapihundar för dyra pengar för stöd i vardagen. Du vill ha med dig din hamster. Som redan finns. Känns inte som att det vore ett så svårt val. Håller tummarna.

#64 jag håller med helt och hållet, jag betalar ju kostnaden för honom (inte vetrinär kostnader, pappa köper bottenmatrial + mat.) så det blir ju inget för henne att betala..

#65 jo men exakt, han kostar inte så mycket och hjälper mig sjukt mycket.. Han tar ju inte så mycket plats heller. Så jag tänker att det borde gå att lösa. 😁

Skrev detta till mamma: Mamma, jag har kommit fram till att jag mår mycket bättre med djuren, jag mår sämre utan dem (tex mamma veckorna). Jag vet att du inte vill ha djur, men skulle man kanske kunna flytta Unix mellan dig och pappa? Det skulle göra att jag mår bättre. Att jag årkar med mer. // Nelly

Har fått svar, vill bara säga att holgurt (smeknamn för Holger) är hunden jag är hundvakt åt, så att ni förstår. Det blir inte riktigt samma ska att gå ut med en hund när man har tid.. Enligt mig iaf. …

Här är det: ok. jag hör hur du känner men jag står fast vid inga djur i detta hus. Du får träffa hästar varje vecka hos mig, om du vill får du gå ut m holgurt de dagar som du har tid. du har så mycket som händer med skolan och aktiviteter efter skolan.

Jag har inte heller uppfattat det som att jag får gå ut med vovven varje dag, utan bara ibland, dessutom blir det ju konstigt om man kommer dit hela tiden..

Om du känner dig bekväm med att dela med dig om din ålder, så tror jag att jag kanske har några tips eller råd. Men det är såklart inget måste!

Ibland kan ju råd och tips skilja sig rätt rejält beroende på just ålder. Att du är minderårig utgår jag ifrån, men utöver det vet jag inte. Och känner du dig inte bekväm att dela din riktiga ålder, så behöver du inte vara exakt.

#70: Skulle gissa att angivet födelseår stämmer. (Om du kollar profilen.)

#71: Det var jag för dum för att ens kolla. 🙄

Förlåt om något jag säger redan är saker du tänkt på. Men bor dina föräldrar nära varandra? Om ja, hur går det bussar till och från? Jag tänkte om du kunde få åka hem till din pappa kanske efter skolan i en timme eller två eller åtminstone på helgen. Så är du bara där över dagen. Kan det fungera tror du? Eller det kanske inte ens är ett alternativ?

#72: Lätt att glömma då många inte anger åldern.

Eller att du tillbringar eftermiddagen jos din mamma så att du kan fokusera på skolsaker (för det är väl där du mår bättre?) och sedan äter du kvällsmat och sover hos din pappa? Om då det med bussen fungerar.

Tror inte dem skulle gilla den iden men man kan ju försöka kolla, dem ser väl det bara som om tånåren börjat när jag berättar att jag mår dåligt, med andra ord förstår dem inte.

Jag satt och grät hos kuratorn när det inte gick i klassrummet att jobba, det var stökigt, jag var orolig för hamster ( det var ingen fara med det men, jag blir ju orolig för allt).

Sen av någon anledning är jag livrädd för att få magsjuka (spy/kräkas). Jag går liksom runt och oroar mig för det…

#74: Nu är det här absolut inget som direkt kommer lösa ursprunget av dina problem utan något som kan hjälpa att lindra symptom eller följder:

• Andningsövningar där du försöker verkligen koppla bort vardagen för kanske 10 minuter. Även meditation eller enkel yoga där du fokuserar enbart på andningen kan hjälpa.
• Skriv ner det du känner eller rita det när du mår som sämst. På så vis kan man ibland lyckats lätta "trycket" man känner.
• Använd hörselskydd eller öronproppar om ljud från omvärlden blir för mycket för dig. Du kan säkert prata med läraren och fråga om det är okej eller om du får jobba någon annan stans.
• Ha en utskriven bild på dina hamstrar med dig eller något annat litet som påminner dig om dem. Det kan förvärra ångesten eller hjälpa dig.

Jag återkommer om jag kommer på fler.

#75: tack så mycket ska ta med mig det där :)

Satt idag efter att skolan var klar och grät… Får panik.. Bara, då går d inte å stoppa..

Vad kan det vara? Som gör att jag mår dåligt?

#78: Kan finnas många anledningar. Allt från prestationsångest, stress eller liknande till att det kanske är en period din hjärna kopplar till något du upplever som jobbigt.

Vet du i vilka situationer du mår som sämst?

#79: nej, men kankse när det blir konstant tjat, att jag MÅSTE göra något, när jag inte har djuren..

Nu blir man nästan tvingad att vara med kompisar också..

#80: Jag tänker spontant att du kanske behöver prata med t:ex skolkuratorn eller någon annan vuxen som du känner och kan slappna av med. Någon diagnos kommer vi här inte att ge.

#81: jag gör redan det, kurator i skolan..

Jag förstår det, tänkte om någon hade någon gissning man kankse kan titta vidare på. :)

#80: Jag kan bara komma med teorier men om du vill ha svar behöver du ta hjälp av någon med rätt utbildning.

Vad det kan vara är att ångesten då antingen är kopplad till förväntan att du måste/ska göra något eller kanske att den bryter dina planer och din struktur. Finns säkerligen väldigt många andra saker som det kan bero på men det är två exempel/möjligheter.

#82: Det är omöjligt att gissa med fragment ur en persons liv. Framförallt när det är symptom som kan vara kopplade till väldigt många olika diagnoser. Dessutom får vi bara reda på en skildring medan en kurator eller liknande upplever dig som hel individ med kroppsspråk och reaktioner, etc.

#83: Jag förstår, jag hade gärna velat haft någons teori, det var det jag var ute efter. 😁

Det är ju möjligt, ska fundera lite mer på det.

edit: stavfel

#85: Några diagnoser kommer jag inte nämna men jag kan försöka förklara hur symptom kan vara kopplade till situationer och ge möjliga råd för att försöka förhindra känslan av ångest.

Något jag har märkt både hos mig och andra är just då november och allmänt hösten/vintern är en stressig period så mår man lätt sämre vilket även kan leda till att man känner ångest när man måste göra något eller blir påmind av något man vet att man nog borde göra. Man blir känsligare så att säga.

#86: jag förstår, vill bara ha teorier, inga diagnoser 😁.. Bara skönt om något ni rekommenderar skulle funka.

Ja fast, jag vet inte.. Detta har hållt på sedan skilsmässan mellan mina föräldrar. (2år nu..)

#85: Jag ber om ursäkt för att jag bara antydde att du inte träffade kurator eller så.

Däremot med kuratorns hjälp borde ni väl kunna se till att du får kontakt med BUP. Dvs att dina föräldrar kommer till ett möte med kuratorn där hen förklarar på ett sätt som nog är lättare att göra när man är äldre. Plus att då kan hen även ta upp att du behöver vård, men det liger utanför deras expertis.

#87: Nåväl, mycket bygger på att man gör det konsekvent och tränar upp sig.

Det är nog ingen hemlighet att barn/ungdomar mår dåligt av skilsmässor. Framförallt om man träffar fel ålder. En kusin till mig kraschade efter att sina föräldrar skilde sig. Tog några år innan hon ens klarade att plugga och det blev på distans då annat var för jobbigt och stökigt. Kan bara råda dig att se till att få rätt hjälp (psykolog, terapeut eller psykiater, i alla fall här väljer läkaren vart man måste vända sig) så att du tar dig ur det hela innan det slukar upp dig. Att leva är så mycket roligare när man inte känner ångest hela tiden, men det vet du med. Det är redan ett bra första steg att sakta leta efter hjälp, svar och lösningar.

#88: ja, jag har dock inte riktigt berättat allt.. Än.. Ska försöka det snart.. Så vi får ordning på det. Vi gick på barn och ungdomsmottagningen, men det var när det var mer med pappa, då satt han i samma rum när JAG skulle prata. Så jag slutade. 1år sedan.

#89 jo, jag förstår..

#90: Detsamma stämde för mig när jag gick till BUP. Jag kände att jag inte kunde säga nåt för mamma var ju med hela tiden. Tror du att du skulle kunna prata med din mamma om detta, och säga t:ex du får vara med i 20 minuter, men sen vill jag prata med dem själv, utan dig.

#91: ja jag skulle nog kankse be pappa gå ut, mamma har jag inga problem med att prata med….

Men ja, då ska jag få dem att förstå att det är allvar först.

#92: Jag vet inte hur deras relation ser ut idag, men om det är för din skull, tror du ni kan träffas alla tre samtidigt? Det underlättar ju, så det inte blir missförstånd någonstans på vägen.

Sen om du ber din pappa att lämna rummet men inte din mamma så finns risken att din pappa blir sårad. I så fall är det bra om du förklarat för honom först.

#93: den ser inte så bra ut, han bestämmer allt, kollar igenom min telefon, visar inte riktigt någon respekt, när jag ser honom vill jag försvinna typ. Så jag vet inte riktigt..

#94: Kan du ha två möten med kuratorn? Så varje förälder får se hur dåligt du mår.

#94: Jag tror det är bra om du tar med dig båda föräldrarna. Eller att i alla fall din mor är med när din far är där. Just för att de sedan kan prata om det hela i plenum. Så har du både skyddet av två andra vuxna samtidigt som ni kanske finner en lösning. Antingen behöver din far en vuxen för att förstå hur du mår eller så kommer ni få leta alternativa möjligheter.

#96: Det ideella vore såklart att alla tre kan gå. Men om risken finns att det enbart blir en bråkstund mellan föräldrarna medan barnet bara sitter där så kanske det är bättre att gå dit vid olika tillfällen.

#97: Det har du rätt i.

#96: ja kanske, jag vet helt ärligt inte..
#96 jo kanske, vet inte riktigt.

Försökte förklara för mamma igår, nepp.. Det var ingen bra ide tydligen… Hon tyckte det var bättre med varannan vecka….

#100: Hemskt ledsen att det inte gick bra. Ger hon någon specifik anledning eller så?

#101: hon tycker att det skulle bli krångligt. Och stressigt för att vi hela tiden skulle behöva byta förälder då..

PS snygg Avatar du fått 😁

#102: Hon kan ju ha rätt i det sammanhanget, även om jag förstår att det inte riktigt är vad du vill höra. Det kan ju bero på mycket hur smidigt det går. Min lillebror bodde en vecka hos oss (mamma) och en vecka med sin pappa och det gick jättefint hela tiden. Var det några problem löstes det på typ fem sekunder. Och han kunde gå i samma skola och liknande. Så ja nog kan det finnas faktorer som gör att dina föräldrar tycker det är enklare såhär. Sen kan det ju även vara så att dina föräldrar är rädda att de ska få mindre tid med dig och din bror, och därför vill hålla stenhårt på vad de redan bestämt.

Och tack, hehe, men fått och fått har gjort den själv. x]

#103: mm.. jag förstår väl.. men hon verkar inte ta mig på allvar. Inte pappa heller för den delen.

Igår skulle jag på trav.. Travet är något jag ÄLSKAR att göra, min favvo grej.. Igår ville jag inte dit.. gissa vad som hände? jag blev tvingad dit endå. Jag känner mig som en sak som bara åker fram och tillbaka.. helt tom… men för mycket samtidigt…
Jag grät för att jag behövde göra något jag älskar.. Varför är det såhär.. blir bara slut… i helgen har jag varit hundvakt, och varit på trav.. resten av tiden har jag legat i sängen och inte gått upp.. finner ingen motivation…

#104: Vissa dagar känner man inte för att åka iväg och då kan den lilla knuffen hjälpa för att man ska ta sig dit och sedan inse att det ändå är kul eller man mår bra av det. Dock så finns det även dagar då man inte har ork nog och även sådant man gör för att det är kul känns helt plötsligt som en plikt man måste uppfylla. På dig låter det just nu som om du börjar tappa lusten att göra saker, vilket inte är helt ovanligt om man psykiskt inte mår helt bra. Minns själv när jag hade en lång period där jag mådde verkligen skit och inget var roligt. Jag slutade med många grejer men är nu i efterhand glad att mina föräldrar inte lät mig sluta med till exempel gitarr.
Det finns olika sätt att gå till väga för att börja få orken och glädjen i att göra saker och det beror verkligen på individen vad som hjälper.

Några tips är:

• Om det känns som för mycket så dra ner på antalet träningar eller liknande. Tyvärr behöver du lyckats förklara det för dina föräldrar men om du förmedlar att du absolut inte tänkte sluta utan bara känner att det är lite mycket i dagsläget så kanske ni kan lyckas finna en kompromiss. (Känns hemskt att man ska behöva kompromisser för sitt mående istället för att få anpassa det helt.)
• Nu vet jag inte hur det är men om du fortfarande får impulsen att till exempel sätta dig och rita: Gör det! Tänk inte efter utan bara gör det. När man mår dåligt händer det lätt att man börjar tänka och vänta för länga. Att tappa förmågan att göra saker när man har den där lilla gnistan är verkligen tufft och därför bör man försöka ta till vara på den. Handlar ju om att man inte vill halka ur livet för mycket samtidigt som man absolut inte vill gå i väggen av att bara försöka leva.
• Detta lär i alla fall kunna funka på helgerna, när du inte har skola: Gör en lista med saker som måste göras och sätt poäng från 1-10 på hur jobbiga de känns. Sedan sätter du ett antal poäng du känner att du orkar den dagen och då gör uppgifter tills du nått den summan. Du kan även välja lättare vad som kanske inte är värt det just den dagen när du listar upp det så.
• Försök behålla en grundläggande rutin. Det är lätt att man tappar även den enklaste rutin när allt börjar kännas tungt men huvudet mår bättre om kroppen mår bra.
• Lär dig att tacka nej eller avstå när det verkligen inte går. (Är svårt när föräldrarna försöker "bestämma" åt en.)
• Prata med en kurator eller liknande om hur du mår, få hjälp med att finna lösningar som kan fungera för dig samt även kanske vad för annan form av hjälp du behöver.

Det är en hårfin balansgång mellan att inte göra för mycket då man inte har den kapaciteten i dagsläget och att samtidigt inte släppa för mycket för då riskerar man att tappa det som fortfarande håller en igång och man kan halka längre ned. Men viktigast är att du fokuserar på att ta hand om dig. Din hälsa går alltid före allt.

#105: Dem låer mig inte missa en träning… den enda gåmgen jag fått det var när jag hade gips och LÄKAREN sa det…. Dem tror bara jag vill slippa det när jag försöker fråga + att dem säger att jag inte har så mycket grejer..

#105 tack för tipsen feresten, ska försöka mig på något…

#104: Jag förstår att det är jättetungt, men jag tror det är nog inte så enkelt för dina föräldrar heller. När de gifte sig och blev föräldrar till dig och din bror hade de ju en bild i huvudet av att de skulle vara tillsammans alltid. Sen spelar det ingen egentlig roll om vem som tog initiativ till att det tog slut, båda har upplevt en förlust av ett liv de trodde att de skulle få. De sörjer nog de med, och de kan vara förvirrade, ledsna, rådlösa och borttappade de också. Bara för att de är vuxna betyder det inte att de inte känner nåt eller att det är enkelt för dem.

Det är inget jag säger som någon ursäkt, för jag tycker absolut att det är föräldrars ansvar att göra allt de kan för att barnen inte ska hamna i kläm om det tar slut. Men samtidigt kanske de faktiskt gör allt de kan, och inte vet hur de ska göra saker på ett bättre sätt. Kanske har det hänt saker mellan dem, eller sagts saker mellan dem, som gör att det blir extra jobbigt och svårt.

Min mors första make, som är pappa till mina tre äldre syskon, misshandlade henne fysiskt och psykiskt. Till slut flydde hon. Mina syskon när de var små (de var alla under 6) hatade mamma för det, för de såg det som att hon lämnade familjen, hon förstörde deras barndom, etc. Mamma kunde ju inte förklara för dem i den åldern vad som hade hänt, detta var även på 80-talet då man tyvärr inte pratade lika öppet om sådant som idag. Plus att hon var helt pengalös och han var rik som ett troll och hade råd med hur många advokater som helst och mamma hade ingenting.

Nu som vuxna förstår såklart mina syskon att mamma gjorde vad hon måste, för att rädda sitt eget liv, men då kunde hon helt enkelt inte lägga den tunga sanningen på sina småbarn.

Absolut inte så att jag säger att det finns något så hemskt kring dina föräldrars skilsmässa. Däremot kan det finnas detaljer som de anser du inte är gammal nog för att höra, eller att det inte är rätt att lägga dem på dig, om det skulle göra att du blev jättearg på ena föräldern eller liknande.

Dessutom är det även så att det finns lagar och förordningar kring vårdnad om gemensamma barn. Ibland säger lagen en sak, och det måste man följa, även om man inte vill för att inte sätta käppar i sina egna hjul. Även föräldrar kan ju göra fel, även om de vill göra rätt.

Det är jättehemskt att du mår så dåligt, jag lider verkligen med dig över det, och jag önskade jag kunde ge dig tillbaka din livslust och din passion med travet. Jag vill inte försvara dina föräldrar eller säga att de har rätt och du har fel. Jag bara tänker att det kan ju finnas en större bild än du vet om, så att du kanske kan finna tröst i att dina föräldrar förmodligen inte gör något av vad de gör av elakhet, utan de kanske inte vet hur de ska göra helt enkelt.

#108: jag förstår ju det, skriver lägre svar snart..

Bytt lösen på telefonen. Äntligen hittat en vän som faktiskt är bra för mig.. Som ger goda råd, som gör mig glad bara hon finns där, det är jag tacksam över. Jag överväger att bryta kontakt med en annan vän som bara pratar skit om andra med mig som hon bråkat med…

Kuratorn sade att vi skulle prata med ungdoms mottagningen, hon tipsade om en viss person jag skulle prata med. Mamma ska ringa. Kuratorn pratade med mamma om hur jag känner.

Vi ska till en annan människa, än jag var förra gången, hon vi hade förra gången höll med pappa om allt.. Pappa vet bara att jag behöver dit, han vet ej vad det är om iaf..

#110: Låter jättebra att du ska få hjälp att hitta en person att prata med. Det är verkligen jätteviktigt att man hittar rätt person, för någon kan ju vara galet bra på sitt jobb som t:ex psykolog eller kurator, men klickar man inte med dem är det ändå svårt att kunna vara så ärlig och sårbar som man behöver vara för att kunna få ordentlig hjälp. Om du inte känner dig bekväm med att din pappa vet alla detaljer just nu så behöver du absolut inte dela dem med honom. Det ska ske på dina villkor liksom.

Glad att höra att du fått en ny vän också, vänner är så otroligt värdefullt. Men tycker nog du bör bryta med den andra. Snackar de skit om andra med dig snackar de garanterat skit om dig med andra också. De har ju redan bevisat att de inte har några problem med att säga negativa saker om folk bakom deras ryggar, så tyvärr är du nog inte undantagen från det heller. Det säger jag från erfarenhet.

#111: ja jo, det är bra. Pappa ringde mig och frågade vad det var om, jag svarade bara att jag inte visste. Jag upprepade det säkert 5 ggr för att han fråga så många ggr..

Ja.. Men samtidigt känns det så fel… Hon har panikångest nu. Och har det jobbigt. Sen har hon ej så många vänner heller… Tror hon inte har någon.. Så jag vet inte… Vi har kännt varandra sedan 1an men hon förändrades så mycket efter att hon bör till den skola vi gått på…

Har suttit för mycket med telefonen..Jag har skärmtid på 1, 5h. Men jag har råkat sitta för mycket. Inget den tiden har jag pratat med vänner. Detta var igår. Så hej kommer nog inte få fortsätta med travet, pappa hotar om det varje dag..

#113: Är anledningen till att du använder mer skärmtid att du inte mår så bra psykiskt just nu? I så fall är det absolut något du ska ta upp när du pratar med ungdomsmottagningen också. Jag har ju extremt grova psykiska problem, men har jag en bra period är jag betydligt mindre vid datorn och använder mobilen mindre. Och sitter jag vid datorn gör jag något mer aktivt som typ spela eller liknande. När jag mår som sämst ligger jag som en klubbad säl i sängen i månader i sträck och kollar på serier/film i princip dygnet runt.

Det är ju inte så konstigt menar jag om du dels finner en tröst i att vara mer online eller vid en skärm, och om det också kanske är ungefär vad du orkar just nu. Ens ork och energinivå kan lida rejält när man mår dåligt och då är det inte så konstigt om man söker sig till mindre aktiva saker att göra.

#114: jag vet inte.. Men vi pratar om en timme extra.. Det är jätte mycket enligt honom.. Jag får panik varje gång jag suttit liiite för mycket…

#115: Kan du se om du kan förhandla lite angående skärmtiden under en kortare period? Även om det bara är typ i någon vecka eller så.

#116: nej, det håller han stenhårt på.. Vi får inte sitta för mycket, man ska sitta lite..(om jag förstod dig rätt)

#117: Vet du varför han är så strikt med det? Jag menar, om det handlar om att han tycker du ska göra något "nyttigt" så är ju skärmtid knappast det enda man kan göra som är "slöseri med tid" som jag vet att en del anser.

O Nelly…😔
Går igenom nästan samma sak nu.
Du måste ändra på detta,det går.💙

Pratat med BUP? Kanske behöver du medicin för ångest?
Det har jag o det funkar väldigt bra. Trodde inte att det skulle gå men det gick.

Skickat PM om lite mer till dig Nelly.

Du har mitt telefonnummer,du är alltid välkommen att ringa o klaga.🐹 Eller irritera mig,du är ju så bra på det…

#119: jag förstår..Inte BUP men har ungdomsmottagningen första gången 9 januari.

Något måste man vara pra på 😉. Har dock ej fått något pm?

Nu måste jag springa 5km med pappa idag. Vi har sagt att jag får springa själv och välja en dag men nu bestämmer han dag själv, kan han inte bara förstå?? Blir så arg. Jag känner absolut inte för att springa, och inte med honom…

Ska försöka bryta kontakten med en vän. Nu har hon BARA tryckt ner mig. Hon gick och satte sig brevks någon annan när vi pratade, säger spydiga kommentarer och mm.. Då känner jag att jag inte årkar mer. Och om man ska försöka säga till så gör hon sig till ett offer. Hur bryter jag kontakten? Vi har kännt varandra i 6,5 år nu..

#121: Det finns lite olika sätt du kan bryta kontakten på, det är ju upp till dig vad du känner du är bekväm med. Ett sätt är att säga till personen rakt ut att du tycker de betett sig illa och att du inte ser att er vänskap kan fortsätta. Annars går det att låta vänskapen mer eller mindre rinna ut i sanden. Eller så kan du påstå att det finns någon annan anledning till att du inte vill vara vän med dem mer.

Visst kan man påstå att det första alternativet är det bästa och ärligaste, men samtidigt är det inte alltid lätt. En del människor "låter" en inte göra så, utan börjar direkt köra över en och mer eller mindre tvingar en att ge dem en chans till. Speciellt om man kanske går i samma klass eller dylikt så man måste vara i närheten av dem. Me den metoden finns ju också risken att de börjar snacka skit om en och liknande.

Det bästa tips jag kan ge dig är att stå på dig. Oavsett hur du väljer att avsluta vänskapen så låt dig inte övertalas att ge dem fler chanser.

Idag pratade jag med kurator, hon skulle kolla på ungdomsmottagningen om det vore så att dem skulle blanda in soc med orosanmälan istället.. jag berättade inte allt då.

ps skriver från skoldator, har tillåtelse.

#123: Vad bra att du i alla fall vågat berätta en del samt att hon försöker se till att du får den hjälp du behöver.

#124: ja jag håller med.

Hon hjälpte mig med tips kring vänner å. Läste symptom vid depression och insåg att jag kände igen mig..

Depression är en väldigt bred diagnos. Många får för sig att det måste vara exakt si eller exakt så för att det ska räknas "på riktigt" men så är det inte riktigt. Vissa har en så pass mild depression att de inte känner att de behöver söka hjälp medan andra inte kan kliva ur sängen flera veckor i sträck vissa perioder. Och allt däremellan. Om man misstänker depression och man är rädd att det kan eskalera och bli ohanterbart så är det jättebra om man söker hjälp.

Allt för många låter det fortgå tills de nästan gått sönder helt för de har fått för sig att de gråter inte jämt, de sover inte 16 timmar per dygn och de får inte kolsvarta tankar och då "får" man inte söka hjälp. Så är det såklart inte. Så tycker det är jättebra att du tar steget innan det blir värre. Så får du såklart se vad de säger och vad de kommer fram till. :)

#126: jag förstår, trodde jag postat med insåg nu att jag ej gjort det.

Jag känner mig bara så tom, som om jag betraktar det utifrån, som en film. Antingen har jag för mycket känslor eller inga alls. Pappa säger att jag kan prata med honom.. Men jag vet inte, känns som om han bryr sig, men jag vet inte. Problem med vänner, igen. Men helt ärligt, jag orkar knappt bry mig längre.

Nu har det börjat mer med att jag inte tycker om mig själv, hur blir jag okej med vem jag är? Jag ångrar saker jag gjorde för länge sedan, jag kan inte släppa vad jag gör fel, det är så jobbigt, jag blir inte glad av höga betyg i skolan heller.

På travet i lördags grät jag, det var jobbigt med hästarna, jag förstår inte vad som är fel.. Jag borde vara nöjd, jag har det bättre än dem flesta. Jag vill bara försvinna. På idrotten måste jag göra någon dans, jag orkar inte med. Hur ska jag någonsin må bra igen. Så fort jag blir själv kommer det, allt jag gjort fel & allt jag är orolig över. Jag pratar med kompisar i telefon ofta, för att slippa det. Försöker komma bort från verkligheten.

Blev lite långt inlägg, men nu har jag skrivit av mig.

Jag vill inte låta elak, för jag har själv råkat göra det, men var försiktig när du pratar med dina vänner. Då menar jag inte att du inte kan säga typ "usch idag är en trist dag", men allt för ofta glider man från vänner till vän och terapeut. Man menar inte att göra det, men tänk på att en terapeut eller kurator går hem efter dagens slut, och skänker dig ingen tanke utan har annat att göra. En vän går hem och mår skit, för de kan inte bara skaka av sig vad du precis berättat.

Ett tips också. Skriv ut alla inlägg du skrivit i denna tråden, be om hjälp på skolan om ni inte har skrivare hemma. Om du frågar en lärare eller kuratorn om lov så säger de säkert inte nej. Speciellt inte om du förklarar varför du vill ha det utskrivet.

Så kan du antingen läsa själv från papperet när du pratar med någon eller helt sonika ge dem papperet-

#128: Jag ska tänka på det, tack för det verkligen.

Det var länge sedan jag skrev här, fortsätter väl gissar jag. Försöker "tvinga" mig själv att göra saker jag mår bra av o det funkar väl sisådär. Ska på något samtal igen nu MED pappa i rummet vilket jag inte haft förut när jag pratat, lite nervös inför det-

Sen känns det som att jag är så irriterande hela tiden & som att alla i hemlighet hatar mig, vilket vore högst troligt att dem inte gjorde det men den känslan är rätt jobbig. Är i stallet 2ggr på mamma veckan , det har verkligen hjälpt. Fortfarande tomhetskänslan som jag haft i typ ett halvår nu MEN nu har det börjat bli lite bättre jag har liksom fått tillbaka lite känslor eller vad man ska säga, vissa dagar , andra e precis som det va innan.

Nu har min hamsterkille (min bästa vän..) snart blivit 1år & 8mån, vilket gör mig lite stressad då han e gammal nu. Känns ju som om han ska försvinna nu liksom men han är pigg & så som vanligt.

Tog en paus från fokus då jag inte orkar men jag kommer väl långsamt tillbaka här tror jag , vi får se!

Försöker "tvinga" mig själv att göra saker jag mår bra av o det funkar väl sisådär.

Jag tror du ibland får låta kroppen och huvudet behöva lite mer tid. Det betyder inte att du ska ligga och slö-scrolla på mobilen eller liknande men att du får anpassa din vardag och det du gör efter din energinivå (tills du hittat metoder som hjälper dig att funka även när du mår dåligt och hjälper dig att ta dig igenom det). Det är naturligtvis bra att göra saker man mår bra av men det ska ju inte bli så att du råkar tappa glädjen med dessa saker med.

Ska på något samtal igen nu MED pappa i rummet vilket jag inte haft förut när jag pratat, lite nervös inför det-

Du kanske kan skriva ner dina tankar kring det hela? Hur du känner dig innan och vad du är rädd för ska hända? Kan hjälpa dig att samla tankarna lite.

Sen känns det som att jag är så irriterande hela tiden & som att alla i hemlighet hatar mig, vilket vore högst troligt att dem inte gjorde det men den känslan är rätt jobbig.

Är allt annat än kul när huvudet försöker ge en sådana idéer. Återigen kan det hjälpa att försöka analysera varför du tror det/känner det för att sedan förhoppningsvis inse att det absolut inte kan vara så. Annars kan du även testa att prata med en nära vän eller din mamma?

Fortfarande tomhetskänslan som jag haft i typ ett halvår nu MEN nu har det börjat bli lite bättre jag har liksom fått tillbaka lite känslor eller vad man ska säga, vissa dagar , andra e precis som det va innan.

Så skönt att det släppt lite. Men känn ingen press även ifall det blir värre igen. Det tar tid att må bättre och är en lång resa med oftast flera baksteg.

Nu har min hamsterkille (min bästa vän..) snart blivit 1år & 8mån, vilket gör mig lite stressad då han e gammal nu. Känns ju som om han ska försvinna nu liksom men han är pigg & så som vanligt.

Njut av eran gemensamma tid. Han må vara gamal men om han är pigg idag så är han det. Du kan ju inte veta när han kanske börjar bli lite tröttare så försök istället att njuta av tiden ni har kvar. Jag förstår absolut oron men istället för att "gå och vänta" på att något ska inträffa kan man försöka ta det som det kommer. Han kan i teorin fortfarande vara pigg om några månader.

Ta hand om dig. Det är skönt att höra att vissa saker värkar ha blivit bättre.

#130:
Du irriterar ingen,om du inte vill det. Det är du härligt bra på nämligen.😉

Unix KOMMER iINTE dö än.
Han är ung med massa barnmat framför sig. Hört om flera guldhamster som blivit 4-5 år.

Ta en paus du,ifokus klarar sig fint men saknar dig.

Som sagt;du har mitt telefonnummer o är alltid välkommen att ringa o snacka av dig när du bakar.💙

#0: Hej fina du! Jag vet att jag svarar sent men känner igen mig i så mycket, mina föräldrar skiljde sig när jag var 2/3 år, alla säger att jag har det så nice för jag var så liten och fattade inte då typ. Men jag gick så långt ner i skiten att jag inte ville leva mer. Sedan en dag när jag kollade på youtube hittade jag Tone Sekelius. Det här var 2015. Jag tyckte hon verkade nice och jag blev fast vid henne. Jag blev genast gladare och hade jag inte hittat henne då hade jag inte funnits här så länge till. Så tack vare henne finns jag här nu. Kollar fortfarande på henne varje dag och mår bättre men jag kan fortfarande må jätte dåligt.

Jag kände i typ november 2022 att jag kanske började må LITE bättre och blev jätte glad för det. 2,5 veckor in i det dog min gammelfarmor. 94 år blev hon och hon betydde så mycket för mig. I september oktober nån gång 2022 fick min farmor cancer. Två dagar efter min gammelfarmors begravning dog min farmor. Hon var verkligen en sådan som visste exakt hur barn vill ha det och hon var otroligt älskad.

Det där med djur, jag har två katter och ett akvarium hos mamma, och jag ska snart köpa en ödla. Jag är så glad över att jag har dem vännerna som ett sällskap och man kan berätta allt för dem! Hos min pappa har jag ett akvarium men det är för fullt och min pappa förstår inte det och det är smutsigt och inte så bra.

Jag känner samma som du med självhat, livet går verkligen inte alltid bra.

Vill att du ska veta att du är inte ensam!

Ta hand om dig och lycka till! <3

#131: Oh tack för tipsen! Jo men alltså om jag inte gör det så mår jag dåligare så jag måste lite, men tex igår vaknade jag upp med mycket motivation men den försvann efter att jag blev kallad "respektlös" "att jag inte bryr mig" o så vidare för att jag blev irriterad när pappa inte trodde jag gjort klart uppgifterna i skolan ( var sjuk förra veckan så var inte i skolan pga det). Efter 15min av konstant tjat av vad dem handlade om blev jag irriterad men jag va faktiskt inte respektlös..

#132: Tack, känslor e känslor vet du ju , svårt att stänga av tankarna. Du är så himla bra du ;)

#133: Oh det värmer när jag får såhär många som visar sitt stöd verkligen. Tråkigt att du också varit med om liknande :( Jag hoppas verkligen att det blir bättre för dig! <3Djuren är bäst, säger ingenting till nån annan och är bra på det viset.

Känner också att jag känner mig mer och mer missnöjd över min kropp, bra att man har mycket dåligt att tänka på då.. (ironi) Så jag har börjat med att "inte äta i onödan" (alltså om jag faktiskt inte är hungrig är det onödigt att ta mellis och sen avstår jag från att fika o äter en aningen mindre till mat). Inget självskadebeteende iaf, tur det.. Men tankarna är att världen vore en bättre plats utan mig, men men. Jag gissar att jag får stå ut med detta ett tag till då bara inne på 3:dje året av att må bajs endå så..

#134:

Jo men alltså om jag inte gör det så mår jag dåligare så jag måste lite, men tex igår vaknade jag upp med mycket motivation men den försvann efter att jag blev kallad "respektlös" "att jag inte bryr mig" o så vidare för att jag blev irriterad när pappa inte trodde jag gjort klart uppgifterna i skolan ( var sjuk förra veckan så var inte i skolan pga det). Efter 15min av konstant tjat av vad dem handlade om blev jag irriterad men jag va faktiskt inte respektlös..

Det är bra att du klarar att hålla igång i sådana fall.

Jag gillar inte att behöva säga det här då det handlar om din förälder som egentligen borde finnas där för dig, men uppenbarligen är han inte direkt bra på att vara en pappa:
Svara i en lugn ton, även om det nog är svårt när man bara får höra hur "dålig" man är, och berätta att du gjort det. Reagera inte på hans nedtryckande ord och påpeka att du gjort det. Viktigast är att du håller dig lugn och inte övergår till att bete dig som han gör. I sig lär det nog inte ändra mycket på hans beteende men du vet att du gjort rätt och du kan även på så vis lära dig att ignorera hans ord. Fast det är lättare sagt en gjort och tar en hel del övning.

Känner också att jag känner mig mer och mer missnöjd över min kropp, bra att man har mycket dåligt att tänka på då.. (ironi) Så jag har börjat med att "inte äta i onödan" (alltså om jag faktiskt inte är hungrig är det onödigt att ta mellis och sen avstår jag från att fika o äter en aningen mindre till mat).

Vet du vad du "stör" dig på?
Sedan är det bra om du försöker ta hand om din kropp. Äta nog mat och ge den både alla näringsämnen den behöver men även nog vila och rörelse. Visst, det botar inte en skev kroppsbild, men det kan hjälpa psyket om kroppen hålls i ett bra skick. (Med bra skick menar jag absolut inte att man ska ha en viss storlek på muskler, en viss andel fett, en viss form, etc. utan enbart att man ger kroppen det den behöver för att fungera som den ska.)

Inget självskadebeteende iaf, tur det..

Nja, att inte "äta i onödan" kan i sig vara i alla fall början på ett. Jag är ingen psykolog och jag känner dig inte väl men vad jag vet är att man kan råka straffa sig genom att inte äta eller med att äta. Så även om du tror att det inte är farligt bör du nog i alla fall hålla ett öga på det.

Men tankarna är att världen vore en bättre plats utan mig, men men. Jag gissar att jag får stå ut med detta ett tag till då bara inne på 3:dje året av att må bajs endå så..

Du förtjänar att må bra och du ska inte behöva känna att det "bara" är tredje året av att må dåligt. Du har rätten att få det stöd du behöver för att kunna må bra och växa som person.

Har du någon vuxen du kan prata med om allt du skrivit här som även lyssnar och hjälper dig? Vet inte vad samtalen du verkar ha med en psykolog (?) handlar om.
Om du känner att du kanske vill ha lite fler knep för att avleda och hantera negativa tankar eller rent av destruktiva tankar kan det vara värt att ta upp det där eller be en vuxen i din närhet om hjälp. Jag kan förstå om man inte pratar med sin psykolog om allt.
Ditt mående går först och du behöver inte känna att du är något problem för andra. Du vet att du mår dåligt och att acceptera att man faktiskt inte mår bra/är psykiskt sjuk är det första steget mot att kunna ta sig ur det hela.

Ta hand om dig!