Fråga är något föräldrar gör, dem gör det för att dem bryr sig och du är viktig för dem :)
Däremot är det väl inte riktigt okej att rota igenom barnens telefoner.

Det är en trygghet för dem att veta vart du är och vem du umgås med, så det tycker jag absolut att du ska svara på.
Dem kanske är oroliga för vad du äter och att du får i dig en balanserad kost om dem frågar om mat.

Vart gränsen går sätter du själv med dina föräldrar, sätt dig ner och prata med dem om vad som är viktigt för dig och dem. Det kanske är viktigt för dem att veta vart du är, men för dig kanske det är viktigt att inte få en quiz på vad du ätit. Kompromissa är viktigt från båda håll.

Detta står på Umo.se:

”Men enligt Barnkonventionen har du rätt att vara med och bestämma. Och du har rätt till ett privatliv. Det betyder bland annat att de vuxna inte får snoka, lyssna av samtal, läsa meddelanden i din telefon eller dator eller dagböcker. De får heller inte säga elaka saker till dig, skrämma dig, låsa in dig, slå dig eller hota att göra dig illa. Det samma gäller för styvföräldrar, syskon och andra släktingar. ”
https://www.umo.se/familj/vald-och-orattvisor-i-familjen/foraldrar-som-vill-bestamma-for-mycket/

#0: Att vilja veta vilka ens tonåring umgås med tycker jag är helt normalt. Inte för att man inte litar på sin tonåring eller är misstänksam, men det är väl trevligt att få träffa dennes kompisar och se vilka de är.
Jag brukade ta fram skolkataloger och visa mamma vilka jag umgicks med. Eftersom jag berättat om "Pernilla", "Paula", "Amanda" och allt vad de hette så var det kul för mamma att få ett ansikte på dem.

Att snoka tycker jag inte är OK. Att kolla igenom mobilen är nästan som att tjuvläsa någons privata dagbok! Helt oacceptabelt. Likaså att rota i lådor och på andra ställen i ens rum. Är man orolig över något eller misstänker nåt så tycker jag man ska fråga rakt ut, inte snoka. Det finns föräldrar som bara är nyfikna också, och snokar av den anledningen. Men det tycker jag inte är OK. Man får vara hur nyfiken man vill, men man låter bli andras privata saker, oavsett om det är ens eget barn eller nån annan!
Att alltid vilja veta vart man är.. OK så länge det inte går till överdrift! Överdrivet tycker jag är tex att ringa varje dag efter skolans slut och kolla att tonåringen är på väg hem, ringa så fort hen är ett par minuter sen, eller ringa och försäkra sig om att hen verkligen är där hen sagt att den ska vara.

Men allt är förstås individuellt! Det finns paranoida föräldrar och det finns opålitliga tonåringar.

#0: Jag svarar som tonårsförälder.

Jag har 3 tonåringar hemma nu, och jag är väldigt frågvis. Ibland svarar de och ibland inte.

Däremot så vill jag veta var de är på kvällen, särskillt på helger och om de skall på "fest". Det finns så mycket elände de kan råka ut för i dagens samhälle. Skulle något hända, så vill jag veta var jag skall åka och hämta.
Telefonerna tycker jag inte är okej att man skall kolla, inte om man inte misstänker att något är fel. Jag har krävt av dottern på 16 telefonen vid ett par tillfällen.

Skall någon av tonåringarna ut på Fredag eller lördag kväll, så brukar vi alltid skjutsa och hämta dem. Då vet jag vart de skall och att de kommer hem på kvällen/natten. Den lösningen är även tonåringarna nöjd med.

#0: Vi alla är människor, varfrö ska de bestämma bara för att de är äldre?

#5: Om du läser tråden kan du få flera vuxnas perspektiv.

Det handlar egentligen inte om att man bestämmer bara för man är äldre utan för att man som förälder har ett ansvar. Det finns saker ens barn och tonåringar inte ska behöva uppleva och med internet och annat är det delvis svårare att veta vad ens barn kommer i kontakt med och hur hen bearbetar den information själv.

Även om vissa föräldrar kan gå överstyr och inte alltid märker att det är dags att släppa lite på vissa regler då ens barn blivit äldre så handlar det inte om att man som vuxen vill vara dum eller bestämmer bara för att man är äldre och på så vis känner sig ”mäktigare” utan för att man har som uppgift att skydda sitt barn. Det handlar alltså om barnets bästa. Men som sagt: Vissa föräldrar kan överdriva eller vara lite väl nyfikna.

Jag som själv är tonåring tycker att det är viktigt och väldigt bra att föräldrarna frågar om vilka man umgås med och vart man är. Det betyder ju bara att dom bryr sig, fattar att det kan vara jobbigt om man tex hänger med kanske sin kille eller nått o man inte vill berätta det, men det är ändå viktigt. Liksom föräldrarna kan ju tro vad som helst, att man hänger med gamla gubbar eller nått. Det är ju helt fel.
Och när det gäller på vilken plats så är det ju också samma sak, man ska ju inte hänga på fel plats.

Men när det gäller kolla igenom telefon så tycker jag själv inte det är okej.
Jag skulle vilja veta EXAKT hur det är, är det förbjudet att göra det eller är det okej att göra det?
Fattar om föräldrar vill göra det om dom vet/tror att något är fel. Men att göra det typ varje kväll tycker jag inte är okej.

Men min frågaär också att en gång när mina föräldrar kollade igenom min mobil så hade jag en bild av en konversation med min fd vän.
Dom hade då läst den konversationen. Är det ens okej?

Att föräldrar frågar om vad man äter är ju också viktigt.
Men det kan ju också bro på om man har tex ätstörningar, anorexia eller något annat.
Tycker som sagt att det är bra att dom frågar sånna frågor, det betyder ju bara att dom bryr sig.

#5: Det finns en anledning till att människobarn bor så länge med sina föräldrar jämfört med djur. Vi utvecklas bl a fysiskt mycket långsammare och forskarna tror bl a att det beror på våra stora hjärnor.
Vi har också en mycket mer komplicerad värld att anpassa oss till och många saker att lära oss, vilket tar tid.
Jag tror inte att du på allvar menar att en fyraåring skulle få bestämma själv över sitt liv. Eller att ett femårigt småsyskon skulle få vara med och bestämma i din familj. Du som tonåring kan se hur outvecklade de är och hur mycket de inte förstår. Precis lika avigt känns det för vuxna att barn och tonåringar skall få bestämma allt om sina liv själva.
Även om alla tonåringar hatar att höra det så är det så vuxna ser på tonåringar. Era hjärnor är inte färdigutvecklade framförallt när det gäller konsekvenstänk.

Det betyder absolut inte att barn eller tonåringar är mindre värda - utan precis tvärtom. Föräldrar vill att deras barn skall växa upp till friska, lyckliga människor. Man kan inte skydda sina barn mot allt, men gör allt för att göra det ändå.
Fråga vilken vuxen som helst så är jag säker på att de kan räkna upp fler än en sak som de gjort, och fler än ett beslut som de tagit, som tonåringar och som de ångrar, ibland djupt. För det mesta är det något man kan leva med, men många beslut kan få ödesdigra konsekvenser. Eller dödliga.

Många barn och tonåringar har fått sätta livet till, eller fått men för livet efter att ha råkat ut för t ex grooming, fått sin tillvaro ruinerad av ätstörningar, spelberoende, eller drogberoende. Även om deras föräldrar verkligen brytt sig och gjort allt.
En tonåring kan inte sätta sig in i hur en vuxen resonerar och hur de kan manipulera yngre. Därför måste vi vuxna "ligga steget före" och försöka skydda våra unga.

Alla vuxna vill såklart ha en öppen dialog med sina barn och kunna tala om det mesta, men ibland sluter sig barnen och det är kanske då det finns mest anledning att vara vaksam som förälder och kolla lite extra.
Det finns säkert föräldrar som är allmänt nyfikna och de är inte OK, men många föräldrar är ängsliga idag, kanske överbeskyddande, men det är inte så konstigt med tanke på allt man läser och hör om barn och ungdomar som råkar illa ut.

Ju mer barn och tonåringar berättar själva, ju mindre orolig tror jag man blir som förälder. Det behöver inte vara väldigt privata tankar eller märkvärdiga saker, men det gör att man som förälder får en inblick i sina barns liv. Ett barn som aldrig berättar något gör en förälder ängslig, det är helt naturligt.

#5: Det är mitt ansvar som förälder att ha koll på barnen och se till att de inte hamnar i trubbel. Det handlar inte om att jag skall bestämma över deras liv.

#8: Jättebra skrivet.

Det finns saker i mitt förflutna som jag helst glömmer, jag var inte guds bästa barn. Visserligen var jag varken kriminell eller höll på med droger och liknande, men jag var en riktig bitch i tonåren. Jag har alltid haft "skinn på näsan" och det var ingen som kunde trycka ner mig, vilket jag utnyttjade till max.
Detta är något jag absolut inte vill föra vidare till mina barn. Så jag kanske är lite hårdare än vad som kanske behövs.

Ungdomarna har ganska fria tyglar under eget ansvar. Men missköter de det ansvaret, så kommer bitchen fram och de tappar sina förmåner (telefon, dator o.l )