Jag trodde att ålder "bara" var en siffra…. Gud så fel jag hade!

Jag trodde också, framförallt när jag var 12-16, att när man fyller 18 så bestämmer man allt själv och till viss del stämmer det, men samtidigt så gäller vissa regler i huset och när man lever i en familj.

Sedan så var något jag fått för mig att man måste alltid ha vänner då alla alltid tyckte det var konstigt när jag inte hade några. Insåg när jag fyllde 12 hur fel det är med tanke på att många av dem jag kände var personer som då skulle försökt få mig att hitta på dumma saker.

Annars var det nog att jag som barn tyckte att folk redan var "vuxna" med 18 och arbetade, etc. men vuxna är knappt några av de jag känner idag som är 18 och nästan alla har många år av pluggande framför sig.

#1: Ja gud, känner igen mig där, alltså!

#2: Ja bor man hemma när man är över 18 så bestämmer ens föräldrar fortfarande. Min mamma hade alltid som regel att flyttar ni hemifrån när ni är över 18, och sen måste flytta hem igen pga diverse orsaker så ska ni betala hyra. Sen reglerades naturligtvis hyran efter vad man hade för inkomst. Jag fick flytta hem akut en gång när jag var runt 20 och hade noll inkomst, då betalade jag ingen hyra. Sen fick jag pengar från soc och då betalade jag runt 1000:- i månaden i hyra. När jag var några år äldre hände samma sak och då betalade jag runt 3000:- i hyra. Allt var utformat kring den inkomst jag hade. Och nog fick jag följa deras regler alltid, det var ju deras hus när allt kom omkring. Visst de hade inte typ någon senast tid jag skulle vara hemma, för de ansåg att jag var gammal nog att bestämma det själv. Men jag fick inte ta hem folk hur som helst eller när som helst eller ha fester osv när de var bortresta. Jag fick inte heller äta deras mat hur som helst, då mina föräldrar oftast handlade inför väldigt specifika menyer de gjorde på söndagarna. Naturligtvis fick jag ta en smörgås om jag blev hungrig, men jag fick inte ta en hel kyckling och tillaga när jag kände för det för oftast var den som sagt inplanerad i en förberedd meny.

Men ja när jag var yngre trodde jag ju genuint att är man 18 så bestämmer man ALLT själv och ens föräldrar har inte ett ord att säga om saken.

Håller även med om vänner fronten. Jag trodde det var nåt fel på mig som inte hade en hel drös med vänner när jag var yngre. Sen när jag blev äldre insåg jag att hellre att man har 1-2 nära vänner än 20 som inte egentligen bryr sig ett skit om en.

#4: Som barn tror jag man ser 18 som någon magisk ålder som det dröjer åratal tills man nått samt att man har en annan uppfattning om vad att vara myndig innebär så det blir antagligen lätt så att man får för sig det.

Jag trodde även att man alltid hade samma vänner genom livet då jag med 10 fortfarande hade mina vänner i Sverige men även det brukar kunna ändra sig, beroende på hur olika man växer upp eller utvecklar sig.

#5: Ja fyller man 18 brukar man ju ha någon slags idé om att man just nått en magisk ålder där man nu är 100% vuxen och ingen någonsin kan säga åt en vad man ska göra i någon situation. Ouch när man insåg att så inte var fallet.

#6: Den bubblan sprack redan innan jag fyllde 18 för mig. Men jag skulle gärna avstå från alla räkningar som sedan dess går till mig. :')

#7: Ja folk får gärna betala mina räkningar trots att jag är över 30. Kanske behöver en sugar daddy xD

#8: Det är i alla fall ett sätt att lösa problemet på. :')

Av någon anledning kunde jag inte se ett liv efter 20. På nåt sätt var det som att allt skulle ta slut då. Men så var ju uppenbarligen inte fallet eftersom jag nu börjar närma mig 40 😋

Annars kan jag nog inte komma på något jag trodde som sen inte alls visade sig vara sant. Kanske beror på min pappa som alltid svarat på frågor och funderingar om allt möjligt man hade när man växte upp så har vuxit upp i ett "så funkar det" hushåll (eller hur man ska förklara det).

Jag hade också föreställningen om att det finns gott i alla människor och att alla förtjänar en chans att förbättra sig alla förtjänar att man hjälper dem och lägger tid på att dem även om de inte egentligen gjort sig förtjänt utav det.

#11: Jag tror nog det stämde för mig också. Att jag ibland tillät mig själv att bli behandlad som smuts för jag tänkte att de lär sig förr eller senare att det inte är okej. Men det är ju tyvärr inte så det fungerar.

#12: Precis det är verkligen destruktivt och egentligen en väldigt naiv syn på människor. Man offrade gärna sitt egna mående för att få andra att må bättre

#13: Jag blev mobbad under hela min skoltid, från att jag var 6 år till att jag var 18. Och ändå fick jag alltid för mig att de under denna tid skulle inse att man får inte behandla folk så här. Man får inte slå dem, stjäla deras saker, ta sönder deras böcker, osv. Men det fastnade aldrig. Jag trodde alltid (ofta också pga hur lärare tog tag i det) att de skulle lära sig av sig själva att såhär beter man sig fan inte.

#10: Nu när du säger det! Jag fick också för mig att livet mer eller mindre tog slut när man blir vuxen. :’)

Gick inte att föreställa sig allt som följer efter skolan.

#11: Tror många nog fått lära sig det den hårda vägen. Tyvärr.

#14: Sådant är alltid hemskt. Framförallt när det börjar såpass tidigt. Jag åkte redan på elaka kommentarer när jag var fyra och orden hänger med än idag, trots att de i sig inte har någon betydelse.

#15: Ja det är hemskt, speciellt om man hamnar i en situation där man tror att det är ens eget fel. Minns en gång när jag var 8 år gammal, och tre tjejer som var 11 höll i mig och slog mig med knogar och handflator allt de kunde. Så såg de en lärare som kom i vår riktning och såklart sprang de undan. Istället för att stanna och be om hjälp så fick jag för mig att det var mitt fel och att jag borde skämmas så jag sprang också åt andra hållet. Fy för folk som får en att må så dåligt att man skäms för att man bokstavligen får stryk.