Någon vän tänker jag ändå att du borde ha?
Jag hade dåligt med vänner och umgicks helst med mina husdjur, vissa människor behöver inte mer än någon/några nära vän/vänner. däremot är de få väldigt viktiga att ha :) man behöver inte ses ofta men något smått irl/telefon/sms under veckorna (behöver inte ens vara någon konversation, bara dela något på Facebook eller instagram) och ses någon gång när behovet finns.

#0 Vem pratar du med när du behöver dela dina tankar med andra?

Jag är en person som knappt umgås med andra förutom mina fåglar. Men även jag känner ibland att det är skönt med någon man kan träffa eller kan ha med sig någon till event och liknande men även någon man kan skriva till angående frågor kring skolan, läxor eller prov. Även om jag främst är i online-världen när jag umgås med personer så är det skönt med en person jag även känner i den reala världen och som jag kan välja att hitta på något med. Jag föredrar ensamheten, absolut, men människor är sociala väsen och oavsett hur mycket jag älskar att vara ensam så är det ibland skönt när man väl kommer iväg eller kan prata med någon om till exempel en irriterande person man stött på eller vad vet jag.

#2: mina djur

Hur gör du i skolan då? Är du aldrig med någon där?
Visst går det att leva utan kontakt med andra, men i skola, på jobb, i kontakter med myndigheter, sjukhus, i affärer mm så måste man interagera med andra. Jag förstår dina föräldrar, de tänker lite mer framåt än vad du gör. Det får inte gå så långt att du blir folkskygg, får social fobi eller blir svår att umgås med för att du inte lärt dig det sociala samspelet, ta hänsyn till andra etc.
En dag skall du klara dig själv och det är det de tänker på.

Det måste väl finnas några omkring dig som är intresserade av djur och som du kan ha utbyte av att umgås med ibland? Det är helt ok att vara introvert och inget fel att kunna vara själv, men som sagt det får inte gå för långt.
Jag förstår dock att du tycker det är jobbigt att bli pushad sådär, men dina föräldrar tänker bara på ditt bästa och din framtid.

Jag tvingades vara med min mobbare från dagis tills jag började sjuan i högstadiet. Jag hade hellre varit ensam men jag var "tvungen" att ha en kompis. Det var så det skulle vara. Mina föräldrar visste inte allt om vad hon gjorde men de visste att hon inte alls var bra för mig.

På gymnasiet fick jag riktiga kompisar och vilken skillnad det var. Jag vill fortfarande vara ensam då och då men det är skönt att ha någon att prata med. Nu pratar jag ofta med mina djur när vi är ensamma. Det är skönt att ha djuren att prata med. Som när jag går ut med hunden. Jag behöver trots bra vänner få vara ensam mycket.

Djuren är min bästa terapi.

TS, om inte annan kan du försöka finna personer med liknande intressen för att kunna få utbyte av information men även diskutera tankar kring saker och ting. Men som jag redan sagt underlättar det i skolan om man har någon man kan kontakta för att få lektioner sammanfattade när man är sjuk eller liknande. Dessutom är det även bra att ha en människa som man kan bolla ideer kring framtid eller olika arbeten med. Djur ger en mycket och visst hjälper det ofta att bara säga saker rakt ut men ibland behövs ändå någon som kan komma med sina tankar kring en sak och som inte är ens förälder eller lärare (alltså inte en person som ska ”leda” en vidare i livet).

Jag försöker inte pressa dig till att skaffa vänner men mer förklara vad en människa kan ge. Om inte annat så kan det ge dig en förklaring till varför dina föräldrar vill att du ska hitta vänner.

Sedan är det okej om det finns personer i ditt liv som du kan ha detta utbyte med men som du inte känner att du vill kalla för vän. Jag har bara en person som jag skulle klassa som vän, resten är någonstans mellan bekanta och vänner. Men jag tror dina föräldrar kanske känner att du inte har någon och är oroliga därför.