Oj denna är säkerligen svår att helt korrekt svara på. Men jag trodde först och främst som liten att jag skulle bli som vilken människa som helst och allra helst skulle jag bli en veterinär!

Rent personlighetsmässigt trodde jag att jag skulle vara konstant glad och alltid ha en bra psykisk hälsa… vilket jag var/hade som liten men det visade sig vara helt fel.

Nu efter jobbiga tonår som jag börjar komma ut ur samt få åtgärder för så har jag kommit fram till att jag inte blir veterinär, utan fotograf :)

Tror nog framförallt att jag aldrig räknade med att det skulle bli svårare att umgås med människor, främst jämngamla. Men med åren började de flesta bry sig mer om hur man klär sig och annat som jag alltid klassat som oväsentligt. Finner detta ändå underhållande.
Jag blev alltid kallad lillgammal av släkt och vänners föräldrar men jag antog att de skulle sluta när jag blev äldre. Jag hade fel och beter mig tydligen fortfarande inte som generationen jag tillhör eller allt för närliggande generationer.

Sedan trodde jag att jag aldrig skulle må dåligt eller lida av psykisk ohälsa men ack så fel jag hade. Tonåren för med sig lite mindre önskade saker ibland.

Mycket mer än så kommer jag inte på eller så har jag förträngt något.