Hej!

Ända sedan i lågstadiet (går i nian nu) har jag känt mig annorlunda och blyg. Det är inte direkt någon skillnad på mig förutom att jag är väldigt introvert.

I sexan gick jag till en kurator för första gången. Jag hade inga vänner (hade nyss blivit dissad av mina bästisar) och tyckte att skolan var allmänt jobbig. Jag var alltid ensam och spenderade rasterna inne på toaletten och spelade mobilspel. I början tyckte jag att hon var bra. Jag var inte speciellt öppen men det kändes ändå bra att ha någon att prata med.

Men hon brydde sig inte alls om mig om jag ska vara ärlig. Hon slutade boka samtal och började prata med min ex-bästis istället som jag hade haft några gemensamma möten med ibland. Hon slutade heja på mig i korridorerna och jag kände mig mer ensam än någonsin.

I sjuan blev det bättre, men jag kände fortfarande ett behov av att prata med någon. Några gånger skrev jag till bris men tyckte inte att det var till någon hjälp, dessutom var köerna upp till 50 minuter långa.

I åttan bytte jag skola och fick massa nya vänner. Nu går jag i nian och borde må fantastiskt. Jag har flera vänner och det är sommar. Men det gör jag inte. Och jag vet inte var jag ska söka hjälp. Jag har inte en så djup relation med mina vänner så att jag hade kunnat ta upp det med dem och inte alls med mina föräldrar.

Ungdomsmottagningarna har inga lediga tider och bris är bara bortkastad tid om du frågar mig.

Någon som har något tips eller som hade verkar prata någon gång? Svara gärna här eller på snap isåfall (veronika.ander).