Skriver av mig? Snälla hjälp
Hej! Jag behöver verkligen hjälp.
Jag säger saker som jag verkligen inte menar ganska ofta. Asså jag säger någonting utifrån ingenstans och sen nästa sekund ångrar jag mig.
Jag kan säga saker som kommer ut som om de hade vart elak fast jag verkligen inte menade de som något elakt. Eller så säger jag saker som får mig att skämma ut mig själv. Jag vet inte vad som är fel på mig eller varför jag säger dem sakerna men de bara händer.
Under en lång period har jag också haft de väldigt svårt att fokusera på lektionerna i skolan och så. Jag har sagt till mamma om mina problem under lektionerna men hon tycker att de är normalt och att de är för att jag ”har sovit dåligt” eller nått sånt. Ta de inte på fel sätt nu för jag älskar min mamma och hon är vanligtvis jätte snäll och jag känner att jag kan prata med henne. Men hon verkar inte ta just de här så seriöst som JAG tycker att de är.
Snälla hjälp mig, jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill verkligen inte säga alla dem sakerna som jag säger och så men oftast så kan jag inte kontrollera de. Det bara kommer ut utan att jag hunnit tänkt igenom hur de påverkar mitt liv eller någon annans liv. Oftast efter jag har sagt de är de det ända jag kan tänka på i flera månader och jag går runt och känner mig som världens sämsta människa.
Förlåt för lång text behövde bara skriva av mig på nått sätt.
Du behöver absolut inte be om ursäkt för att du skriver av dig. Det är bra att skriva, både för dig själv för skrivandet kan hjälpa dig att formulera tankarna, men också för att andra lättare skall förstå.
Jag tvivlar inte på att din mamma är jättefin och att du älskar henne, men föräldrar kan och vet inte allt.
Du behöver absolut få träffa psykolog och psykiater för utredning.
Det första jag tänker på är Tourettes, men vet ej om det riktigt passar in på dig. I min värld är det mer att man säger olämpliga ord vid fel tillfälle. Men jag är ingen expert.
Börja med att tala med skolsköterskan, det skall också finnas något som heter Ungdomsmottagning som du kan vända dig till. Känner du dig villrådig så ring 1177.
Om det visar sig att du får någon diagnos så var öppen med det. Det blir allt fler som vågar vara det och många vittnar om lättnaden när de får förståelse från sin omgivning.
Då förstår folk att du inte är dum, utan har ett handikapp. Att tvångsmässigt göra och säga saker brukar också förvärras ju mer man försöker dölja eller undertrycka det.
Ta hjälp och det redan idag. Lycka till!
#0: Jag tror säkrt att din mamma är en jättebra person och mamma, men av erfarenhet så kan jag säga att vi mammor vet ite allt. Vi kan inte sätta oss in i hur du/ni mår, för vi är inte där själva.
Jag har haft liknande "diskussioner" med ett par av mina barn, jag har tyckt att det nog bara är en fas, eller dålig sömn eller att de har ätit för dåligt, men det har framkommit att det har legat andra bekymmer under.
Ta kontakt med skolsyster eller ungdomsmottagningen. Berätta ör dem, precis vad du nu har berättat för oss, så kan de hjälpa dig vidare 🙂
#1: Hej ville bara klargöra att jag absolut inte skyller nått av de här på min mamma. Inser nu i efterhand att de kan ha låtit som de men de va inte så jag menade:)
Tack för svar dock!
#3: Det framgår ganska tydligt att du INTE klandrar/skyller på din mamma för detta 🙂
#1: Tack för tipsen!
Jag skulle gärna få göra en utredning om de är någon diagnos eller nått sånt men jag vågar inte riktigt prata med min mamma eller pappa om de.
Men jag ska försöka samla mod till mig!
Dina föräldrar blir bara glada om du pratar med dem. Det är så jobbigt som föräldrer att märka att ens barn mår dåligt och inte veta varför. Många föräldrar tassar på tå och vet inte hur de skall fråga sina barn utan att känna att de trampar in och är jobbiga.
Försök bara att förklara hur det känns, du behöver inte göra en fullständig analys, det skall fackfolk göra.
Starta ny diskussion
