Som förälder gör det mer än ont att se ett barn som mått så dåligt, så jag förstår dina föräldrar. Det de känner är förstås medlidande med dig som mår så dåligt. Men också maktlöshet, en skrämmande känsla av att inte räcka till, inte kunna hjälpa, och också ett mått av skam. Det är som att ramla nerför ett bråddjup.

När jag var ung hade jag också såna tankar, men jag kom aldrig i närheten av något eftersom jag tänkte på min familj och jag stod bara inte ut med tanken på att åsamka dem en sådan smärta och skam.

Jag har sett andra ungdomar med ärr och jag tycker inte att de skall gömma sig, det är en del av dem, en del av deras historia, växande och mognad.
Jag gissar att det finns fler i din skola som har ärr, så det är nog inte helt chockartat att se dig. Du kommer kanske få frågor från vuxna, men kom ihåg att de inte frågar för att vara taskiga, utan för att de faktiskt bryr sig och vill veta om de kan göra något för dig. De kommer alltid att undra om de kunde gjort något för dig innan du började.

Vad gäller att gå ute på sommaren så skall ärr absolut inte utsättas för solljus de första åren, det är skadligt, så du måste skydda dem med kläder. Ärren kan både missfärgas och infekteras. Du får hitta blusar eller skjortor i riktigt tunt tyg. Det tar flera år för huden att bli mer tålig. Kanske de alltid kommer att bli mörka av solljus, men det är väl inte så stor skillnad mot att vara vita. Du skriver att du inte är brydd så då spelar det väl ingen roll.
Om du vill bada får du använda jättetjockt med riktigt hög solskyddsfaktor, men som sagt ärren är känsliga, du måste hitta en kräm som passar känslig hy. Alternativt zinkpasta.

Som Sindri säger så är det viktigt att ärren är helt läkta om man vill undvika komplikationer.

Jag körde på ett linne och en uppknäppt tunn skjorta/blus för att skydda mina ärr och körde på det flera somrar. Jag täcker fortfarande majoriteten av mina ärr på sommaren och även när jag badar, trots att alla är helt läkta.

När dina ärr har läkt kan du gå runt med bara armar utan problem. Visst, vissa stirrar eller kommer med kommentarer men sådant får man leva med. I Sverige ser jag inget fel med att dina ärr syns. När man är på semester i vissa andra länder (och besöker vissa platser) kan det dock kännas skönare om man täcker dem.

Får du hjälp av en psykolog eller liknande? Tänker att det är bra om du lyckas finna alternativa saker. Jag minns i alla fall att jag började hata att behöva ta hand om nya sår och återgå till att vara försiktig (för att såren skulle läka). Att lyckas skifta ett självskadebeteende till något som inte skapar skador som kvarstår eller till och med inte är skadligt: Det är svårt och kan ta år men kan vara väldigt skönt när man lyckats.

#1 Jag håller med i allt förutom ditt andra stycke. Är man tillräckligt sjuk så finns inte tankarna på hur nära och kära reagerar.
Det innebär inte att man älskar mindre eller har mindre omtanke utan har med tillståndet att göra.

#3: Min endaste tanke när jag mådde som sämst var att jag var tvungen att låtsas må bra för att min familj skulle må bra och under en perioder även att min familj skulle må bra om jag skulle försvinna.

Att en människa är kapabel till att skada sig visar även i mina ögon mer personens tillstånd. Tror många som mår dåligt men har ett normalt eller bra förhållande till sin familj alltid har hur de kommer reagera om de får reda på något i baktanke.

#3 Bra påpekat av Maria. När man mår så dåligt att man skadar sig själv så handlar det INTE om någon slags själviskhet eller att man inte bryr sig om de runt om sig, man mår bara för dåligt för att kunna hantera det. Man älskar de man älskar precis lika mycket som personer utan självskadebeteende gör.

Jag håller med övriga. Du ska aldrig behöva skämmas över dina ärr (även om en del kan få en att känna så ibland, det går inte att komma undan att vissa människor behöver uppfostras…) och du behöver aldrig gömma dina läkta ärr. Öppna sår bör du vara försiktig med dock. Men när såren är helt läkta och istället blivit ärr så behöver du inte gömma dem eller känna att någon kan bli triggad.

Jag hoppas att du får någon hjälp. Det kan kännas hopplöst men det finns faktiskt hjälp att få, ibland måste man bara leta ett tag.

#1: Okej,tack för allt.
Håller verkligen med om andra stycket.

#2: Hur vet man att ärren är helt läkta? Är det skadligt att gå med bara armar inomhus?
Ingen psykolog än,har chattat med BRIS ett flertal gånger men känner mig bara pressad o att jag inte får nån hjälp.

#3; Nja,håller inte med om din punkt.😉
Dagarna jag bara läser o drömmer bort och har inte ork med livet o mår fruktansvärt så är första tanken endå min familj,vänner o djuren. Därför fortsätter jag andas.

#5:Jag skäms aldrig. Tack!💙

Nu skrev jag att jag tänkte på min familj. Det känns inte rätt att skriva man i det här sammanhanget för vi är alla så olika.

Sen är ju frågan hur man bäst förklarar för folk.
Tänker på syskon o släkten.

#7: Det vet jag.😊

#6: Bara armar inomhus är inte skadligt om det är läkta sår. Det är solljuset och UV-strålning som är skadlig för ärr i allmänhet.

Jag tycker du skall vara helt ärlig, det lönar sig alltid och du skriver ju att du inte skäms för din psykiska smärta. Det är bra om vi kan tala mer om sådant som inte syns också. Förklara för din närmaste familj (och kompisar om du vill, kanske lärare?) att du mår dåligt och att det varit ångestdämpande för dig att känna fysisk smärta istället för psykisk. Det kan ju vara jobbigt att gå omkring och förklara för hela släkten, i så fall kan en förälder förklara och säga hur det är och sedan behöver det inte bli mer snack om det.

#7 var inte riktat till dig 😊

Jag tycker du ska fokusera på dig själv, och göra vad du är bekväm med. Inte tänka på hur andra kan tänkas reagera. Vill du ha långärmat för att det känns bättre för dig så är det inget fel med det. Vill du ha kortärmat och du känner dig bekväm med det så är det inget fel med det heller. Jag har ärr över hela armarna och jag går i kortärmat på sommaren.

Ibland stirrar folk lite, men inte så pass att det gör mig obekväm. Ibland tror jag de helt enkelt inte lägger ihop två och två fören de kollat lite extra. För det mesta slår de sedan undan blicken och allt är som vanligt igen. Jag är alltid ärlig kring mina ärr utom om det är barn som frågar. För jag tycker inte det är lämpligt att förklara självskadande beteende för typ en 10-åring. Då brukar jag säga något i stil med att jag gjort illa mig bara, eller liknande.

Tack #10 o #11.😁

Jag har inte så mycket ärr på armarna eller där det syns om man är "normalt sommarklädd" men enda gången jag varit med om att det inte var ok att visa ev ärr var faktiskt i gruppterapin.

Om folk blir illa berörda så är det deras problem. Nu menar jag inte anhöriga och vänner utan folk du inte känner.
Blir andra triggade så är det förstås inte bra, å andra sidan kan det lika gärna vara tvärtom, någon form av stöd för någon.
"Jag vågar visa mina ärr och att jag mått piss, det är ok!" liksom.

Om du hade ärr från en brännskada, hade du resonerat likadant? Jag ifrågasätter inte alltså, det är en fundering från min sida. Att skära sig är, som jag ser det, resultat av en sjukdom, det är inte du som gör det, det är ångesten som får dig att göra det.
Det där finns det dock säkert olika åsikter om.

Kram på dig, Pilspets! Hoppas att du får riktigt bra hjälp snart. ❤️

#13: ”Att skära sig är, som jag ser det, resultat av en sjukdom, det är inte du som gör det, det är ångesten som får dig att göra det.” - Väldigt bra formulerat!

Jag tänker såhär: om man ska undvika allt som kan trigga någon kommer man aldrig kunna leva normalt igen. Det gäller inte bara ärr och skador, utan tex vikt, kläder mm. Alltid är det någon som kan bli triggad för något. Det är skillnad på om man medvetet visar upp tex färska självskador för att andra ska se det mot att man går i t-shirt med läkta ärr.

Om jag ska träffa någon som jag vet är i ett aktivt självskadebeteende och med grova problem kan jag av respekt ha långärmat, men att alltid "skydda" omvärlden från något som någon kan ta illa vid sig av blir sällan bra för en själv.

För mig var självskada enda sättet jag visste för att överleva, så jag känner ingen skam i att mina ärr fortfarande syns och troligen alltid kommer göra det.