Det första jag tänker säga är att detta är ju ingen studie som gjorts av någon läkare med lång utbildning. Utan kommer från mig som Sajtvärd dels från egna erfarenheter och även från vad andra anförtrott mig. Detta är alltså inget som ska ses som ett extremt bevis eller ett fakta man inte kan komma undan. Utan är just personliga erfarenheter. Viktigt att detta förstås innan man fortsätter läsa.

Men från egna erfarenheter, och även många jag talat med, har många beskrivit ibland en slags… vuxenhet. Att de vuxit upp fortare än andra i sin ålder pga saker de varit med om i sin barndom eller tonår. MEN. Samtidigt i andra situationer känner de sig såååå mycket yngre än de som faktiskt är i deras åldersgrupp. Viktigt att nämna är att båda sakerna kan existera för en person samtidigt.

I vissa situationer kan jag t:ex pga hemska erfarenheter känna mig mer mogen och vuxen än andra, för att jag var tvungen pga min situation att helt enkelt "vara" det. Men i andra situationer känner jag mig helt bortblåst över saker som folk som lätt kan vara 10 eller mer år yngre än mig vet och kan hantera.

ALLT detta är okej. För det första oavsett om vi haft en jättefin barndom eller en tuff barndom så mognar vi lite olika. Det kan bero på en hel del saker. Men i många situationer där vi kanske tvingats "växa upp" för tidigt kan vi i andra situationer vara som sagt helt bortkomna. Och det finns en anledning till det.

Jag kommer inte ihåg vart jag läste inlägget först, det var ingenting vetenskapligt, så jag tänker inte låtsas som att det var en läkare eller något liknande som sa det. Utan det var en helt vanlig person. Som du. Eller jag. Någon som varit med om något. Som förklarade hur jag kände så otroligt bra.

I korta drag. "Hur förbereder man sig för ett liv som vuxen, om man aldrig tror man kommer nå dit?"

Låter kanske som en oviktig kommentar, men från egen erfarenhet och personer jag talat med personligen så är det en enorm fråga. För sanningen är den. Hur förbereder man sig för en situation om man aldrig tror att man kommer ta sig dit? Svaret är ofta "inte alls". Varför skulle man?

Om man i gymnasiet t:ex bestämmer sig för att jag vill gå estet, studera teater, sen söka in på en dramaskola. Det är HELA min planering. Varför skulle man då samtidigt förbereda sig för typ en tenta i en extremt hög nivå av kemi? Svaret är såklart att nä det skulle man inte. Om man inte har några planer att någonsin jobba med något som har med kemi att göra, varför skulle man spendera tid och energi på att studera just kemi på hög nivå som aldrig kommer att inkluderas i den plan man har?

Detsamma gäller faktiskt, till viss del, själva livet i sig. Om man som t:ex tonåring, mår så dåligt att man aldrig genuint tror att man kommer nå vuxen ålder - varför förbereda sig? Varför lära sig hur man betalar skatt? Vad moms betyder? Hur man kan få rutavdrag för saker? Vilka regler som gäller x, y, eller z? Om man - om ens omedvetet - räknat med att dit hinner man aldrig, varför skulle man förbereda sig?

Jag menar, jag tänker aldrig bli astronaut, jag planerar inte att resa till månen eller mars eller någon annanstans. Så varför skulle jag läsa på exakt vad som krävs eller träna inför prov inför nåt som jag "vet" aldrig kommer inträffa?

I just dessa situationer kan man ibland känna sig så totalt borta, och som ett misslyckande. Att man inte gjort det man "borde" eller inte lärt det man "ska". Men det finns ju även en anledning där. Man trodde aldrig man skulle hamna i situation x, varför då lära sig om situation x?

Jag vet att inom vissa områden vet jag bra mycket mer än jag borde för min ålder (är lite över 30), och borde inte behöva tänka på dessa saker på många, många år. Men saker i mitt liv har lett till att jag tyvärr fått en insikt i vuxenlivet, även när jag var kanske säg 5-6 år gammal. Men i andra situationer där någon i min ålder "borde" förstå, kan jag vara så bortkommen att jag vet inte ens vart jag ska börja. Jag kan få total panikångest över nåt som för andra skulle vara ett enkelt telefonsamtal som är över på 2 minuter så är problemet löst för livet ut. För mig leder det till att jag får ångestattacker, gråter, ringer en vän eller släkting, typ nästan skriker i deras öra "vad ska jag göra jag förstår inte hjälp mig snälla innan jag dör".

Det finns ingenting fel i något av detta. Och jag tror det är viktigt att förstå just som tonåring. Det är ju ofta just i tonåren vi börjar utvecklas kanske i lite olika takt. Och det finns aldrig, någonsin, något fel i att man i en del situationer eller alla situationer känner "men jag kan ju inte lika mycket som andra i min ålder". Dels har det fysiska orsaker, och dels psykiska, och dels… ja kanske orsaker vi inte ens förstår eller vet om.

Jag vet att när jag var tonåring så "visste" jag att jag aldrig skulle bli vuxen. Min depression började tidigt, jag var enbart 7 år gammal första gången jag önskade att jag vore död. Så att bli vuxen fanns liksom inte riktigt inom mina ramar. Att skaffa jobb, försörja sig, sköta "enkla" saker som tv-licens, hur man deklarerar, hur man adressändrar - alltså alla dessa saker var som outer space för mig. Jag hade ingen aning. Jag fattade ingenting. Och jag trodde alltid att det var mitt fel. Att det var nåt fel på mig. Att jag var programmerad fel. Att jag var född fel. Att jag var dum i huvudet.

Alla dessa negativa tankar som inte alls hade med saken att göra. Ja jag har en del diagnoser, men det är ingenting som är "fel" med mig på det sättet. Jag blev bara inkastad i en värld jag aldrig trodde jag skulle existera i och faktiskt, det skulle göra vem som helst hur smart de än är, helt vilse.

Och det är HELT. OKEJ.

Jag vet att detta blivit ett väldigt långt inlägg. Många kanske inte ens har läst så här långt. Men något jag vet hade hjälpt mig så otroligt mycket när jag nådde 18-19 års ålder var att höra att det är okej att känna sig bortkommen. Det är okej att inte vara förberedd. Det är okej att känna sig totalt vilse även där alla andra verkar som om de förstår allt. Det är okej att inte alltid vara i samma takt som de i samma ålder. Det är okej. Oavsett om du känner dig mer mogen pga erfarenheter eller du känner dig mer bortkommen pga erfarenheter. Det är okej. Du är okej.

Ställ frågor, våga vara ärlig med andra och dig själv. Göm inte om du känner dig bortkommen. Våga fråga. Våga vara "yngre" än de i din omgivning om du känner så.

Det är helt okej, alltid, och ibland är enda sättet man lär sig på just att FRÅGA.