Jag la till ett (X) i rubriken och ändrade etiketterna.

(Återkommer med tips senare.)

#0: Det låter som att du skulle behöva få prata med någon inom psykiatrin för att få hjälp att bygga upp din självkänsla och hantera din ev depression?
Kanske finns en del skräp från uppväxten också som behöver få bearbetas för att du ska kunna ta nya tag?

Om sociala medier bara drar ner dig så försök begränsa tiden du spenderar där.
Kom ihåg att det du ser där bara är ögonblicksbilder från andras liv, som ofta passerar både ett och fyra filter när det kommer till både bild och text.

Har du några intressen eller hobbies? Det kan vara en bra språngbräda för att få kontakt med nytt folk, antingen här på nätet eller ute i vimlet.

När du känner att du vill börja plugga igen så borde du vara berättigad till CSN och/eller studielån.

Körkort har inte jag heller och är så dålig insatt i om man kan få något ekonomiskt stöd för det eller om man måste betala allt ur egen ficka.

När jag läste ditt inlägg så lät det nästan som att det var 20-åriga jag som hade skrivit det.
Jag hade en riktigt trasig uppväxt och tonårstiden var vidrig från början till slut. Flyttade hemifrån som 16-åring och sa upp all kontakt med familjen. Hade inga vänner. Var i en djup depression med massor av ångest, självskadebeteende och mörka tankar.

Idag är jag 35år, har fortfarande varken körkort eller gymnasieexamen men har ett liv som jag trivs riktigt bra med. Jag har hunnit ha ett par olika jobb och eget företag, varit gift och numera skild och singel igen. Ser ljust på framtiden.
Vill väl bara säga det att de förutsättningar du har just nu absolut inte dömer ut dig från att må bättre, hitta nya vänner, träffa en partner, hitta ett jobb du inte bara trivs med utan faktiskt älskar osv.
Jag kan relatera till den där känslan att sitta fast i kvicksand men det finns hjälp att få för att komma loss, jag lovar.

Herveaux har redan gett dig väldigt bra tips och jag kommer upprepa vissa av dem.

Försök att börja med att hitta en psykolog att prata med. Du mår uppenbarligen inte bra och det verkar som att du inte heller hade en enkel uppväxt.

Sedan så borde du försöka leta intressen du kan ägna dig åt när du är hemma, framförallt över helgerna. Det kan även hjälpa dig att finna andra med delade intressen och på så sätt en bra grund för att bygga upp en vänskap.

Nu har jag då gått i skolan utomlands och har inte koll på de alternativ som finns men borde du inte kunna hitta antingen en möjlighet att läsa upp dina betyg på ”deltid” eller plugga på distans? Du säger att du sover bort helgerna och dessutom verkar du i alla fall finna tiden att leta bekräftelse (nu låter det hårt men jag försöker antyda att du kanske har nog tid för att plugga ”deltid” om något sådant finns i Sverige).

Ett annat råd är att radera sociala medier där du ägnar dig åt annat än att nå kanske din chef eller liknande. Sociala medier verkar få dig att må ännu sämre så då är det nog bäst att radera dessa och ägna den tiden åt saker som kanske till och med får dig att glömma verkligheten utan att skada dig på något vis? En hobby eller liknande.

Jag har själv haft många år där jag mått skit och det är ett världsunder att jag på något vis fick gå kvar i skolan (här flyger man så fort man har för många dåliga betyg eller för mycket frånvaro). Jag lyckades inse att jag inte kunde fortsätta så och bestämde mig för att testa att förbättra min situation och ge det sin tid. Mig motiverade tanken att ”när jag väl testat verkligen allt så kan jag fortfarande ge upp helt”. Visst, ingen ska behöva leva med den tanken men det var lite den som gav mig den lilla energi det krävs för att börja försöka ändra på vanor och annat. Jag sökte hjälp, fick diagnoser som förklarade en hel del och började återfinna gamla intressen. Men kampen för att må bra brukar vara lång och hård med många bakslag. Det får man räkna med. Nu var min situation ”enklare” än din då jag hade en familj som la märket till att jag mådde sämre och sämre även om det fångade mig lite väl sent. Jag lovar dig att det finns hjälp och möjligheter att ta sig ur mörkret och egentligen även att ta ikapp saker man kanske missat på grund av att man mår dåligt. Det är absolut inte enkelt men du har redan klarat det första steget genom att berätta för någon och själv inse att du inte kan fortsätta så.

Det går att läsa upp dina betyg så att du får vad som motsvarar en gymnasieutbildning på t:ex distans. Så att du inte behöver spendera hela dagarna i klassrum. Det bör du även kunna göra på deltid, så att du kan jobba samtidigt och få en inkomst. Då tar det ju längre tid, men det blir iaf inte heltidsstudier och heltidsjobb samtidigt. De flesta har ju rätt till CSN, men jag har bara fått det till universitet och utlandsstudier så jag vet inte deras regler kring just gymnasiet eller komvux. Finns folkhögskolor och sådär också.

Om jag var du skulle jag först och främst ta kontakt med psykiatrin, du förtjänar att må bättre än vad du gör. Att leva "på riktigt" istället för att mest bara gå omkring som en zombie och få tiden att gå "bara för att" och inte av något djupare syfte. Sen kan du även kontakta soc som bör kunna hjälpa dig att luska i det där med studier och hur du kan ordna så att du får samma behörighet som om du hade gått färdigt gymnasiet. Finns även arbetsterapeuter och liknande som kanske kan vara till hjälp.

Det jag vill säga är egentligen att du absolut inte är mindre värd för att du inte gick klart gymnasiet. Du är inte dålig för det. Och VILL du få den behörigheten så finns det en del olika alternativ som du åtminstone kan kika på. Det kostar inget att googla lite och läsa runt. :)