12 år
Hade 100 kr i månaden sen jag var 8? Sen vid 11 fick jag 200 som jag har nu.
Inget speciellt.
200 kr i månaden/50 i veckan.
Ska räcka till det jag vill. Men jag betalar allt för mina djur,- katten. Vetkostnader o lik anse får jag hjälp med.
Saker till djuren.
Andvänder nästan allt på mina djur.

Jag började få veckopeng som väldigt liten. Tror jag var 4-5 kanske. Men jag fick då typ… ja vad var det, 6 kr i veckan eller nåt? Det var symboliskt delvis, men också var det faktiskt som belöning för att jag hjälpte till hemma. Mamma var ensamstående med fyra små barn, och vi hade alla olika ansvar. Jag tjänade mina pengar genom att vara den som tömde bestick-korgen i diskmaskinen. :P

När jag var runt 10-ish fick jag 80:- i månaden. Samma där att jag hade saker jag behövde göra för att få min månadspeng.

Minns inte exakt hur mycket det gick upp med tiden, men inte sådär jättemycket. Tror jag fick typ 200:- i månaden ett bra tag.

När jag började gymnasiet fick jag hela studiebidraget (950:- i månaden) men då ändrades också en hel del andra saker. När jag fick mycket mindre i månadspeng så hade jag även väldigt få saker jag behövde lägga ut egna pengar på. Då var det verkligen bara saker som var "onödiga", så att säga. Godis eller spel eller leksaker och sånt. Men kläder, skor, biobesök med en kompis om det bara var någon gång per år, eller liknande betalade mamma. När jag gick på gymnasiet betalade mamma bara för det allra nödvändigaste, och dyrare klädesplagg som vad nödvändiga. T:ex ny vinterjacka om den gamla var trasig eller vinterkängor och sådär. Allt annat som mobil, fika med kompisar, smink, osv, det fick jag betala själv.

Men jag hade alltid saker jag skulle göra för att förtjäna månadspengen. Som liten ja då var det bara bestik-korgen jag skulle tömma. Sen blev det hela diskmaskinen. Sen både fylla och tömma. Och utöver det såklart se till att mitt rum var någorlunda städat och hjälpa till att duka och sånt där. Gjorde jag det inte fick jag inte heller några pengar. Jag var alltså inte "tvingad" att hjälpa till hemma om man ser det på så sätt. Men samtidigt gjorde det liksom att jag aldrig hade råd med nåt kul.

Jag växte upp i en familj med extremt lite pengar, så jag blev aldrig översköljd med prylar. Till jul fick vi presenter för max 300:- per barn. På våra födelsedagar så fick vi för max 500:-. Nya kläder fick jag inte särskilt ofta utan fick ärva mina äldre syskons kläder så länge som möjligt. Märkeskläder och sånt var ju bara att glömma. Dyra teknikprylar också.

Nu var det eeeeevigheter sen jag fick nån månadspeng, haha, är ju över 30! Men ja så såg det ut när jag var liten.

Kan tillägga att jag inte har några egna barn, men om jag hade det skulle de inte få mer än typ 5:- i veckan oavsett ålder om de inte hjälpte till hemma alls. Jag skulle, även om jag själv var svinrik, aldrig få för mig att ge mina barn typ en stor månadspeng om de inte gjorde nåt för att förtjäna den. Inte så att de skulle gå med trasor och äta ärtsoppa varje dag. Men bio? Mobil? Smink? Ja, ska du ha pengar till sånt får du nog allt se till att göra några sysslor också, annars får du nöja dig med att ha råd med en festis medan dina vänner sitter och storfikar. :P

Jag är nu 31, om det ger lite perspektive…

Först fick jag veckopeng, var nog runt 3 eller 4 när jag började få det. Det var dock "bara" 10-20kr (som täckte lördagsgodis/kalle anka/bamse mm).

Runt 4:an blev det månadspeng, minns inte summan men ville jag ha ny ridutrustning skulle det täckas av sparade månadspengar. Ridläger betalades av sparade månadspengar och jultidningsförsäljning samt födelsedag/julklappspengar. Kort sagt, allt som inte var nödvändigt skulle betalas av mig.

I 7:an fick jag hela barnbidraget (1050kr). Detta skulle täcka allt extra som inte var kläder och mat.

När jag började få veckopeng var den på 75 öre.
När jag var barn kunde man tjäna pengar på sommarlovet. Det fanns mycket man kunde plocka. Jag minns mest hur armarna såg ut när man plockade krusbär, men vill man ha pegar, så får man jobba för dem.

#5: min mamma lät mig inte jobba för pengar, detta då det var pinsamt samt att det kändes som att jag tiggde enligt henne. En av vargavintrarna där runt 2010 gick kag till grannarna och erbjöd mig att skotta för 10/20spänn, minns inte riktigt vilken summa. I vilket fall tog det MINST en timme per uppfart och när jag var klar såg man inte en snöflinga på uppfarten! Kommer hem med typ 60-100kr och får världens utskällning om hur pinsamt det är och att jag framstår som en tiggare …

#6: Vilken skillnad det kan vara. Jag kommer från ett hem med extremt dålig ekonomi, så när jag tog på mig som liten att kratta gräsmattan åt en äldre granne och fick jag tror det var kanske 10-20 kr där också, så blev mamma stolt över att jag själv hade erbjudit mig att hjälpa dem, och tagit initiativ. Inte för att mamma tog pengarna ifrån mig så det var inte som att hon var glad för hon tänkte "yay nu behöver jag inte betala för mjölken jag tänkte köpa i morgon", men för att jag hade insett att ibland är det faktiskt så att vill man ha nåt så måste man jobba för det.

#7: min mamma är bara en, rutten, bidrig och osäker person. För henne är hur andra ser oss det viktigaste, hur man mår/känner är irrelevant då länge det ser bra ut.

Minns att jag fick 100 kr i månaden när jag var 12-16, vad jag fick därefter vet jag inte men eftersom jag behövde äta lunch i stan så fick jag mer då de inte ville att jag skulle äta för alla mina pengar utan även kunna spara till saker jag vill ha.

Jag jobbade även som hundvakt (gör det fortfarande ibland åt bekanta som behagas med att betala mig för tiden) och gjorde andra småsaker som att jobba i kiosk för att tjäna lite extra.

#8: Vad jobbigt, ledsen att höra det!

#10: aaa men aha, gjort är gjort <3

#5: Ingenting du måste svara på, men för någon som aldrig har dealat med 75 öre som någon slags belöning (visst, vi hade 50 öringar när jag var liten, men det var minsta myntet) så tänkte jag fråga om det är okej, när var det? Du måste som sagt inte svara om du inte vill, men jag tycker det är intressant på det stora hela hur det förändras så mycket med tiden. Pengar man tjänat och pengar man själv tyckte var "wow, vad mycket!" osv.

Som barn var fem kronor för mig typ en förmögenhet, pga vår ekonomiska situation och även på NÄR det utspelade sig. Nuförtiden har jag märkt att många unga är typ "fem kronor???? Vafan, det är ju ingenting, piss värt!"

Så ja, bara nyfiken i en strut. x]

När jag var tonåring på 70-talet (jag är född 1962) så fick jag veckopeng, minns inte hur mycket, plus en paket cigaretter🤨

Hur galet som helst men det var för att jag inte skulle ta av mammas och pappas cigaretter.

Himla tur att tiderna har ändrats.

#13: Jag började gapskratta, jag kan inte hjälpa det. Inte för att det är OKEJ att du blev erbjuden ett paket cigaretter, men för att det för mig som är född på slutet av 80-talet just är så… ja men det blir så totalt… overkligt? Alltså det låter så absurt att jag måste skratta, för jag kan inte ens se det framför mig. Att det skulle vara okej. Det är för mig som om jag skulle skaffa barn nu, och om 10 år säger jag till mitt barn "ok men om du städar ditt rum en gång i veckan och tömmer diskmaskinen varje dag så får du 200 kr i veckan plus lite hasch att röka."

Liksom, det LÅTER så sjukt. Jag förstår att det var en annan tid, och att saker var annorlunda. Men när man inte upplevt det själv så är det en del av en som inte kan se det som annat än någon slags konstig parodi, typ.

#12 Det var på 40-talet. Då kostade en normalstor kola 5 öre. De små kostade 2 öre. Eftersom jag lärde mig läsa som femåring och alltid velat läsa mycket. köpte jag ibland sagoböcker på EPA. De kostade 25 öre. Senare kom serietidningarna och dem fick jag.

#14 Jag håller fullkomligt med dig. Galet.

Jag gick i åttan när jag fick börja röka hemma. Så där satt mamma, pappa och jag och tog en cigg efter maten. INOMHUS dessutom 😮

#15: Oj, okej, tack för svaret! Som sagt som någon som föddes långt senare så är det så svårt att ens föreställa sig. Men detsamma gäller säkert för min barndom och de som är barn nu också. Men ändå har det inte gått såååå lång tid, så det känns nästan overkligt att man kan känna sån otrolig skillnad på 20-30 år.

Jag minns att när jag var liten och lekte med barnen som bodde granne med min far, så hade vi en påse full med öresmynt, som bara var leksaker för oss då. Vi använde dem när vi lekte affär och liknande. Riktiga pengar. Som bara en tio år eller så tidigare, var värda nåt. Men när vi lekte så var de som leksaker.

#16: Galet! Jag minns att min morfar rökte inne i sitt rum (han och mormor hade olika rum), och att vi barn fick inte ens gå in där för den enda gång jag nästan råkade göra det vattnades mina ögon direkt pga all ingrodd rök som fanns där. Efter att han spenderat typ 45 år med att röka i det lilla rummet som inte hade ventiler eller fläktar eller nåt.

Nuförtiden skulle man ju bli utsparkad på gatan om man försökte med det i typ hyreslägenhet. Men för 50 år sen var det ingen som ens höjde på ögonbrynet.

Så intressant att se hur allt förändrats genom åren.

#18 Förändrats till det bättre i alla fall.

Inte så konstigt att man blev vanerökare. Nu var det väl inte så i alla familjer hoppas jag.

#19: Jag hoppas inte det. Jag har aldrig hört talas om det. Eller känt någon som hört talas om det.

Jag tror det var därför jag skrattade när jag läste ditt första inlägg. Just för att det kändes så surrealistiskt. Som om "inte fasiken kan det där vara sant".

Så förhoppningsvis ser det inte ut så nu.

Mycket var annorlunda förr. Allt var inte bättre (bara en hel del).
Angående priser och hur bra? vi har det, så skrev jag detta på en smart sajt här.

https://smarthem.ifokus.se/discussion/1529361/gor-du-nagot-for-att-kompensera-for-hog-elforbrukning-och-rekordhoga-elpriser

Nu är jag inte tonåring längre men jag fick aldrig fickpengar. Jag fick lite pengar om vi skulle på skolresa och sånt men det var typ allt. Sen så köpte ju min mamma skolgrejer och kläder så det fanns ju inte precis ett behov av att ha fickpengar. Sen då jag blev tillräckligt gammal så att jag kunde jobba så började jag ha egna pengar, som jag då sparade tills jag skulle flytta ut. Då jag blev 18 var jag dock tvungen att betala för mat och dylikt.

Nu fyller ju jag 30 om några månader men som barn och ungdom hade jag… En verkligt blandad syn och effekt av ekkonomi.

Vad jag kommer ihåg så började veckopengen när jag var typ 6-7 år och då enbart av pappa, jag sparade och köäpte böcker, han köpte även en serietidning i veckan och lördagsgodis. Mamma betalade ridningen.

Sedan blev ju mitt liv lite snurrigt, jag var i många år enda barnbarnet och var, materialistiskt, väldigt bortskämd som liten. När livet krascjhade helt och jag fick flytta till mormor så upplevde jag plötsklligt hur illa det kan vara för ensamstående föräldrar. Mormor jobbade 50% som timvikarie på ett särskilt boende. Båda var rökare dessutom. Där fick jag ju såklart inga pengar, m,amma och pappa skulle ge henne pengar för mig, men de gav för lite och bråkade ofta om det.

Så fick jag något av typ farmor och farfar så brukade jag köpa ett paket cigg och ge resten till mormor.

När jag hamnade på behandlingshemmet fick man plötsligt 350 i veckan, tror jag. Det täckte cigaretter, allt annat, nöjen, kläder osv var de tvungna att betala.
Första lägenheten näör jag var 15 var det samma sak, behandlingshemmet vetalade allt och jag fick typ 1000:- i veckan till mat cigaretter, kläder osv.

När jag blev 17 fick mina föräldrar försörja mig helt och hållet, fick då typ 8-9000 som skulle täcka hyra mat och ja allt.

Det är ju kanske inte vecko/månadspeng som så alla gånger i livet. Men så har det varit lite rörigt omkring mig också med allt.

#12: i början av 90-talet fanns 10 öringen fortfarande kvar. 🙂
Har ett antal sådana här hemma.

#24: va?! Fanns den kvar? Det har jag inte ett enda minne av. Visserligen född 91 XD

#25: den här är anno 1990. 🙂
Den hade krympt i storlek får man väl säga. 😂

Fick en femkronorssedel i gottispeng någon gång i början av 90-talet som jag heller aldrig använde. 😁

Som barn fick jag aldrig veckopeng

På gymnasiet fick jag mitt CSN så det var första gången jag fick egna pengar men innan dess fick jag inte ens lov att köpa egna saker (av pengar jag lyckats få från andra håll) för mamma blev rasande på mig.

#24: De öringar vi hade kanske var av mindre sort… Det var så länge sen, jag minns faktiskt inte. Men de var bronsfärgade, det vet jag. Och i början av 90-talet var jag så liten att jag inte hade nåt med pengar att göra haha. När jag började få ett koncept av vad pengar var sådär mer på riktigt så vet jag iaf att 50-öringen var det minsta mynt vi använde.

Men ja, det var så länge sen och det var inte som att jag fick pengar i handen heller när jag var liten. Mamma hade en liten bok där hon skrev in de pengar vi "fick" och hur mycket vi hade etc. Så fysiskt fick jag inga pengar fören övre tonåren. Förutom just vid köptillfällen. Hade alltså ingen sparbössa med pengar eller nåt sånt.

#28: du kan se 10öringen i #26.
Vet inte exakt när den försvann men måste ha varit i början på 90-talet.

Precis. Först hade vi ju två 50öringar, en i "silver" och den bronsfärgade som alltid såg så smutsig ut.

Ah, fick en sparbössa i väldigt späd ålder, så därför det är sparat.
Är ju 80-talist precis som du. 🙂

En annan har ju varit med då det fanns 1-öringar, 2-öringar 5-öringar osv😃

#29: Jag är född så sent på 80-talet att trots att jag kanske räknas som barn av de åren så ser jag mig själv som 90-tals barn. Det är ju därifrån jag har minnen osv.

Men nu när jag funderar på det tror jag de öringar vi hade var nog 2 eller 5 öringar. De vi lekte med alltså.