Jag tycker att åldersgränsen när det gäller sånt här är en vägledning, inte ett krav. Själv var jag extremt lättskrämd som liten, jag blev till exempel livrädd för E.T. redan de första 10 minuterna och fick gå ut från biosalongen. Jag var visserligen precis på åldersgränsen men det är fortfarande den läskigaste film jag vet. 😲😂
(Jag är förmodligen den enda i min generation som inte är förstörd av barnprogrammet "Vilse i pannkakan", jag tordes helt enkelt inte se den.)

Förhoppningsvis har ens föräldrar någorlunda koll på vad deras ungar pallar med men numera är det ju en helt annan tillgång till filmer och annan media än när jag växte upp. Det var liksom bio eller att det kom på någon av de två TV-kanalerna och då kunde föräldrar styra upp bättre.

Idag är det nog mer upp till varje tonåring vad de utsätter sig själva för, inte vad deras föräldrar låter dem göra. Å andra sidan vet jag inte om "dagens ungdom" är mer vana vid den typen av skräckupplevelser så att de klarar av en rejäl rysare - och om det i så fall egentligen är positivt eller negativt?
Att våld och skräck normaliseras är sällan något bra.

#1: Jag tror nog du har väldigt rätt i det mesta. När jag var ung så var min mamma väldigt noga med vad jag såg på etc. Däremot hade hon aldrig koll på böcker jag läste eller spel jag spelade. Jag läste Det av Stephen King när jag var 10 liksom. Men miniserien lät hon mig inte se fören jag var mycket äldre. Nog för att jag redan hade sett den då, haha, men det visste inte mamma!

Sen fanns ju inte grova spel som GTAV då (ja första GTA fanns, men det var inte alls vad femman är) så där fanns det inga regler.

Mamma själv kollade aldrig på skräckfilm, hon hatade dem, så hon kunde ju inte direkt gå efter vad hon visste skulle finnas i filmer och sen bedöma lämplighet utefter det. Så hon gick väl en del efter åldersgränser, men jag började kolla på skräckfilm hemma när jag var rätt ung ändå. Jag påverkades inte direkt av dem, sömnproblem hade jag långt innan jag kollade på sånt.

Men det är svårt, tror jag. För många. Saker behöver ju inte ens vara skräck eller innehålla svordomar för att det ska kunna skada ens barn. Mitt ex hade en son som då var 3. Han fick inte kolla på barnprogram som power rangers etc, för han kunde inte göra skillnad alls på vad som är okej på låtsas och vad som är okej IRL. Han såg ett avsnitt sen trodde han det var OK att göra karatesparkar mot folk hur som helst. Inget illa ment mot sonen såklart, men vi insåg att han kan inte se skillnad på "på låtsas" och "på riktigt" så han fick inte se mer av det. Andra kan ju få mardrömmar av filmer som inte är skräck eller ens thriller, men som har andra scener som kan vara läskiga ändå för en del.

Som du säger är nog det bästa att man känner sina barn, och utefter det kan fatta beslut. Eller att man känner sig själv, och kan fatta ärliga beslut efter det.

Jag håller med om att åldersgränserna borde vara en vägledning, men att man får se till hur individen är.

Själv kan jag inte minnas att jag ville se skräckfilmer (det är inget jag gillar nu heller, förutom att jag älskar Stephen King-böcker tillräckligt mycket att jag ser filmatiseringarna) så jag vet inte om mina föräldrar hade hindrat där. När jag blev äldre gillade jag kriminalserier och liknande. Mamma kunde påpeka att hon inte förstod hur jag orkade se på något så hemskt, men det var aldrig tal om att hindra mig från att se det.
Men jag har äldre bröder och som barn gillade jag att sitta och titta på när dom spelade på datorn osv. Tror mamma sa åt dom att spela barnvänligare spel om jag kollade men minns ändå några scener som var lite väl grafiska. Men jag var nog rätt bra på att censurera för mig själv där, helt enkelt eftersom jag inte tyckte skräck/våld var intressant att se.
På tal om spel så var jag livrädd för liemannen i The Sims-spelen när jag var liten. Bara musiken började spela så sprang jag genast och hämtade närmaste person som fick säga till när liemannen var borta xD

Däremot läste jag alltid böcker över min åldersgräns. Vi hade en väldigt gullig bibliotekarie på mitt lokala bibliotek som tyckte det var superroligt att se unga bokmalar och gärna tipsade om lämpliga böcker. En proper tant. Jag tror hon var nära att få en hjärtattack när jag råkade nämna att jag läste Isfolket, jag var nog inte ens tonåring då. Att jag hade mogen smak på böcker var väl en sak men sådant "tantsnusk" tyckte hon uppenbarligen var olämpligt för mig.
Mamma tyckte inte det var så farligt däremot. Hon resonerade nog att om jag förstod sexscenerna i böckerna så visste jag nog redan tillräckligt att det inte skadade mig heller. Jag kan faktiskt inte minnas att hon någonsin kollade vilka böcker jag lånade hem heller utan hon resonerade nog att jag kunde avgöra det själv. Och det är nog bara en handfull böcker jag tyckt var för läskiga/tunga/vuxna och ångrat att jag börja läsa. Så överlag fungerade det väldigt bra :)